Så, för 9 dagar sen såg jag Håkan live, för andra gången i mitt liv. Och jag vågar nog påstå att det var tusen gånger bättre än Ullevi 2016. Inte för att Ullevi var dåligt, verkligen inte, men den gången hade vi sittplats och han var ungefär 300m bort. Vilket resulterade i att man fick kolla på skärmarna för att se någonting överhuvudtaget. Denna gången stod jag tio meter från scenen - och såg allt! Det var magiskt. Tänk att denna man har räddat mig så många gånger. När ångest och ensamhet har varit som mest påtaglig har hans musik varit det enda som nått in. Han har gett mig kraft att fortsätta, en dag till. När mina tonårsår var outhärdliga och jag tvivlade på att det ens skulle finnas ett liv efter dem, så satte han ord på alla tankar och känslor inom mig. Ingav hopp om att det finns någon för alla, att kärleken letar sig fram även till den mest trasiga själ, så länge man fortsätter andas. 

 

Jag har honom att tacka för så otroligt mycket. Det är för mig helt oförståeligt att en människa man aldrig egentligen träffat, kan komma att vara en av de mest avgörande personerna i ens liv. Hade jag inte haft Håkans texter, musik och visdomsord att luta mig mot så vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom de svåraste perioderna i livet. Att känna en samhörighet och trygghet, mitt i allt kaos, det är livsavgörande. 

 

Nu har han sagt att han ska lägga musiken åt sidan ett tag, ägna sig mer åt familjen. Det gör honom extra fin. Samtidigt som jag kommer sakna honom. Är så glad över den här upplevelsen, att ha sett dig i min vardag Håkan, i egen fysisk person. Så högt upp i det blå.

 

Nu ser mina blåa återigen kullerstenar och hav. Jag ägnar dagen åt att städa och lyssna på Håkans Live-cd från Ullevi. Håkan Boma Ye. Den där konserten som jag aldrig gick på. Som drog mer folk än Bruce Springsteen. Den som blev den största konserten i Norden, någonsin. Den som jag har en biljett till på kylskåpet. Den hänger där som en ständig påminnelse. För att jag ska komma ihåg att jag kunde varit där.

 

Konserten var bara några veckor efter att jag sett bion. Och eftersom jag bröt ihop i biosalongen, kände hur hjärtat delade sig i obeskrivligt många bitar, så vågade jag inte gå på konserten. Jag var rädd för att det skulle få mig att falla tillbaka. Tappa fotfästet och förlora orken igen. Så jag jobbade och kollade knappt på mobilen den dagen. Sen blev det mer eller mindre oundvikligt eftersom det stod överallt. Att det var den konserten. Den största konserten i Norden genom tiderna. Så stor att man gjorde en live CD. Så stor så att man släppte en bok. Så stor....att alla som var där skulle kunna skryta om det i flera årtionden efteråt. Och jag kunde varit där.

 

Håkan sjunger ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer. Och jag lever efter det, i allra högsta grad. Varför älta sådant som man kunde gjort, som man inte borde gjort. Det är lönlöst, för det är oåterkalleligt. Allt du gör, och inte gör, leder dig till den du är. Idag, imorn, senare. Så jag försöker att inte ångra något. Men, just den där kvällen. Som blev så storslagen, som verkligen bevisade en gång för alla att Håkan Hellström inte bara är en melankolisk svensk som sjunger falskt, den får det att gnaga i huvudet och hjärtat. För det är inte bara så att jag kunde varit där, utan jag borde varit där. 

 

Klubbland strömmar ur högtalarna och jag sjunger med i folkjublet. Och just nu känns allting väldigt enkelt och fint. Men också skört. För jag står där igen, vid det där vägskälet, där jag borde. Med risk för att få hjärtat krossat i tusen bitar, så är det förmodligen värt det, det kommer förmodligen bli stortslaget. Jag borde bara våga.