Ungefär en vecka har passerat här uppe i Karlstad. Har hunnit introduktionsjobba tre dagar, innan det var dags för mitt första riktiga pass igår. E L V A  timmar. Det var slitsamt, men samtidigt väldigt uppfriskande. Nu händer det liksom något igen. Jag får lära mig nya saker, prestera, bidra. Det är kittlande nervositet och hjärtskärande ångest. En kaotisk blandning. 

 

Idag åker Veronika o.co. till kusten. För att säga farväl till någon som aldrig mer kommer vakna. Och jag blir själv här uppe i storstaden. Själv i det där livet som jag vill ha. Som varje morgon, när jag öppnar ögonen, bara är här. Rakt framför mig. Det är liksom overkligt men skrattretande verkligt på samma gång. Och jag är rädd här, vilket kan tyckas vara något negativt. Men jag vet ju att det är precis raka motsatsen, för om jag är rädd, då har jag något att förlora. Vilket i sin tur betyder att jag faktiskt satsar, satsar på livet och på att försöka. Något jag slutade med för länge sen i Varberg. Där gör jag precis vad som helst, hur som helst, utan en tanke. För jag bryr mig inte där. 

 

Så de kommande dagarna ska jag; jobba halvdagar, läsa meningsfulla böcker, kolla på filmer som jag borde sett, andas in staden i långa promenader, och försöka komma fram till om det är nu jag ska göra det avgörande steget och flytta - på riktigt.

 

De senaste dagarna

 

Idag ska jag packa det allra sista inför flytten. Skaffa Ica-kort och samla lite andra vuxenpoäng. Lämna lite grejer i lägenheten, min lägenhet. IIIHHH!! Imorgon smäller det. Och jag är så lycklig. För jag har min egna lya nu. Mitt bo. Där bara jag, och endast jag, kan kalla det hemma. Få det att kännas som hemma. Igår fick jag nycklarna. Igår blev den officiellt min. Och imorgon blir jag Tvååkersbo, på riktigt. 

 

Huvudet går på högvarv och hjärtat slår tusenmiljarder slag i minuten. För allt är så fint nu. Allt är så JÄVLA FINT NU! 

 

 

Min fina Hurricane har åkt flera mil bort i vårat avlånga land. Och jag saknar henne, jättemycket. Men även om det regnat i evighetslånga dagar, och även om jag för tillfället känner mig så fruktansvärt less och trött på allt, så är jag glad för att hon mår bra. För att du mår bra. Det är inte riktigt lika kallt om kvällarna för jag har din hand i min igen. Ångesten känns inte lika outhärdligt för att jag vet att du förstår dig på mig. Och chansen till en förändring känns inte omöjlig för du tror på mig. 

 

Det spelar liksom ingen roll om någon försöker komma lika nära. Det går inte. För jag känner mig inte fel med dig, inte det minsta. Du är närmst, du har alltid varit närmst. Och jag tycker synd om alla dem som inte har någon att känna sig hel med. Någon som är lika trasig som en själv och som känner samma sak. För vi känner ju alltid samma sak. 

 

Jag är glad. Min Hurricane befinner sig flera mil bort och just nu mår hon bra. Och där har ni anledningen till varför hon är allt, varför hon är oersättlig. För att hennes glädje är min glädje, för att hennes sorg är min sorg, för att hennes värld är min värld. För att hon är jag(och jag är hon). 

 

För fem dagar sen satte jag min fot i Sveriges största stad. Medhavd en full resväska, ett trasigt hjärta och ångestfyllda tankar. Och en liten gnutta hopp. Jag hade intalat både mig själv och honom att jag inte förväntade mig något, men det var en lögn. Jag visste precis vad jag ville ha ut av resan, jag var däremot livrädd för att jag inte skulle få det. Jag hade fel. För tre dagar sen åkte jag hem från en av Sveriges finaste städer. Medhavd en full resväska, ett bultande hjärta och lyckosamma tankar. Och med väldigt mycket hopp(och förtvivlan). 

 

För dagarna blev bättre än väntat. Jag fick inte bara chansen till att träffa världens finaste pojke, jag fick dessutom verkligen ha denna fina pojken. Alldeles för mig själv, i tre långa(alldeles för korta) dagar. Jag fick skratta med honom, hålla hans hand, möta hans blickar, se hans fåniga leende, ligga i hans famn, prata om allt och medverka i allt som hör ihop med hans värld, min värld (vår värld). För första gången någonsin fick jag vara mig själv fullt ut, och vara omtyckt för att jag var just det, mig själv. Även om det kanske inte finns något om ett år, så är jag ändå lycklig nu. För jag får hela tiden lov att känna, utan att tänka på omständigheterna. Åh.

