Two days from now
Har precis skickat in mitt sista skolarbete, om man bortser från en utvärdering på ett par kurser. Två riktiga dagar kvar i skolan nu, sedan åker mina fina klasskamrater till Napa, och jag slutar skolan. Informellt så att säga. Har även kommit på att jag kommer vara rastlös som tusan den kommande veckan. Mina vänner är bortresta, datorn ska lämnas in, skolan är slut och allting är så gott som fixat inför studenten. Som tur är har jag lite möten och annat att sysselsätta mig med, annars hade jag förmodligen börjat klättra på väggarna.
Ska även försöka sola lite om vädret vill vara på min sida. Så slipper jag vara kritvit när alla andra kommer hem från semestern. Förövrigt då? Känner mig ganska nöjd med livet för tillfället, har varit på UR-möte med Elinda senaste timmarna och planerat inför Riksstämman som vi ska till nästa vecka. Ser fram emot det supermycket! Förutom det har jag varit allmänt trött och seg idag, ska nog försöka sova i någorlunda tid så jag orkar med Gekås imorgon. Det kanske inte är så dumt med ledighet om två dagar ändå...
Ett sällsynt exemplar
En dag hemma i mitt mysiga vita rum har fått mig att vakna upp på nytt igen. Jag stannade hemma från skolan, dock inte för att maten förgiftade mig som jag fasade för, utan för att huvudet inte riktigt var med mig när jag gick upp. Istället har jag ätit frukost med min mamma som även idag är ganska bra. Sedan har jag gjort klart två redovisningar, samt städat på mitt rum. Där emellan tog jag mig en riktigt funderande timme och insåg åter igen att livet blir vad jag gör det till. Genast blev livet lättare att leva.
Fick även besök av min fina Thobias en stund. Har förmodligen sagt det tusen gånger innan, men han är verkligen som min alldeles egna Lucas Scott (förutsatt att jag ser mig själv som Hayley då, annars kan det bli en skev bild på det hela). Kan ha roliga och galna stunder med honom, samtidigt som jag vet att han ställer upp för mig när jag verkligen behöver klaga över alla svårigheter livet bjuder på. Som topp på allt tror jag minsann att han kommer kvarstå i flera generationer framöver, vågar nästan svära på det faktiskt. Så efter att min fina vän åkt hem känner jag mig redo för morgondagens äventyr!
Du är bra!
Mammas dag
Denna dagen har gått till mamma i all ära. (Om man bortser från de två timmarna då jag var ute i orkanen och slängde reklamblad runt mig.) Jag stod för matlagningen, vilket blev tonfisksås och pasta. Var riktigt gott, trots en liten miss på utgångsdatumet för grädden. Förhoppningsvis vaknar vi alla upp levande imorgon ändå! Sedan åkte vi tre muskitörer ut en sväng. Hade tänkt att kila in på Gekås men det stängde för tidigt för det.
Kvällen spenderades framför Mammas Pojkar med godispåsar och daimtårta. Egentligen är jag lite emot dagar som: Mors-dag/fars-dag, alla-hjärtans-dag osv. Eftersom jag anser att man ska kunna visa uppskattning precis när man känner för det. Men å andra sidan kan det väl vara skönt för min lilla mamma att få ha en alldeles egen dag. En dag då jag/vi kan ge tillbaka lite av allt som hon gett oss under alla våra år som jobbiga barn. Som jag skrev på hennes kort "jag hoppas att du, trots dina 30 år som mamma, inte tröttnat på oss". Med tanke på att mamma är mamma 365 dagar om året, och har varit det i 30 år, är det kanske inte mer än rätt att hon får ha en dag om året då man lägger fokus på henne istället. Sen kan jag hellre ge henne några dagar extra i såna fall.
Vet inte vem jag hade varit om jag inte haft min kära moder i mitt liv. Hon är den mest betydelsefulla människa jag har, jag skulle förmodligen dö om hon inte fanns. Så, nu när det är din dag och allt, kan jag ju passa på att berätta för dig att jag inte skulle vilja byta ut dig ens för en sekund!
Jag älskar dig!<3
Been on this road for the past two months.
Har stampat runt och undrat varför jag inte bara kan sopa undan problemen. Det spelar inte så stor roll om jag gör framsteg inom ett område i mitt liv, för då uppstår det problem i andra. Just nu känner jag mig ganska nöjd med mig själv. Inte på långa vägar så nöjd att jag struntar i vad andra tycker, men jag är nöjd med att jag är den jag är just nu och vet att jag kan bli ännu bättre om jag fortsätter att ha samma inställning. Däremot känns det som att alla andra uppfattar mig som fel när jag enligt mig själv är "rätt". Det kanske inte stämmer, men det är min uppfattning just nu. Vilket gör att de framsteg jag gör skuggas av fåniga tankar. Egentligen bryr jag mig ju inte om andra inte tycker om mig, det spelar mig liksom ingen roll. Det är mer hur dem mår utav att inte gilla den jag vill bli som får det att tjockna i huvudet. Är min förändring, förbättring, en negativ förändring för andra? Om detta stämmer, hur långt sträcker sig min skyldighet till att undgå att få dem att må dåligt?
Egentligen vet jag redan svaret på frågan jag nyss ställde. Jag lever mitt liv, och det är dags att jag slutar tänka på alla andra framför mig själv. Det är ju det hela denna proceduren går ut på. Förmodligen kommer det ta tid att inse att den personen jag vill vara inte nödvändigtvis är den personen mina medmänniskor vill kännas av. I slutändan får jag ju ställa mig samma fråga som jag gjort tusen gånger innan, vem är viktigast i mitt liv? Svaret vet jag redan, att våga leva upp till det är inte lika enkelt...
This road ain't easy, so don't give up on me.
Medicin för själen när klockan blir för sent och tankarna gnager.
