Nu är oktober här och snart är det min stora dag. Den dagen då man får köpa alkohol på systemet, då man avbetat 1/4 av sitt liv (om man har en skeptisk syn på livet, som jag). Det är också den dagen då jag kommer tänka alldeles för mycket på hur lite jag åstakommit i mitt liv. Hur osäker jag fortfarande är, hur mycket jag bryr mig om saker som är totalt onödiga. Och jag är ganska säker på att det är den dagen som jag kommer fråga mig själv vilken väg jag ska ta, bestämma mig en gång för alla.

 

Jag tycker att Varberg är en mysig stad. På sommaren älskar jag att gå bland de röda husen med gröna knutar och dra in havsvindarna. Känna kullerstenen under fötterna när jag har på mig för tunna skor. Jag älskar att sitta på uteserveringarna och fika med gamla ansikten, och prata om sånt som är alldeles för stort. Det är även mysigt att knalla i höstlöven med min kärlek och fantisera ihop vårat framtida liv här. Det får det att kännas rimligt att stanna . Att han och jag kommer flytta ihop i en söt lägenhet och dricka te på kvällarna. 

 

Men det är allt som oftast inte sådär fint. Det är kallt och mörkt 3/4 av året, och allting känns så uppgivet då. Kraften tar slut. Då vill jag bort härifrån. Upp till storstaden. Där mitt kött och blod finns, där de jag älskar alltid kramar om mig. Gå i affärerena, tisdag som söndag, för att jag kan. Försvinna i folkmassan, för man träffar i princip aldrig någon man känner. Börja om på nytt, men ändå känna sig hemma. Och jag vet att jag passar bättre bland sjöar och skogar än bland hav och stränder.

 

Jag har vankat av och an, i flera år. Utan att bestämma mig. Men jag tror, att när jag fyller stor, då kommer jag veta. För på något sätt blir livet mer på riktigt vid tjugo. Inga fler åldrar att invänta, inga nya lagar eller kostnader. Det är så självklart, fast.