 

Ögonen slockna vid 04.00 och klockan ringde 08.00. Jag älskar att vara ledig och sova osv. (Skyll sig själv, jag vet.) Efter en uppfriskande dusch gick jag med kaffe och macka i högsta hugg. Korsa vägen och svängde av ner mot det Gula Huset. Mötte upp Elinda redan innan, Amanda med för den delen. I det Gula Huset dukade Elinda fram frallor, jordgubbsfil, juice, melon, pålägg osv. som vi åt på deras altan. Halv tio, och solen stod högt på himlen. Och vi tog igen all tid vi missat. Min fina flicka är så bra, jag tror det knappt ibland.

 

Vi la oss i gräset under den knallblåa himlen och pratade och skrattade. Jag har nog hittat mig en ny favoritplats! Efter någon timma så skulle dem packa för sin semester och jag gick hem, varm och lycklig. Om ett par timmar ska jag möta upp Jenny i stan. Sen ikväll ska jag på bio med henne, Elin och Magda. Vi ska se "Känn ingen sorg". 

 

U N D E R B A R T !  Beskriver gårdagen ganska exakt. Klockan ringde på tok för tidigt, men det var bara att pallra sig upp.  Bar av mot Tvååker vid tio-tiden för att fixa frisyr och sminkning. Tre timmar senare satt jag fast i en bilkö på motorvägen och hade lite smått panik. Lyckades dock hinna hem och klä på mig klänning osv. innan det var dags att åka till Lizette. Vi var fyra par som satt där och "förade". När vi sedan skulle åka ned till stan, efter en lite fin fotografering i Thobias trädgård, var magen full av fjärilar. Att sedan mötas av hundratals vackra människor nere i stan minskade inte nervositeten. Klockan fem tågade vi ned, studenter iklädda alla möjliga klänningar och frisyrer. Var sjukt mycket folk längst hela vägen(tog ca 1,5 timme att komma ned till Societen). När vi väl var nere började kvällen med lite champagne och följdes sedan upp med trerätters. Två timmar senare, när maten låg som ett täcke i magen, började det med lite lugnt dansande. Ungefär tre låtar senare drog festandet igång och dansgolvet gungade av klackar. Några satt och pratade vid borden, andra satsa järnet på dansgolvet, och några minglade runt. Jag var nog en blandning av det där, även om dansgolvet var det som lockade mest. Det var dessvärre inte det lättaste att dansa med högklackade skor, än mindre när folk stämplade en om vartannat. Vid ett-tiden drog det ihop sig och många begav sig hemåt. Ett fåtal fortsatte festandet, men mina folks var inte riktigt sugna på att dra vidare så det fick bli en "tidig" kväll även för mig. Vilket antagligen var behövligt för det var en otoligt lättnad att få komma hem och slänga av sig allting. Mina fötter värkte sönder, med all rätt, och var svullna efter allt söndertrampande. Men när jag la mig vid två så var jag faktiskt väldigt nöjd med kvällen ändå.

 

Kan inte riktigt förstå att jag gått balen, att det är över, att jag har gjort det där som jag sett fram emot i flera år. Det är lite sorgligt att det tog slut så hastigt. Samtidigt som jag är tacksam över att dagen/kvällen blev såpass lyckad som den blev. Jag hade bästa, tänkbara baldejt, underbara vänner att umgås med och en och annan fin människa som lös upp tillvaron. Sammanfattat, igår var en av de bästa dagarna i mitt liv!!!

 

 

Igår var ännu en dag i lycka. Mötte upp fina Anna på stan för att köpa lite smink, då hon ska sminka mig på balen. Fick testat ut lite och gick till slut därifrån med en ny foundation + pensel och ett fint nagellack. Vi tog oss en fika i sommarvädret på Mignon's uteservering. Att sitta och prata med en fantastisk person, samtidigt som man avnjuter en god bakelse och ser en massa människor gå förbi är något utav det mysigaste jag vet. Fik i helhelt är ganska svårslaget. Jag ska allt hitta mig ett favoritcafé där jag kan sitta med mina fina skrivböcker och glädjas åt hur lätt livet kan vara, måste bara testa alla caféer först, haha.