Timmarna går fort när samtalen flyter på
Har precis landat hemma i soffan efter en heldag med Felicia och delvis Elin. Slutade skolan redan vid tolv idag, så jag och Felicia gick på stan en stund därefter. Sedan mötte vi upp Elin och strosade runt lite innan vi slutligen hamnade på EspressoHouse. Satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Var väldigt trevligt att kunna prata om allmänna saker. Eftersom jag, som jag sagt innan, är så trött på att prata om skolan, dieter, träning osv. Nu blev det mycket andra tankar som kom upp. Efter att ha suttit där i ca fyra timmar så åkte Elin hem med bussen och jag och Felicia tog oss en promenad i vårvädret. Där samtalet fortsatte att gå från det ena ämnet till det andra.
När vi kollade klockan igen var hon helt plötsligt halv tio, jisses vad fort tiden går ibland(när man har roligt). Har haft en väldigt fin dag och ännu en gång glädjs jag åt att jag är just jag. Vilka fantastiska människor jag har i mitt liv ändå. Ska försöka uppskatta det mera!
Jag har lurat mig själv, för många gånger nu.
Det har varit en fin dag. Jag har varit på ett uppmuntrande möte, läst i en riktigt peppande bok och haft ännu ett inspirerande samtal med min syster. På toppen av allt har jag känt mig ganska nöjd med mig själv idag. Jag är faktiskt riktigt bra egentligen. Jag har mycket skräp i ryggsäcken, men jag har valt att dra nytta utav det. Det gör mig till en bättre människa, ger mig tillgång till fler erfarenheter än de flesta andra. Idag kan jag se det.
Sen har jag även fått höra från många fina personer att jag är både omtyckt och vacker. Det gör mig lycklig över att jag är jag. För tänk vilka fina komplimanger jag hade missat om jag vore någon annan. Nej, att vara Cassandra är precis den jag vill vara idag. Jag är fantastisk!
En helt vanlig dag.
Morgonen har bjudit på ett geometriprov som gick sämre än väntat. Förhoppningsvis klarar jag det precis, annars får jag något att sysselsätta mig med nästa vecka också. Egentligen är det mattenationella idag, men vår klass behövde tydligen inte göra det, vilket resulterade i att jag slutade vid nio imorse. Blev en härlig promenad hem i det skiftande vårvädret.
Har precis gjort klart en inlämning och nu har jag bara två skolarbeten kvar innan studenten. + en bokrecension som jag ska sätta mig med om en stund. Har en allmänt neutral dag, något lutande åt blä-hållet. Så det får bli att softa hemma med mjukisbyxor, loka och popcorn innan jag ska på möte ikväll. Ibland är det okej att inte göra någonting!
'De kommer ångra sig, de som behandlat mig så.'
På senaste tiden har jag vaknat upp på morgonen och önskat att jag inte kände någon, eller kände igen något. Som om jag hade vaknat upp i en främmande stad med nya gator och ansikten. Jag har blivit ganska tillfreds med Varberg, jag medger att det är en fin stad med mysiga små tvärgator och många fina själar. Allt oftare kan jag gå hem från stan med ett leende på läpparna. Men samtidigt som jag börjar släppa hatet mot denna staden väcks längtan av att få komma härifrån. Inte för att jag vantrivs här, utan för att jag vet att jag skulle kunna trivas bättre någon annanstans.
Jag börjar lära känna mig själv, främst den personen jag vill vara. Men jag har insett att jag aldrig kommer kunna bli den personen fullt ut om jag bor kvar här. Alla har redan fastnat för mycket i vem jag "är" och har mer eller mindre bestämt sig för att jag kommer förbli sådan. Vilket för mig känns extremt obekvämt då jag inte alls vill vara den personen längre. Nästan varje kväll kommer jag hem utmattad. Inte bara fysiskt, utan otroligt mycket psykiskt. Alla nedklankningar och hånande kommentarer som väller över mig dagligen har på sistone blivit för mycket. Vilket gör att jag redan efter ett par timmar med mina medmänniskor känner mig redo att gå hem. Givetvis är det inte såhär konstant, jag har många fina och roliga stunder också. Men jag har tappat väldigt mycket motivation till att hitta på saker med andra på sistone. Istället känns det ganska skönt att sitta hemma och läsa en bra bok, göra läxor eller bara lyssna på fin musik. Under den tiden kan jag umgås med den där personen jag vill vara, istället för den personen som alla andra vill att jag ska vara.
Trots allt är jag nog ganska glad över att jag tar studenten om tre veckor. På något sätt får man möjligheten till att arkivera allt gammalt man inte vill ha kvar, och även chansen till att ta avstånd från det/dem som håller kvar i alla felsteg och invanda roller. Främst får jag chansen till att förverkliga mig själv och mina drömmar. Jag kan slänga bort den där söndertrampade, osäkra, tjejen jag varit, och istället bli den målmedvetna och underbara kvinnan jag vet att jag egentligen är. Det är lätt att förändras, att bli accepterad är en annan sak.
I slutändan handlar det om vad som väger tyngst. Andras accepterande, eller ens eget - för mig är jag den viktigaste personen i mitt liv!
3 önskningar sen barnsben: äntligen är dem fullbordade
När jag var liten fanns det tre föremål som stod högst upp på önskelistan. Sådana ting som jag drömde om, men aldrig någonsin trodde att jag skulle få äga. Nu, ca tio år senare, har jag fått min tredje och sista önskan på den listan. Vilket innebär att jag lyckats få allt det där som jag aldrig kunnat tänka mig. Jag tänkte delge dessa önskade föremål till er, men först får ni en liten bakgrund.
