Jag sitter på balkongen. Med en halvmåne på himlen och några vaga vindpustar i håret, samtidigt som fina låtar strömmar ur högtalarna. Hjärtat ömmar och huvudet är fyllt av tusentals tankar. Flera ögon har frågat, än mer öron har lyssnat. Svaren däremot blir tysta, men inte nu. Jag ska försöka, i den mån jag kan och orkar, redogöra vad som rör sig i både mitt hjärta och huvud just nu.

 

Om 27 dagar tar jag studenten. Vilket innebär att jag, om 28 dagar, är klar med allt som heter skola. Visst känns det skönt, det vore en lögn att påstå något annat. Alla prov, långa skoldagar, robotliknande lärare, all press - det är inget jag kommer sakna. För den sakens skull springer jag gärna ut ur idrottshallen med en vit mössa på huvudet. Men det är bara en liten del av vad som kommer ha hänt om 28 dagar. Min klass, och mina vänner, är inte längre en klass. Från det att vi går ut ur idrottshallen om 28 dagar tar vi alla, var och en av oss, steget ut ur samhörigheten vi haft i tre års tid. Även om vi kommer träffas igen, åtminstone några av oss, så kommer det kräva engagemang att hålla kvar i vänskapsbanden. Min klass har nog inte riktigt förstått vilket tomrum dem kommer lämna efter sig. Det är inte lektionerna, eller utflykterna. Det är vetskapen om att det finns människor som ser mig när jag vaknar upp på morgonen. Människor som tror på mig och accepterar mig för den jag är(och inte är). När jag vaknar upp på morgonen om 29 dagar har det försvunnit ca 20 betydelsefulla människor ur mitt liv. Vem ska se mig då? Vem ska berätta för mig, att oavsett hur envis jag är, och hur konstiga värderingar jag än har, så kommer jag lyckas? 

 

Det är inte bara studenten och vetskapen om att väldigt många människor kommer försvinna om en månad som sysselsätter tankarna just nu. Jag är mitt uppe i att hitta mig själv. Inte på något tonårsaktikt sätt, där man testar sig fram på måfå. Det handlar om ett flertal möten i veckan, som går ut på att försöka hitta något överhuvudtaget som jag kan identifiera mig med. Många påpekar att jag måste tro på mig själv, och det faktum att min självkänsla är låg är ingen större nyhet. Men faktum är, att det faktiskt är värre än det ser ut på ytan. Det existerar ingen självkänsla i mig. Jag vet att jag kan saker, jag vet att jag kan prestera och göra bra ifrån mig. Men jag känner mig inte det minsta meningsfull. Det är inget rop på uppmärksamhet, utan den krassa sanningen helt enkelt. Vilket gör att varje dag är en evig kamp mot ångest och känslomässiga sammanbrott. Det går framåt, som jag tidigare nämnt. Jag gör framsteg hela tiden. Dock inte tillräckligt stora för att hjärtat ska bli tillfredställt. Jag antar att det tar tid. Vissa dagar gör det mig inget, andra dagar känns allting meningslöst.

 

Den största tanketjuven och känslobomben är det som är "hemma". Att jag har det trassligt med livet vet de allra flesta redan om, det är inget jag försöker sopa under mattan. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma någonstans. Varken bland vänner, denna staden eller ens i mitt egna rum. Vilket gör att jag vill hålla mig sysselsatt dygnet runt så jag slipper tänka på det. Det går inte riktigt att förklara känslan, man förstår det först när man själv hamnar i samma situation. Men för att göra det så förenklat som möjligt: var jag än är längtar jag bort.

 

Det går inte riktigt att sätta ord på mitt liv just nu. Det är många tankar och många känslor. Som jag skrev i tidigare inlägg är några dagar fyllda av dimma, andra av sol. Ibland går dem in i varandra. Allt som oftast vill jag inte säga det rakt ut, utan väljer hellre att skriva det. Men, för att förtydliga det. Jag ser hellre att ni frågar mig om hur jag mår eller vad som sker, än att ni frågar andra om det. Svarar jag inte när ni frågar har ni uppenbarligen inte med det att göra.

 

Som slutkläm: jag tar åt mig av väldigt mycket just nu. Så spara gärna in på tykna kommentarer eller missunnande på lycka.

Jag har inga som helst problem med att trycka ned mig själv, det är det positiva jag behöver hjälp med!