 

När vi väl kom hem till Anna gjorde vi en provsminkning. Det var väldigt ovant att se mig så sminkad, rättare sagt, att se mig så uppiffad. Men det var fint när jag vant mig. Tror jag kommer känna mig vackrare än någonsin på söndag! Vi avslutade med en kopp te och pratade om allt som har med livet att göra. Det är fascinerande hur två människor, som endast känt varandra i ett par månader, kan tänka så lika om så mycket.

 

 

 

 

 

Skolan är så gott som slut och jag strosar omkring här hemma i sommarkläder. Det är nio dagar kvar till studenten, sex dagar till balen och tre dagar tills jag åker på Riksstämman i Göteborg. Vädret är underbart och vi har mellan 19-30 grader varje dag. Kort sagt, jag är glad! Några dagars ledighet är precis vad jag behöver just nu, att kunna få göra vad som helst utan att ha några måsten i bakhuvudet. Det ger tid till att uppskatta vardagen.

 

Dagarna som varit:

I torsdags hade vi avslutningsfika med våra kontaktlärare. Sedan sa jag hejdå till min fina klass som just nu är nere i Napa och lever livet. På kvällen följde jag med Åkessons och lyssnade på några fina stämmor i PS, bl.a. Amanda.

I fredags tog jag först en glass med Eva ute i det fina sommarvädret. Sedan tog mamma och jag oss en promenad ut till Getterön, samtidigt som vi mer eller mindre drunknade i värmen. På kvällen åt vi sallad och njöt av livet.

Lördagen spenderade jag med min fina Elinda, hon sjöng i "Rosenfredsparken" (då det var kulturdag/Rosenfredsfestival) och det berörde och var vackrare än vanligt. Efter det lyssnade vi på några fler spelningar innan vi åkte och köpte glass. På kvällen grillade vi med hennes familj och jag frågade mig ännu en gång hur jag kan ha fått sådana underbara människor i min tillvaro.

Söndagen flög förbi i all hast.

 

Idag har jag städat lite här hemma med mamma och lyssnat på harmonisk musik. Det har inte varit några utstickande äventyr den senaste veckan, men jag känner mig ändå mer levande än någonsin. Förhoppningsvis håller det i sig. Vad denna dagen bjuder på vet jag inte. Helst av allt vill jag nog bara sitta på balkongen och läsa en bok samtidigt som jag jämna ut brännan på mina ben.

 

Jag känner mig L Y C K L I G !

DÄR gick graderna över trettiostrecket, galet varmt ute! För att inte tala om här inne i lägenheten. Det är lördag och jag är på bra humör. Delvis för att jag, som de flesta redan vet, har fått sommarjobb på Gekås. Jag kommer alltså kunna unna mig både en glass och en Håkan-konsert. Men även för att jag idag ska åka och grilla med min klass(+några fler) som sedan följs upp av klassfest. Roligt nog är det idag 25 dagar tills studenten, så det blir som en liten studentfest av kvällen. 

 

Solen skiner, jag går i shorts och allt är sådär obeskrivligt fint. Hoppas ni har en fin lördag gott folk!

 

Tillbaka på hemmaplan. Efter fyra dagars inneboende hos Andersson's har jag återgått till spetsiga gardiner och virkade överkast. Det går inte riktigt att förklara de senaste dagarna. Eftersom jag, som jag sagt tidigare, bara varit fem minuter hemifrån antar jag att det inte verkar som en så stor skillnad för omvärlden. Men för mig har det varit som rena semestern. Jag har delvis fått leva riktigt bortskämt, både vad gäller mat och sällskap. Fått in lite vardagliga rutiner helt enkelt. Och sedan har jag även fått ta igen otroligt mycket spilld tid med min fina vän! Eftersom man går i samma klass, och träffas dag ut och dag in, så tänker man inte riktigt på att det var längesen man faktiskt träffades. Det var evigheter sen som jag fick ligga och prata in på sena timmen, eller se på en film och skratta åt den pinsamma tystnaden som uppstod. Eller det faktum att bara kunna sitta och vara, utan några krav på att göra saker hela tiden. Det har varit helt underbart att ha någon att umgås med, oavsett om man gör något eller inte.

 

För att inte tala om hur otroligt skönt det varit att komma hemifrån. Slippa väggarna som alltid kryper ihop mot en. Alla ljud som tränger igenom. De där okontrollerbara känslorna som spökar på kvällarna. Jag har fått slippa det i fyra dagar, fyra långa dagar. Det har känts ganska overkligt. Jag har varit glad och pigg. Kanske inte konstant rent fysiskt, men jag har vaknat upp och känt att livet faktiskt är ganska fint. Inte särskilt svårt när man har en av de finaste människorna bredvid sig, hon gör mig glad! 

