Tillbaka på hemmaplan. Efter fyra dagars inneboende hos Andersson's har jag återgått till spetsiga gardiner och virkade överkast. Det går inte riktigt att förklara de senaste dagarna. Eftersom jag, som jag sagt tidigare, bara varit fem minuter hemifrån antar jag att det inte verkar som en så stor skillnad för omvärlden. Men för mig har det varit som rena semestern. Jag har delvis fått leva riktigt bortskämt, både vad gäller mat och sällskap. Fått in lite vardagliga rutiner helt enkelt. Och sedan har jag även fått ta igen otroligt mycket spilld tid med min fina vän! Eftersom man går i samma klass, och träffas dag ut och dag in, så tänker man inte riktigt på att det var längesen man faktiskt träffades. Det var evigheter sen som jag fick ligga och prata in på sena timmen, eller se på en film och skratta åt den pinsamma tystnaden som uppstod. Eller det faktum att bara kunna sitta och vara, utan några krav på att göra saker hela tiden. Det har varit helt underbart att ha någon att umgås med, oavsett om man gör något eller inte.

 

För att inte tala om hur otroligt skönt det varit att komma hemifrån. Slippa väggarna som alltid kryper ihop mot en. Alla ljud som tränger igenom. De där okontrollerbara känslorna som spökar på kvällarna. Jag har fått slippa det i fyra dagar, fyra långa dagar. Det har känts ganska overkligt. Jag har varit glad och pigg. Kanske inte konstant rent fysiskt, men jag har vaknat upp och känt att livet faktiskt är ganska fint. Inte särskilt svårt när man har en av de finaste människorna bredvid sig, hon gör mig glad! 

 

Det är sådana här tillfällen/dagar som får mig att inse att det går att vara lycklig utan materiella ting. Jag behöver inte ha pengar, eller åka på utlandssemester, eller köpa nya saker varje dag. Bara grejen att packa resväskan, gå de fem minutrarna som det tar till Lovisas hus, och veta att man ska få bo tillsammans i fyra dagar, det räcker. En tjejkväll, en pannkaksfrukost, någon som väntar när man kommer hem efter ett möte - det är lycka. Just i de här tillfällena känner jag att jag är så otroligt lyckligt lottad. För jag har lyckats hitta mina guldkorn och änglar i en värld som är fylld av idioter och missöden. 

 

Som pricken över i:et skriver min fina flicka att det har varit några minnesvärda dagar, och att det är tomt utan mig. Det lägger sig som en hinna över både mitt hjärta och mitt välmående. Det finns absolut inget som gör mig så lycklig och berörd som när någon säger att jag gör skillnad. Att det märks en skillnad när jag inte är där. Jag hoppas att min fina flickas föräldrar åker iväg på semester snart igen så jag får chansen att vara rumskompis med henne. Det har helt klart varit dem ljusaste dagarna på länge!

 

Lovisa: för allt i världen, tro inte att du inte är tillräcklig. För det du gör, och den du är, räcker gott och väl. Förutom det faktum att du är en otroligt fin vän, så innesitter du tusen goda förmågor. Det är värt att uppmärksammas då och då. Och jag säger detta på tok för sällan, men jag är stolt över dig!