Det är söndag, det är slutet på september, det är början på hösten. Mitt humör svänger rätt kraftigt, sådär så man nästan vill sätta fast sig själv i en stol bara för att man är så himla oberäknelig. Igår var det en jobbig dag. En sån dag då jag åt för lite, stirrade in i en datorskärm och sen somnade på blöta kuddar. För att ibland känns livet så himla stillastående och ruttet.

 

Idag är en sån dag då jag dricker cola (fast jag bestämt mig för att sluta då min kropp skriker åt mig inombords), posar framför en liten skärm och önskar att det vore lördag så jag kunde hoppa av mig all energi på ett dansgolv. För ibland så känns det som att livet precis börjat. Som att jag har hela världen väntandes vid mina fötter, det enda som krävs är några startsteg.

 

Så, för att kompromissa så ska jag idag: lyssna på Håkan, gå runt alldeles för uppklädd för en söndag, laga middag med min skäggiga man, promenera i höstlöv och samla så mycket luft jag bara kan i lungorna. Och under tiden försöka komma på hur jag ska lägga upp mitt liv, men det får vila i bakgrunden. Det är ju en dag imorgon med.

 

 

 

Fyra månader in i mitt förhållande är det snart den där jädrans domedagen, Viktors födelsedag. Jag älskar att ge bort presenter, helst flera stycken som prickar deras personlighet på pricken. Men killar, ja herregud. Där är jag helt lost. Gulliga fotoalbum och fina armband passar sig bara bättre till tjejer. Precis som allt annat jag brukar vara så påhittig med. Nu ska jag för första gången någonsin (om man bortser från Totte och Isak) ge en kille något betydelsefullt. Det är ju väldigt enkelt om man ska vara oseriös, men eftersom jag råkar älska honom lite så vill jag ge honom något seriöst med. Hmm..

 

Fan va svårt, är det nu jag gör slut? Ha ha ha...

Som jag skrivit i de senaste inläggen, hösten är på gång. Och om man ska ge en helhet av hur hösten brukar se ut är det inte bara koftorna och tekopparna som kommer fram hemma hos mig. De senaste åren har även ångesten och depressionen åkt fram i september. Har man hängt med i mina inlägg det senaste året vet man att jag gått från en rätt så mörk värld till en nu, mycket ljusare, lättsam värld.

 

Det som jag fortfarande kan bli ledsen av är folks trångsynta inställning till mitt livsperspektiv. Jag kan helt förstå att många brinner för något, har ett intresse som de kan ägna år och dar år. Något man kan göra utöver jobb och plugg. Men då jag ägnat 19år av mitt liv åt att överleva i den miljö jag bott i har jag inte riktigt haft friheten att hitta det. Det var först när jag flyttade hemifrån i december förra året som jag helt kunde släppa alla krav och förväntningar mina medmänniskor haft på mig. Och eftersom jag då var så djupt nere i min depression så kunde jag inte riktigt se vilka möjligheter jag hade. Vilka förutsättningar jag hade utifrån min nya tillvaro.

 

Nu, det senaste halvåret, har jag börjat få upp ögonen på nytt. Lärt mig att andas, lugnt och sansat, och fokusera på vad JAG vill göra med MITT liv. Vilket inneburit att jobba och umgås med min älskade pojkvän. Det har räckt. Det där med intressen och hobbys har jag låtit ligga på hyllan för jag har fyllt min tid tillräckligt ändå. Det är först nu när jag är arbetslös som jag börjat grunna på det. Vad vill jag göra? Vad intresserar mig? Vad blir jag glad av?

 

Det är svårt. Det är jättesvårt. Jag har inte den blekaste aningen om vad som kan göra mig glad. Inte när det gäller bara mig. Jag har ägnat hela mitt liv åt att göra andra glada, för att jag blir glad av det. Nu ska jag helt plötsligt bara göra mig själv glad, utan alla andra. 19år gammal, och jag är lika ovetande som en femåring. Det gör mig ängslig, och ledsen. Det ger mig ångest och får mig att känna mig så fruktansvärt liten, för alla andra har ju redan kommit så mycket längre i sin tankeverksamhet. Testat och letat, slutat och börjat om. Jag har inte ens börjat.

 

Det är så otroligt svårt att förklara för någon som inte hängt med, som inte levt med mig, hur jag kan vara så frånvarande från allt som har med min egen glädje att göra. Och det gör ont i mig när folk får det att låta som att jag väljer att vara sån här. Men jag vet inte hur jag ska hitta mening i små, simpla saker. Hur jag ska bli lycklig av att träna, eller rita, eller spela spel, när jag ägnat hela mitt liv åt att bli lycklig av att göra andra lyckliga.

 

 

Vilken lång dag det varit. Klockan ringde på tok för tidigt och jag fick kila till bussen. Sedan ägnade jag en halvtimma åt att lyssna på en gråhårig tant som berättade hur man skrev cv:n och hur man lever som arbetslös. Rätt så intetsägande om ni frågar mig, men det måste ju göras om man ska få lite pengar nu i jobbristen.

 

Har sedan jag kom hem filat på mitt cv och mitt personliga brev. Till en början är det redigt tråkigt att skriva, man har ju inte vidare mycket att fylla på cv:t med. Men efter ett tag började det faktiskt rulla på. Nu har jag även fixat olika personliga brev beroende på vilka jobb jag söker. Det blir lite roligare när man låter kreativiteten visa sig. Förhoppningsvis tar ett par av arbetsgivarna sig tid till att läsa, sen får man se hur de blir med intervjuer osv.

 

Nu i kvällskvisten är jag hemma hos min man och slöar medans han, Oskar och Thobbe lanar. Kunde varit värre.

 

Blev förresten rödtått häromdan