Jag minns fortfarande när jag och mamma gick ned för den långa backen i Skattkärr. Hur vi korsade järnvägen och fortsatte så långt in på vägen att asfalten övergick till grus. När vi slutligen kommit allra längst in fanns där en stor byggnad som gränsade till skogen. Ninas Secondhand. Så fort vi gick in genom dörrarna talade mamma noga om för mig att jag inte fick röra vid någonting, utan bara titta(dock sprang jag ofta ifrån henne och lyfte på sakerna i smyg). Det fanns allt ifrån möbler, till kläder, till porslinssaker. Och efter ett flertal besök där inne hade jag hittat tre föremål som jag ville ha mer än något annat. På den tiden hade vi det ganska dåligt ställt, rent ekonomiskt, och för mig var kostnaderna orimliga. Det var helt enkelt ingen idé att tjata om något, jag fick istället stoppa in önskningarna i huvudet. Vid ett flertal tillfällen berättade jag för mamma att jag skulle köpa diverse föremål när jag blev äldre. Hon uppmuntrade mig till det, samtidigt som hon försökte förklara för mig att det inte var säkert att dem fanns kvar när jag väl hade råd. Men det spelade ingen större roll, jag hade liksom redan bestämt mig för att jag skulle ha dem där prylarna. Då förstod jag förstås inte att det inte nödvändigtvis behövde vara just där jag köpte mina drömföremål, men det gick upp för mig med åren. I takt med att jag växte upp blev jag mer och mer medveten om att det inte fanns utrymme för "onödiga" saker i vår plånbok, och jag arkiverade mer eller mindre mina önskningar så långt in i huvudet jag kunde. Tids nog lades Ninas Secondhand ner och jag släppte mina tankar på att skaffa de där föremålen.
Nu har jag, som jag tidigare nämnde, lyckats fått ihop de där föremålen trots allt. Otippat nog inte genom egentjänade pengar, utan istället som gåvor från några nära och kära. För fem år sedan fick jag det första som stod på min topp-tre-lista, en gitarr. Jag har alltid älskat musik och instrument, men jag har inte förmått mig att börja med något på riktigt. Delvis för att det kostat ganska mycket, och delvis för att jag inte trott att jag är särskilt bra på det. Så när mamma och Morgan gav mig en gitarr i julklapp kom det väldigt oväntat. Men jag blev glad, eftersom jag velat ha en gitarr enda sedan jag såg en hänga på väggen nere på Ninas Secondhand. Nu spelar jag ofta hemma, instängd på rummet. Någon gång i framtiden kanske jag behärskar det någorlunda, än så länge är det på amatörnivå.
Efter att ha bockat av den första av tre önskningar tog det ytterligare tre år innan nästa drömföremål hamnade i mitt rum. Min morbror, som har en hel del gamla prylar i sin lägenhet, skänkte sin solblekta jordglob till mig. Jag fascinerades alltid över hur man kunde se hela världen på en boll när jag var liten. Sen dess har jag velat ha en egen. Jag hade faktiskt köpt en egen jordglob vid ett tidigare tillfälle, men den var väldigt ny och förfinad, vilket gjorde att detaljerna och färgerna blev orättvisa. Istället har jag nu en solblekt jordglob med skiftande färger. Som dessutom går att tända som en lampa (när jag väl kommer på hur jag byter den trasiga lampa som finns där inuti, haha).
Där var två av tre efterlängtade föremål införskaffade. Det sista var ganska knepigt att få fram, och jag hade mer eller mindre gett upp tanken om det. Tills för ett par veckor sen då jag framförde min önskan om det tredje föremålet till mamma och Morgan, och Morgan spontant gick in på Tradera och la ett bud. Jag har inte ägnat så värst mycket tankar på det, men för ett par dagar sen väntade ett paket på mig nere i bilen. Pirriga fingrar öppnade den igentejpade kartongen och däri låg den svarta skinnlådan med min sista drömbit i. En gammal, fin, Remington - vilket är en skrivmaskin från 30-talet. Jag har alltid haft en kärlek till att skriva, redan i fjärde klass skickade jag in min första dikt till tidningen. För mig har det alltid känts mer naturligt att skriva för hand än på dator. Men känslan när man trycker ned tangenterna på en skrivmaskin är obeskrivlig. Precis som när jag var liten känner jag mig som en riktig författare, och hela skribentyrket känns mer levande.
Nu har jag, tio år senare, lyckats införskaffa dem där föremålen jag drömt om. För andra kan det nog verka lite överskattat, för man kan ju inte köpa lycka för pengar sägs det. Men det handlar egentligen inte om föremålen, utan mer om att drömmar kan gå i uppfyllelse. Det tog lite mer än halva mitt(än så länge levda) liv innan jag fick det jag önskade mig, men jag fick det tillslut. Precis som vilken annan dröm som helst var det värt väntan. Det behöver inte handla om saker, det kan likaväl vara längtan efter en själsfrände. Så fort en dröm odlas vill man ha den, helst på en gång. Ibland går tiden så långsamt att man ger upp hoppet om drömmen. Men, jag tror, att förr eller senare blir våra drömmar besvarade. När vi väl kommer till insikt att hålla kvar i dem, oavsett hur mycket tid och ansträngning det kräver, är ingen dröm orimlig.
Just idag känner jag mig ganska lycklig. Jag är en gitarr, en jordglob, en skrivmaskin och en förverkligad dröm rikare.
25 dagar till studenten = klassfest!
DÄR gick graderna över trettiostrecket, galet varmt ute! För att inte tala om här inne i lägenheten. Det är lördag och jag är på bra humör. Delvis för att jag, som de flesta redan vet, har fått sommarjobb på Gekås. Jag kommer alltså kunna unna mig både en glass och en Håkan-konsert. Men även för att jag idag ska åka och grilla med min klass(+några fler) som sedan följs upp av klassfest. Roligt nog är det idag 25 dagar tills studenten, så det blir som en liten studentfest av kvällen.
Solen skiner, jag går i shorts och allt är sådär obeskrivligt fint. Hoppas ni har en fin lördag gott folk!
Lälle och jag, åh vad jag gillar våren!!
Livstillstånd: ur hjärtat och i tankarna.
Jag sitter på balkongen. Med en halvmåne på himlen och några vaga vindpustar i håret, samtidigt som fina låtar strömmar ur högtalarna. Hjärtat ömmar och huvudet är fyllt av tusentals tankar. Flera ögon har frågat, än mer öron har lyssnat. Svaren däremot blir tysta, men inte nu. Jag ska försöka, i den mån jag kan och orkar, redogöra vad som rör sig i både mitt hjärta och huvud just nu.
