Ungefär en vecka har passerat här uppe i Karlstad. Har hunnit introduktionsjobba tre dagar, innan det var dags för mitt första riktiga pass igår. E L V A  timmar. Det var slitsamt, men samtidigt väldigt uppfriskande. Nu händer det liksom något igen. Jag får lära mig nya saker, prestera, bidra. Det är kittlande nervositet och hjärtskärande ångest. En kaotisk blandning. 

 

Idag åker Veronika o.co. till kusten. För att säga farväl till någon som aldrig mer kommer vakna. Och jag blir själv här uppe i storstaden. Själv i det där livet som jag vill ha. Som varje morgon, när jag öppnar ögonen, bara är här. Rakt framför mig. Det är liksom overkligt men skrattretande verkligt på samma gång. Och jag är rädd här, vilket kan tyckas vara något negativt. Men jag vet ju att det är precis raka motsatsen, för om jag är rädd, då har jag något att förlora. Vilket i sin tur betyder att jag faktiskt satsar, satsar på livet och på att försöka. Något jag slutade med för länge sen i Varberg. Där gör jag precis vad som helst, hur som helst, utan en tanke. För jag bryr mig inte där. 

 

Så de kommande dagarna ska jag; jobba halvdagar, läsa meningsfulla böcker, kolla på filmer som jag borde sett, andas in staden i långa promenader, och försöka komma fram till om det är nu jag ska göra det avgörande steget och flytta - på riktigt.

 

2015 är här, redan? Tycker att förra året gick så otroligt fort. Kanske för att jag, under de månaderna som var, hann med att både skaffa pojkvän, få jobb, äta massor av fikor på stan och spendera pengar, för att sedan bli arbetslös, singel och tjäna minimalt med pengar. Allting liksom började och slutade lika fort kändes det som. Men det var förra året, det är då nu.

 

Detta året började rätt lugnt. Efter fyra månader som arbetslös så ser de flesta dagarna likadana ut. Det var vid trettonhelgen som allting fick en vändning. En man ringde från en Ica-butik i Karlstad och erbjöd mig ett vikariat på en månad. Eftersom jag velat detta så otroligt länge, komma ifrån Varberg och flytta till Värmlandsskogarna igen, så åkte jag naturligtvis upp på arbetsintervju. Vilket ledde till att jag fick jobbet. Sedan åkte jag snabbt hem igen för att packa ihop de saker jag behöver för att överleva en månad 30 mil hemifrån. Säga hejdå till de få jag kommer sakna och sedan bege mig uppåt i landet igen.

 

Nu är jag inne på min tredje introduktionsdag och det känns faktiskt ganska bra. Det är såklart mycket nytt och eftersom jag är en sådan person som oroar mig i onödan blir det mycket stress och nervositet. Men jag tror att det kommer lägga sig allt efter som. Det är ju det här jag har velat. Bryta upp, börja om, testa på. Även om det bara rör sig om en månad så är det ett stort steg framåt för mig. Jag får någon slags introduktion på livet i Karlstad också.

 

2015 började bra. Första gången som början på året känns storslagen. Och jag hoppas att det finns fler där ute som fått en bra start på året, det förtjänar ni.