Ikväll är en kväll i svacka. En sådan kväll då jag vill springa in i någon öppen famn, vilken som helst, och bara släppa ut allt. Jag har spenderat nästan tre timmar åt att prata och lyssna idag. På fina människor med fina livshistorier. Och det gjorde livet lite ljusare. För en stund åtminstone.

 

Här är det mörkare. Inom väggarna som tycks komma allt närmre ju mer klockan blir. Åh. Kan inte någon bara berätta för mig hur jag ska göra för att sluta bry mig? Hur jag ska tänka för att slippa känna skuldkänslor och otillräcklighet. Sluta lyssna efter varje ljud som brakar utanför väggarna. Stänga ute lukten som tränger genom dem. 

 

Och jag håller i, och jag kämpar, och jag gör allting jag kan. Men det gör ju ingen jävla skillnad. Kan inte någon av er, ni fina själar som lever runt omkring, berätta för mig hur man gör? Hur släpper man taget om någon som betyder allt och är hela ens värld? Hur lär man sig att värdesätta sig liv mer än deras? Hur kan man våga stå på sina egna ben, när den allra viktigaste i ens liv rasar ihop?