Om 27 dagar tar jag studenten. Vilket innebär att jag, om 28 dagar, är klar med allt som heter skola. Visst känns det skönt, det vore en lögn att påstå något annat. Alla prov, långa skoldagar, robotliknande lärare, all press - det är inget jag kommer sakna. För den sakens skull springer jag gärna ut ur idrottshallen med en vit mössa på huvudet. Men det är bara en liten del av vad som kommer ha hänt om 28 dagar. Min klass, och mina vänner, är inte längre en klass. Från det att vi går ut ur idrottshallen om 28 dagar tar vi alla, var och en av oss, steget ut ur samhörigheten vi haft i tre års tid. Även om vi kommer träffas igen, åtminstone några av oss, så kommer det kräva engagemang att hålla kvar i vänskapsbanden. Min klass har nog inte riktigt förstått vilket tomrum dem kommer lämna efter sig. Det är inte lektionerna, eller utflykterna. Det är vetskapen om att det finns människor som ser mig när jag vaknar upp på morgonen. Människor som tror på mig och accepterar mig för den jag är(och inte är). När jag vaknar upp på morgonen om 29 dagar har det försvunnit ca 20 betydelsefulla människor ur mitt liv. Vem ska se mig då? Vem ska berätta för mig, att oavsett hur envis jag är, och hur konstiga värderingar jag än har, så kommer jag lyckas?
Det är inte bara studenten och vetskapen om att väldigt många människor kommer försvinna om en månad som sysselsätter tankarna just nu. Jag är mitt uppe i att hitta mig själv. Inte på något tonårsaktikt sätt, där man testar sig fram på måfå. Det handlar om ett flertal möten i veckan, som går ut på att försöka hitta något överhuvudtaget som jag kan identifiera mig med. Många påpekar att jag måste tro på mig själv, och det faktum att min självkänsla är låg är ingen större nyhet. Men faktum är, att det faktiskt är värre än det ser ut på ytan. Det existerar ingen självkänsla i mig. Jag vet att jag kan saker, jag vet att jag kan prestera och göra bra ifrån mig. Men jag känner mig inte det minsta meningsfull. Det är inget rop på uppmärksamhet, utan den krassa sanningen helt enkelt. Vilket gör att varje dag är en evig kamp mot ångest och känslomässiga sammanbrott. Det går framåt, som jag tidigare nämnt. Jag gör framsteg hela tiden. Dock inte tillräckligt stora för att hjärtat ska bli tillfredställt. Jag antar att det tar tid. Vissa dagar gör det mig inget, andra dagar känns allting meningslöst.
Den största tanketjuven och känslobomben är det som är "hemma". Att jag har det trassligt med livet vet de allra flesta redan om, det är inget jag försöker sopa under mattan. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma någonstans. Varken bland vänner, denna staden eller ens i mitt egna rum. Vilket gör att jag vill hålla mig sysselsatt dygnet runt så jag slipper tänka på det. Det går inte riktigt att förklara känslan, man förstår det först när man själv hamnar i samma situation. Men för att göra det så förenklat som möjligt: var jag än är längtar jag bort.
Det går inte riktigt att sätta ord på mitt liv just nu. Det är många tankar och många känslor. Som jag skrev i tidigare inlägg är några dagar fyllda av dimma, andra av sol. Ibland går dem in i varandra. Allt som oftast vill jag inte säga det rakt ut, utan väljer hellre att skriva det. Men, för att förtydliga det. Jag ser hellre att ni frågar mig om hur jag mår eller vad som sker, än att ni frågar andra om det. Svarar jag inte när ni frågar har ni uppenbarligen inte med det att göra.
Som slutkläm: jag tar åt mig av väldigt mycket just nu. Så spara gärna in på tykna kommentarer eller missunnande på lycka.
Jag har inga som helst problem med att trycka ned mig själv, det är det positiva jag behöver hjälp med!
Dagar av dimma (dagar av sol)
Att sitta på balkongen med en bra bok och dricka en kall cola, samtidigt som ansiktet färgas brunt. Just nu vill jag inget hellre. Men jag har varken någon cola eller någon vidare värme ute. Istället sitter jag på rummet i en stickad tröja och har precis läst klart Ett liv i mörker av Johan Egonsson. En tung bok med en ganska så annorlunda berättelse. Ungefär så som mitt liv känns just nu. Tungt, med en ganska annorlunda berättelse.
Dagarna är fyllda med äventyr, dessvärre inte några spännande denna veckan. Ett nationellt prov idag, dans med okända klasser imorgon, besök på en folkhögskola på torsdag. Jag antar att det inte är händelserna i sig som är tråkiga, utan mer mitt synsätt på dem. Men dagarna är inte riktigt så ljusa just nu. Trots att solen smyger sig fram bakom molnen har jag svårt att undgå att se just det, moln. Överallt. I det jag gör, i det vardagen erbjuder. Bara en massa moln. Jag hade skrivit ett utkast häromdan, om hur mycket jag uppskattar vardagen och allt vad den har att erbjuda. Men den senaste veckan har jag gjort i princip samma sak, med skillnaden att allt känns så otroligt slentrianiskt(=likadant/enformigt, min syster använder detta ordet flitigt) och stillastående. Vilket gör att jag liksom går emot mig själv i mitt tänkande.
Kanske är det så som alla säger, att man bara ska stänga av det som känns jobbigt. Trycka på någon off-knapp i huvudet och bara leva utan att känna. Tyvärr tror jag inte att jag är en sådan person som kan göra det. Antingen för att jag tänker på tok för mycket(vilket jag tycker är en ganska fin egenskap) eller också för att det helt enkelt inte finns någon off-knapp i mitt huvud. Hur som helst, dit jag vill komma är väl att livet inte riktigt rör sig framåt just nu. Jag hasar inte tillbaka, det vill jag inte påstå. Men den senaste tiden har allt verkat rulla på i ett ganska framgångsrikt tempo, vilket gör att jag chockeras över att saker helt plötsligt stannat upp. Glädjen över att vara glad har kanske fått lite för mycket plats, medan min verklighet inte riktigt hunnit med.