 

Det är sådana här tillfällen/dagar som får mig att inse att det går att vara lycklig utan materiella ting. Jag behöver inte ha pengar, eller åka på utlandssemester, eller köpa nya saker varje dag. Bara grejen att packa resväskan, gå de fem minutrarna som det tar till Lovisas hus, och veta att man ska få bo tillsammans i fyra dagar, det räcker. En tjejkväll, en pannkaksfrukost, någon som väntar när man kommer hem efter ett möte - det är lycka. Just i de här tillfällena känner jag att jag är så otroligt lyckligt lottad. För jag har lyckats hitta mina guldkorn och änglar i en värld som är fylld av idioter och missöden. 

 

Som pricken över i:et skriver min fina flicka att det har varit några minnesvärda dagar, och att det är tomt utan mig. Det lägger sig som en hinna över både mitt hjärta och mitt välmående. Det finns absolut inget som gör mig så lycklig och berörd som när någon säger att jag gör skillnad. Att det märks en skillnad när jag inte är där. Jag hoppas att min fina flickas föräldrar åker iväg på semester snart igen så jag får chansen att vara rumskompis med henne. Det har helt klart varit dem ljusaste dagarna på länge!

 

Lovisa: för allt i världen, tro inte att du inte är tillräcklig. För det du gör, och den du är, räcker gott och väl. Förutom det faktum att du är en otroligt fin vän, så innesitter du tusen goda förmågor. Det är värt att uppmärksammas då och då. Och jag säger detta på tok för sällan, men jag är stolt över dig! 

 

Jag häpnas över hur fint livet kan vara emellanåt. Hur man ena dagen kan tycka att allt känns meningslöst och stillastående, för att nästa dag känna sig riktigt lycklig och till freds med livet. Just nu, i den här episoden av mitt liv, känns väl dagarna till största del ganska ljusa och peppande. Men som vilken annan normal tonåring som helst kan jag få svackor då jag mer eller mindre bara vill ligga under täcket och gråta. Inte för att mitt liv suger, utan för att allting känns sådär enformigt och långdraget. Som att alla framsteg man gör inte riktigt ger resultat. Allt slit känns helt enkelt inte mödan värd. 

 

Men sen tar det som sagt bara någon dag innan tankar omvandlas och jag känner mig mer motiverad än någonsin. Idag är en sån dag. Jag vet att det är jobbigt, slitsamt och att det kräver massvis av energi och styrka för att jag ska ta mig över den enorma väggen jag försöker klättra över. Men jag kan klara det, jag ska klara det. Varje steg kanske inte känns så storslaget just nu, men när jag blickar tillbaka ser jag att jag kommit otroligt långt på en ändå relativt kort period. De dagar när svackorna väl kommer fokuserar jag på att se de små ljuspunkterna som faktiskt finns i vardagen, eller inser jag helt enkelt att det kommer komma en dag inom en snar framtid då livet blir enklare igen. Oavsett om jag har en bra eller en mindre bra(dålig känns så tråkigt att säga) dag så längtar jag tills allting är klart, över. Tills jag kan sätta mig ner och andas ut, utan att få ångest inför nästa stora steg som behöver tas. Jag vill kunna känna mig tillfreds med livet överlag, inte bara för stunden.

 

Mest längtar jag till att kunna få bearbeta allt. Sakta kunna släppa taget. Att kunna förklara för alla runt omkring, åtminstone för dem som inte riktigt förstår eller vet hur det ska bete sig. Förklara varför jag resonerar som jag gör, väljer bort vissa saker, prioriterar på ett till synes skevt sätt. Men det kommer ta tid, det vet jag. Även om jag tar mig ur detta inom en hyfsad snar framtid, kommer det ändå finnas så mycket att sätta tänderna i efteråt. Men jag ska göra det, utan något som helst tvivel om det. 

 

Idag blir min fina storebror 30år. Ett stort grattis till honom. Det spelar egentligen ingen roll vilken stad någon av oss bor i, eller hur ofta vi träffas, när alla väl är samlade känns det som hemma. Det är allt för lätt att glömma att familjen, trots allt, är den enda fasta punkten jag kan vara "bara jag" i. Skulle inte finnas något jag utan dem. <3