Har stampat runt och undrat varför jag inte bara kan sopa undan problemen. Det spelar inte så stor roll om jag gör framsteg inom ett område i mitt liv, för då uppstår det problem i andra. Just nu känner jag mig ganska nöjd med mig själv. Inte på långa vägar så nöjd att jag struntar i vad andra tycker, men jag är nöjd med att jag är den jag är just nu och vet att jag kan bli ännu bättre om jag fortsätter att ha samma inställning. Däremot känns det som att alla andra uppfattar mig som fel när jag enligt mig själv är "rätt". Det kanske inte stämmer, men det är min uppfattning just nu. Vilket gör att de framsteg jag gör skuggas av fåniga tankar. Egentligen bryr jag mig ju inte om andra inte tycker om mig, det spelar mig liksom ingen roll. Det är mer hur dem mår utav att inte gilla den jag vill bli som får det att tjockna i huvudet. Är min förändring, förbättring, en negativ förändring för andra? Om detta stämmer, hur långt sträcker sig min skyldighet till att undgå att få dem att må dåligt?

 

Egentligen vet jag redan svaret på frågan jag nyss ställde. Jag lever mitt liv, och det är dags att jag slutar tänka på alla andra framför mig själv. Det är ju det hela denna proceduren går ut på. Förmodligen kommer det ta tid att inse att den personen jag vill vara inte nödvändigtvis är den personen mina medmänniskor vill kännas av. I slutändan får jag ju ställa mig samma fråga som jag gjort tusen gånger innan, vem är viktigast i mitt liv? Svaret vet jag redan, att våga leva upp till det är inte lika enkelt...