Vardagen består av samma saker som alltid. Skolan, möten, äventyr, vårväder, musik osv. Men för tillfället är det dagar av dimma, istället för dagar av sol.
Maybe I'll be drunk again, to feel a little love again.
Jippodagen. Herregud. DAGEN ÄGDE! Jag hade en sådan otroligt bra dag igår. Trots att vi startade tidigt orkade jag(nästan) hela dagen ändå, och det var värt min brutala bakisdag/natt. Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur mycket 10BF betyder för mig. Hur mycket jag kommer sakna dem, varenda en av dem. Fyra veckor kvar i skolan. F Y R A V E C K O R ! Jag vill inte sluta...
Idag har jag mått som jag förtjänat. Men jag är glad, samtidigt som jag är ledsen. För igår var en bra dag, en fin dag. Idag är man tillbaka i verkligheten igen, inte lika bra dag. Jag älskar alla dessa studentevent, för jag slipper sitta hemma och känna så mycket då. Jag kan lägga min ångest och min otillräcklighet hemma på hyllan, för att ägna en hel dag åt att bara släppa loss och ha kul. Nu, idag, så kommer allt tillbaka igen. Rutinerna, mönstrena. Den här lägenheten. Jag kommer snart få ett mentalt sammanbrott om jag tvingas stanna i den här lägenheten.
MEN. Nästa helg ska jag ägna ännu en dag med min fina klass. Då blir det grillning hos Robin, det kommer bli bra. Och redan imorgon får jag träffa mina fina klasskamrater. Det faktum att jag har tusen skoluppgifter att göra orkar jag inte bry mig om, jag ska njuta varenda sekund av de fyra veckorna som återstår.
Jippodagen - taggade sopor
Hade en fin kväll igår, kort sagt. Idag väntar ännu en dag, fast med min underbara klass istället. Det vankas Jippodag. Och jag har förstått att en del av mina nära och kära inte riktigt vet vad det är. Alltså, alla studenten möts utanför skolan vid fyratiden. Sedan går man gemensamt ned mot stan, enda ner till Societetsparken. Där leker man en massa lekar och bästa utklädda klass får pris. Detta följs sedan upp på Bodegan där man festar tills tio. Vart man vill ta vägen därefter är upp till var och en. Om man inte är helt död kan man ju alltid dra vidare till krogen. Just det! Glömde den största aktiviteten, man ska alltså vara rejält full, eller åtminstone dricka då dagen mer eller minder handlar om att tagga till studenten!
Vår klass har bestämt sig för att föra innan, vilket jag antar att de flesta andra klasser också gör. Så om någon timma ska jag och Lovisa dra oss mot Linn för att tagga med vår kära klass. Min klass hade till en början ett jävligt uttjatat tema, nördar, så vi bestämde oss för att rata det. Istället kör vi på att vara sopor, med andra ord, vi går iklädda soppåsar och senare även smuts i ansiktet! Får se om jag orkar gå ut ikväll, som det känns nu är jag hur taggad som helst på det Men om man börjar redan vid ett så känns det lite väl optimistiskt då jag inte riktigt är en fulländad partypingla! Ser dock fram emot att dagen i övrigt, kan fortfarande inte fatta att vi inte kommer vara en klass om en månad, hemskt!
Såhär taggad är jag x10000!
You know I love you, what else do you want from me?
Dagen har gått i grått och mitt minne har gett vika. Ibland undrar jag hur det kan vara möjligt att göra så många fel som jag uppenbarligen gör hela tiden. Det spelar liksom ingen roll om jag anstränger mig och försöker tills hjärtat näst initill sprängs. Det räcker inte. Jag ger inte tillräckligt mycket. Idag skulle vara en bra dag, jag hade bestämt det. Men minnet gav vika. Och jag gjorde fel, igen. Förlåt...
Snart kommer min fina kompis Magdalena hit och hämtar upp mig. Sedan ska vi köpa glass innan vi åker ut till bästa Michaela och kollar på skräckfilmer. Det kommer bli fint. För ikväll ska jag umgås med den här stadens mest hoppingivande människor jag känner. Det spelar ingen roll om jag är glad, eller ledsen, eller trött, eller helt utsugen på livslust. Dem får mig ALLTID att känna hopp om att livet kan bli bra. Att jag, det där välkända jaget som inte riktigt existerar än, är tillräckligt bra. Precis som jag är. Det är en obeskrivligt fin känsla.
Efterblivna som få, men jag tycker om er ändå! <3
You got to live before you learn.
Sitter på mitt virkade överkast och njuter av ledigheten. Äter frukost allt för sent och dricker te som är sådär halvt grumligt. Lyckades sova enda fram till elva idag, även om mardrömmarna höll mig vid ett ganska vaket tillstånd hela natten. Mitt undermedvetna klarar nog inte av alla tankar och känslor under min vakna tid, så de spökar på nätterna också.
Efter det där lite poetiska textavsnittet kan jag ju informera er om att jag gjort klart mitt projektarbete, ett fördjupningsarbete, samt en reflektion. Nu är det bara fem skoluppgifter kvar innan jag kan pusta ut och njuta av den sista tiden i skolan. Ikväll tar jag dock ledigt från alla bestyr då jag ska ut till den lilla byn vid namn Åskloster. Ska ha en skräckfilmskväll med M2, aca. Michaela och Magdalena. Blir förhoppningsvis inte en allt för sen kväll eftersom det är jippodagen imorgon. Berättar mer om vad det är imorgon, om jag hinner.
Nu ska jag försöka göra klart ännu en skoluppgift och dricka upp mitt kalla te. Sen får jag nog hinna städa mitt rum lite med, ser ut som ett bombnedslag trots det faktum att jag bott borta större delen av veckan.
