Jobbar i ett stort Gult Hus med miljontals människor lite för ofta. Är jag den enda som ser allt? Som förstår allt? Fikar på Mignon tills plånboken töms. Borde jag inte tycka att det är kul med flytten? Borde det inte kännas lite mer? Lyssnar på Håkan och BD och alla fina svenskar som är som mig. Varför gör ingen något? Varför väljer de att inte se, eller ser de helt enkelt inte utanför sina tunnlar? Träffar Hurricane som är den enda på detta jordklot(vad jag vet) som inte är grå och som känner lika mycket, lika lite, som jag gör. Kollar de snett på oss av avund? Eller tycker de helt enkelt inte att vi är friska i huvudet? Köper kläder, skivor, muggar för att det fyller upp tiden. Hur fan kan man leva på materiell lycka? Finns det ens någon lycka? Gråter lungorna ur mig på kvällarna och överväger gång på gång att åka in till psykhuset för att känna mig hemma. Men är jag verkligen inte tillräckligt ledsen? Räcker inte allt det meningslösa till? 

 

För frisk för att få hjälp. För sjuk för att kunna sluta bry mig. Och kanske är det så. Att vi väntar på ingenting. Att ingenting väntar på oss. Kanske spelar jag inte någon som helst jävla roll. 

 

Ja, idag är en bra dag. Jag har lyckats ta mig igenom ännu en arbetsdag på det stora Gula Varuhuset (aca.Gekås) och vi slutade faktiskt i tid idag. Blivit många övertidshelger på sistone, så känner mig lite bortskämd med att ha varit ledig fredag-lördag och sedan få sluta som man ska idag. Är dessutom ledig imorgon med. Nåväl, ledig och ledig. Har några måsten, men det kan vi ju lämna som en förträngd tanke ikväll.

 

Ögonen är lite trötta, men jag ska kämpa. För om en väldigt snar framtid kommer mina fina flicka hit och jag har S A K N A T henne som bara den. Ska krama på henne och berätta för sjuhundrade gången hur mycket jag tycker om henne. 

 

- Puss

Min fina Hurricane har åkt flera mil bort i vårat avlånga land. Och jag saknar henne, jättemycket. Men även om det regnat i evighetslånga dagar, och även om jag för tillfället känner mig så fruktansvärt less och trött på allt, så är jag glad för att hon mår bra. För att du mår bra. Det är inte riktigt lika kallt om kvällarna för jag har din hand i min igen. Ångesten känns inte lika outhärdligt för att jag vet att du förstår dig på mig. Och chansen till en förändring känns inte omöjlig för du tror på mig. 

 

Det spelar liksom ingen roll om någon försöker komma lika nära. Det går inte. För jag känner mig inte fel med dig, inte det minsta. Du är närmst, du har alltid varit närmst. Och jag tycker synd om alla dem som inte har någon att känna sig hel med. Någon som är lika trasig som en själv och som känner samma sak. För vi känner ju alltid samma sak. 

 

Jag är glad. Min Hurricane befinner sig flera mil bort och just nu mår hon bra. Och där har ni anledningen till varför hon är allt, varför hon är oersättlig. För att hennes glädje är min glädje, för att hennes sorg är min sorg, för att hennes värld är min värld. För att hon är jag(och jag är hon). 

 

 

Jag är 19 år och varenda jävla dag har jag ett huvud som går på högvarv och det finns ingen logik eller ordning på tankarna. Människor som inte känner mig dömer mig, och berättar för mig att livet inte är särskilt jobbigt, om man ser på det positivt. Men har ni någonsin legat med ångest klockan två på natten och varit så förbannat tomma att ni tror att ni ska dö? NEJ! Ni känner mig inte alls. För det räcker inte med att läsa min blogg eller höra det jag säger på festerna eller se mig på stan för att veta vilket jävla kaos jag lever i. Ni känner mig inte genom det, ni har knappt nuddat vid ytan.

 

Jag flyttar till Tvååker om knappt två månader och jag har ett jobb och mina föräldrar slår mig inte. Så ja, jag antar att man från de slutsatserna kan säga att jag inte har så himla mycket att gråta över. Men en lägenhet kommer inte kväva ångesten som kommer när huvudet landar på kudden. Och pengarna jag tjänar kan inte köpa mig varken ork eller kraft. Och avsaknaden från den fysiska smärtan får inte mitt psykiska mående att må bättre. Det faktum att mina vänner (som jag förövrigt inte har några av längre) inte orkar läsa sig igenom mina "emo-texer" längre talar ganska mycket för hur mycket folk faktiskt bryr sig på RIKTIGT. ÅH!

 

Alla här är så förbannat gråa och trångsynta. Och det är inte jag som umgås med fel människor eller är sjuk i huvudet, det är ju alla andra. Hur kan man på fullaste allvar tro att man har rätt att yttra sig om någons sett att leva, bara för att man råkar veta vem personen är?! 

 

 

Vardagen är antingen svartvit eller grå. Och jag är inte bekväm i något utav det. Antingen känns allt för mycket eller så känns det inte alls. Och jag vill inte riktigt erkänna det, att jag inte passar in. För det gör ju bara ont då. Att alltid vara fel, till och med där jag borde vara rätt. 

 

På ett par månader har allt kastats om. Det är inte som vanligt, men inte bättre heller. För nu vet jag ju hur det är att vara i färg. Att känna sig varken mer eller mindre. Att bara vara, och vara omtyckt för just det. Att vara nöjd med sig själv, utan ansträning.