Cambild, bara för att min dator snart vinkar adjö
Högar av papper och måsten
Det är lillördag och de allra flesta är nere på Oscar's för att tjinga sommarens bästa erbjudanden. Själv sitter jag med mitt projektarbete och har gjort det de senaste fyra timmarna. Ironiskt nog har jag lyckats få mindre timmar nu när jag jobbat mer. Kan också vara så att jag räknade fel förut idag, men det spelar ingen större roll vilket utav det som är rätt. Jag är inte uppe i de antal timmar man ska vara helt enkelt. Vilket ger mig ångest eftersom jag omöjligen kan dryga ut skrivandet i åtta timmar till. Får nog kolla igenom timmarna en extra gång imorgon innan jag skickar in det. Annars blir det till att hålla tummarna för att vår lärare är snäll!
Förutom projektarbetet har jag samlat på mig tusen inlämningar på sista tiden. Lektionerna ägnar jag åt att spela CandyCrush och BikeRace. Det är ju så himla kul att plugga under ledigheten liksom. Men med en röd dag imorgon och en klämdag på fredag ska jag nog hinna få gjort de flesta utav inlämningarna. Utöver det har jag andra planer också. Ska eventuellt ut och fota med Mathilda imorgon eller på fredag, om vädret tillåter. Sedan ska jag ha skräck-kväll med M2 på fredag. Och på lördag är det jippodagen. Även om det är fullt av måsten och stress nu den sista perioden i skolan så är jag ändå ganska glad. Sommaren är på gång och balen börjar närma sig, det får mig att acceptera sådana här tråkiga och gråa dagar.
Inspirerande bild från sommaren 2012 - längtar till sommaren!
Fyra dagar i maj - när lyckan träder fram!
Tillbaka på hemmaplan. Efter fyra dagars inneboende hos Andersson's har jag återgått till spetsiga gardiner och virkade överkast. Det går inte riktigt att förklara de senaste dagarna. Eftersom jag, som jag sagt tidigare, bara varit fem minuter hemifrån antar jag att det inte verkar som en så stor skillnad för omvärlden. Men för mig har det varit som rena semestern. Jag har delvis fått leva riktigt bortskämt, både vad gäller mat och sällskap. Fått in lite vardagliga rutiner helt enkelt. Och sedan har jag även fått ta igen otroligt mycket spilld tid med min fina vän! Eftersom man går i samma klass, och träffas dag ut och dag in, så tänker man inte riktigt på att det var längesen man faktiskt träffades. Det var evigheter sen som jag fick ligga och prata in på sena timmen, eller se på en film och skratta åt den pinsamma tystnaden som uppstod. Eller det faktum att bara kunna sitta och vara, utan några krav på att göra saker hela tiden. Det har varit helt underbart att ha någon att umgås med, oavsett om man gör något eller inte.
För att inte tala om hur otroligt skönt det varit att komma hemifrån. Slippa väggarna som alltid kryper ihop mot en. Alla ljud som tränger igenom. De där okontrollerbara känslorna som spökar på kvällarna. Jag har fått slippa det i fyra dagar, fyra långa dagar. Det har känts ganska overkligt. Jag har varit glad och pigg. Kanske inte konstant rent fysiskt, men jag har vaknat upp och känt att livet faktiskt är ganska fint. Inte särskilt svårt när man har en av de finaste människorna bredvid sig, hon gör mig glad!
Det är sådana här tillfällen/dagar som får mig att inse att det går att vara lycklig utan materiella ting. Jag behöver inte ha pengar, eller åka på utlandssemester, eller köpa nya saker varje dag. Bara grejen att packa resväskan, gå de fem minutrarna som det tar till Lovisas hus, och veta att man ska få bo tillsammans i fyra dagar, det räcker. En tjejkväll, en pannkaksfrukost, någon som väntar när man kommer hem efter ett möte - det är lycka. Just i de här tillfällena känner jag att jag är så otroligt lyckligt lottad. För jag har lyckats hitta mina guldkorn och änglar i en värld som är fylld av idioter och missöden.
Som pricken över i:et skriver min fina flicka att det har varit några minnesvärda dagar, och att det är tomt utan mig. Det lägger sig som en hinna över både mitt hjärta och mitt välmående. Det finns absolut inget som gör mig så lycklig och berörd som när någon säger att jag gör skillnad. Att det märks en skillnad när jag inte är där. Jag hoppas att min fina flickas föräldrar åker iväg på semester snart igen så jag får chansen att vara rumskompis med henne. Det har helt klart varit dem ljusaste dagarna på länge!
Lovisa: för allt i världen, tro inte att du inte är tillräcklig. För det du gör, och den du är, räcker gott och väl. Förutom det faktum att du är en otroligt fin vän, så innesitter du tusen goda förmågor. Det är värt att uppmärksammas då och då. Och jag säger detta på tok för sällan, men jag är stolt över dig!
(I'm happy, I'm best friends with you)
Min lördag i bilder!
Började med att åka till Hajen och köpa lite gott till kvällen
Lördag = fettuppladdning till 100%
Lovisa kom och hälsa på oss
Vi tjötade på uterummet om allt som har med livet att göra
Elinda gästade oss resten av kvällen, här är vi påväg mot affären för lite extra inköp(mat)
Kvällen i övrigt bestod av mat, spel och skräckis - mys!
Lovely evening
Spenderar kvällen med dessa flickorna, ni äger! (bild från julbakning i december)
Inneboende hos Andersson
Nu är jag nyduschad, nyfixad och färdigpackad. Ska "flytta in" hos fröken Andersson i ett par dagar nu. Är i extas över det dessutom. Även om det lilla röda huset endast ligger på fem minuters gångavstånd härifrån känns det som att jag ska på världsresa. Förhoppningsvis hinner hon inte trötta på mig, åtminstone inte i den mån att hon slänger ut mig, haha.
Vi har inte några massiva planer för dessa dagarna. Mer än att köpa lite godis/chips och se på skräckisar ikväll/inatt. Rättare sagt, jag har bestämt det, så jag hoppas att hon nappar på min plan. I övrigt ser jag fram emot att bara få bo med min fina flicka och testa på rumskompislivet. Bra livserfarenhet inför framtiden liksom!
Det rör sig alltså om sisådär tre dagar, men jag föredrar valmöjligheter!
Jag blir aldrig kär i nån', sånt där är slöseri med tid
Jag ser folk gå hand i hand på stan. Vänner som träffar sina pojkvänner/flickvänner på lunchrasten och ler sådär fånigt. Jag hör min syster och Totte gnabba mot varandra, för att sedan avsluta det med en kyss. Främst, jag lever vid sidan av mamma och Morgan som äter, sover, handlar, ser på tv och gör allt annat tillsammans. Vart jag än befinner mig är jag omringad av alla typer av kärlek och förhållanden. Det är fint på ett sätt, det gör mig glad. Att två människor kan göra varandra så lyckliga bara genom att andas samma luft. Samtidigt som det gör mig ledsen, väldigt ledsen.
Om någon frågar mig om kärlek skjuter jag oftast undan samtalet. Jag har inga problem med att prata om andras kärlek, snarare tvärtom. Det fascinerar mig och jag är väldigt nyfiken. Men när det kommer till mig och mina egna känslor så känns det bara jobbigt och obekvämt. Inte för att jag inte vill svara, utan för att jag verkligen inte vet vad jag ska svara. När jag pratar med andra tycker jag t.ex. inte alls om romantiska filmer, eller kärlekslåtar, eller Alla-hjärtans-dag osv. Eftersom det, enligt mig, är så "överdrivet gulligt" och "överskattat". Men när jag är hemma ensam, eller promenerar genom Varbergs tvärgator på egen hand, så tycker raka motsatsen. Kärlek är fint. Det är ömsesidigt och viktigt. Det är grunden för allt hopp och tro. Så varför ljuger jag då?
Jo: Det fanns en gång en liten tjej, vid namn Cassandra, som träffade en otroligt fin kille. Helt ovetande om vad det innebar att vara kär slungades hon in i en värld full av kyssar, skratt och spänning. Hon levde i en slags bubbla, och svävade runt ovan molnen. Det var dagar fyllda av romantiska filmer, kärlekslåtar och lycka. För första gången i sitt liv såg någon henne. Gav henne sin hand, och sa att hon spelade roll, att hon var avgörande. En rad känslor, som hon innan varit helt ovetande om att man kunde känna, uppenbarade sig och livet kändes för en gångs skull ganska underbart. Det flöt på så, i några månader. Tankarna fylldes av nya minnen och hjärat slog tusen slag i minuten. Tills denna fina pojken en dag bestämde sig för att spräcka bubblan. Från att ha svävat ovanför molnen, till att ramla ner på marken och se hur himlen färgades grå ovanför. För det var inte hon som drog tillbaka sin hand, det var han. Kvar stod en tjej med samma känslor, samma dunkande hjärta, och samma minnen som dagen innan. Dock utan den fina pojken att dela allt det där med...Den fina pojken släppte taget, men han lät ena foten stå kvar innanför. Det var först efter något år som flickan bestämde sig för att stänga dörren. Dessvärre blev den inte bara stängd, utan gick i lås ganska omgående. Med ett flertal säkringar på sig.
Jag tycker om att se månen, och stjärnorna. Jag kan ägna timmar åt att läsa poetiska texter. Jag älskar att prata med fina människor tills kvällen blir morgon. Tanken att få sitta på ett fik med någon fin person och bara vara sådär fånigt kär är en tanke högt upp på önskelistan. Så ja, jag tror på kärlek. Jag vill inget hellre än att hitta någon att dela min värld med, någon vars värld jagskulle vara. Där ligger ingen tvekan om saken.
Problemet är att jag inte tror att kärleken tror på mig. Det verkar liksom inte finnas någon där ute ämnad just för mig. Jag vet att det kan ta en hel livstid att hitta sin själsfrände, ibland räcker inte ens det. Det köper jag. Men jag skulle vilja att någon, bara någon, åtminstone försökte vara den personen. Eller tog sig tid att kolla om jag kunde vara just den personen för dem. Även om jag har en dörr som är säkrad med tusen lås, så skulle väl någon kunna knacka på i alla fall? Det finns någon här inne som är värd att vänta på, även om det tar lite tid. Jag vill bara att någon ska inse det.
Så, för er som inte genomskådat mig tidigare, här kommer bekännelsen. Jag längtar efter kärlek precis lika mycket som alla andra ensamma själar. Det är bara lättare att säga att jag väljer bort kärleken, än att det är kärleken som väljer bort mig. Det gör inte riktigt lika ont då.
"Some people die, looking for a hand to hold"
Vilsen på dagar
Är klockan verkligen kvart i åtta på en fredagskväll? Efter att ha varit ledig i onsdags är mitt huvud lite borta. För att inte tala om hur pigg jag är då jag började halv ett idag. Har haft en slapp dag som susat förbi i ilande fart. Har snart sett klart på tredje säsongen av HIMYM. Till min stora besvikelse har inte min favorithemsida alla avsnitt av säsong fyra. Får försöka lösa det på något annat sätt.
Ska vika lite reklam senare, och sen tänkte jag bjuda på lite bilder från dagen. Men det förutsätter att ni inte ska ut och partaja eller har andra planer. Eftersom jag inte har något liv så kommer det inte bli förrens vid sena timmen.
Edit: märkte nu att jag visst inte tog så många bilder idag. Istället lovar jag drivor med bilder i helgen. Den består nämligen av äventyr. Mer om det senare/imorgon!
Don't make me hold on, when you're not
Ikväll är en kväll i svacka. En sådan kväll då jag vill springa in i någon öppen famn, vilken som helst, och bara släppa ut allt. Jag har spenderat nästan tre timmar åt att prata och lyssna idag. På fina människor med fina livshistorier. Och det gjorde livet lite ljusare. För en stund åtminstone.
Här är det mörkare. Inom väggarna som tycks komma allt närmre ju mer klockan blir. Åh. Kan inte någon bara berätta för mig hur jag ska göra för att sluta bry mig? Hur jag ska tänka för att slippa känna skuldkänslor och otillräcklighet. Sluta lyssna efter varje ljud som brakar utanför väggarna. Stänga ute lukten som tränger genom dem.
Och jag håller i, och jag kämpar, och jag gör allting jag kan. Men det gör ju ingen jävla skillnad. Kan inte någon av er, ni fina själar som lever runt omkring, berätta för mig hur man gör? Hur släpper man taget om någon som betyder allt och är hela ens värld? Hur lär man sig att värdesätta sig liv mer än deras? Hur kan man våga stå på sina egna ben, när den allra viktigaste i ens liv rasar ihop?
Så kan inte någon komma hit? Bara låta mig fly från verkligheten lite och hjälpa mig samla lite krafter. För jag är inte stark ikväll, inte alls....
Vår generation är blott en fläck i historiaböckerna
Istället för att sova, som jag egentligen borde göra nu, har jag precis sett klart på en film. Trots den fantast av svenska filmer som jag är, hittade jag mig en film som jag faktiskt inte sett innan. Hannah med H. Det var en väldigt skev och konstig film. Till en början verkade den skitkass. Rättare sagt genom hela filmen. Men den hade ett himla bra budskap i alla fall. Nämnvärt att säga är också att den är från 2003, alltså tio år gammal.
Att vara ungdom idag är väl på ett sätt väldigt förändrat jämfört med hur det var för tio år sedan. Nu hålls ju alla relationer upprättade på internet eller mobilen. Det spelar liksom ingen roll om man sitter hemma ensam, är på myskväll med vänner, eller är ute och festar - mobilen ska hållas uppdaterad. Men även om varken internet eller mobiler var särskilt stora för tio år sen hade man ändå dessa eviga krav på att vara inne. Man skulle redan då prata med allt och alla. Sträva efter materiella ting och följa samma modén osv. Idag är det precis likadant. Allt tjat om träning, dieter, kläder, appar osv. Är inte det de sakerna som symboliserar vår generation? Varenda samtal i skolan kretsar kring helgens senaste fest, det nya spelet på ens Iphone, eller ett nytt hälsosamt recept. Inte bryr sig väl ungdomar i dag om den globala uppvärmningen? Inte engagerar vi oss i djurplågeri eller rasism? Och egentligen ägnar vi väl inte många minuter av våra dygn åt att försöka hjälpa alla fattiga barn i Afrika? Vi, åtminstone vi här i Sverige, är så otroligt duktiga på att tycka saker. Sen när det väl kommer till att agera så verkar vi vara helt felmonterade.
Poängen jag vill få fram är; vad gör vår generations ungdomar för nämnvärd skillnad? Inte tusan kommer människor sitta och hurra om tio år för att vi spelade CandyCrush, eller för att vi sprang på ett löpband sju gånger i veckan? Det kommer vara lika minnesvärt som det ungdomarna gjorde för tio år sedan, inte alls. Jag menar inte att jag är något helgon som skiljer sig från mängden, för inte tusan har jag ägnat denna dagen åt att göra nytta. Jag har istället sett på film och matat av serieavsnitt i fyra timmar. Under den tiden kunde jag gjort en otrolig skillnad i världen, om jag bara hade samlat kraft nog att lyfta röven ur soffan. Även om jag tycker att man i första hand ska tänka på sig själv och sitt eget liv, så finns det liksom ett visst ansvar gentemot andra. Hur kan vi sitta och klaga på hur orättvis livet är om vi inte gör något för att förändra det? Varje vuxen person jag träffat har sagt att det är vi barn(nu börjar vi bli vuxna dock) som är framtiden. Precis som våra föräldrar var framtiden för femtio år sedan, är det vi som har ett ansvar nu. Hur många av oss tar det ansvaret till sig personligen?
Filmens budskap, enligt mig, var att få fram hur få ungdomar och människor det faktiskt finns som vågar göra åsikter till handlingar. Hannah, som är filmens huvudrollsinnehavare, skiljer sig från resten av sina vänner. Hon anser att människor drar sig undan och uppfattar en som konstig om man inte sms:ar var femte sekund, eller köper ett nytt plagg varje vecka. Till skillnad från sin omgivning ställer hon motfrågor, ifrågasätter och agerar. Oavsett om hon står ensam eller inte gör hon det, för att det är just det hon tror på. Helt beundransvärd enligt mig. Tyvärr är det bara en huvudrollsinnehavare i en film, och inte in real life. Men några få sådana människor finns det här ute med. Kanske kan nästa generation bryta rutinerna och göra sig minnesvärda. För min egna årsgång tror jag det mer eller mindre är försent!
Första maj tvåtusentretton
Ännu en dag i ledighetens ära. Jag har precis sett klart på några avsnitt av HIMYM. Kom på att vi ska lämna in datorn i slutet av denna månaden, och jag har bara hunnit till mitten av tredje säsongen än så länge. Så jag har allt något att sysselsätta mig med även när jag säger att jag inte har det. Bortsett från det har jag faktiskt gjort lite nytta med. Fick gjort klart en religionsuppgift, redigerat lite bilder, samt skrev lite i loggboken. Har fortfarande en hög med inlämningar kvar, men jag hittar inget som helst intresse för dem så jag kan lika väl låta dem vänta.
Tänkte även satt mig ute i solen en stund för att bygga på min bränna. Men även om det är en blå himmel, skinande sol och hela +18 ute, så blåser det förjordat mycket. Det må vara första maj, men jag tror att vi får ge det någon vecka innan våren blommar ut på riktigt. Däremot är det ett helt okej väder att ta en promenad i, så jag funderar på att ta med mig kameran ut en sväng!