Ännu ett år har passerat och jag försöker resumera i huvudet vad som hänt. 2015 gick fruktansvärt fort. Egentligen är det väl först nu som jag känner att jag lever på riktigt. Efter alla år med ångest och uppförsbackar har jag haft en förvånandsvärt lugn höst. Det har varit lätt att andas mellan vardagsbestyren. Nåväl, det kan alltid bli bättre.

 

För att lämna 2015 till det förgånga och välkomna 2016 får det bli en liten tillbakablick:

 

Januari inleddes med ett uppbrott från min skäggiga man. Det var välbehövligt, vi hade sugit ut energin från varandra och nånstans tror jag vi visste redan från början att det skulle sluta just så. 

Bara någon vecka in på nya året ringde personalchefen från Ica Wallinders i Karlstad och erbjöd mig jobb. Ett äventyr började, med några veckors boende hos systern. Det flöt på så bra att jag fick förlängt vikariat, och de fyra första månaderna bestod av pendlande mellan Varberg och Karlstad. 

 

I februari nån gång träffade den där skäggiga mannen en ny, och jag tror inte att jag riktigt förstått hur ont det skulle göra. Det blev många promenader med gråten i halsen, och varje hemfärd kändes mer och mer ångestladdad. Det var inte min stad, hade aldrig varit men nu kändes det för påtagligt. 

 

Runt april träffade jag själv någon ny, i min fristad. Någon som vågade synas, höras. Visade mig hur kärlek kan kännas på riktigt. När magen bubblar av fjärilar, när man ler nästintill hela sin vakna tid. Och jag höll hårt i honom. 

 

I maj gick mitt vikariat ut och jag skulle ha åkt tillbaka till Tvååker igen. Efter månader med uppgivet sökande av lägenhet var jag motvilligt inställd på att det slutade där. Att livet skulle återgå till det gråa igen. Men på en fest nånstans, mellan vinglas och dans, så öppnade sig en dörr. Ett andrahandskontrakt. 

 

Sommaren gick fort. Mannen i mitt liv kom och hälsade på så ofta han kunde, jag njöt av den sista tiden med mina vänner, och när slutet av juli rullade fram så var det dags för flyttlasset att gå. Allt packades in i ett släp och Tvååker bleknade i backspegeln. 

 

Lika snabbt som jag flyttat hit började jobbet igen. Ett fast vikariat på nästan ett år. Och på lediga dagar blev det familjemiddagar, dagsresor, spelkvällar med vänner och en och annan vinkväll med jobbarkompisar. Julen firade jag med min älskade syster och hennes familj. 

 

Strax före nyår fick jag ett samtal från min personalchef som meddelade att mitt vikariat tyvärr måste brytas, då den jag vickat för kom hem tidigare. Ett litet bakslag, precis vid årsskiftet, men jag firade för fullt ändå. Iklädd 50-tals outfit och med mannen i mitt liv så kysste jag in 2016. 

 

Jag är glad för mitt 2015. Såhär i efterhand kan jag känna att jag inte uppskattade det tillräckligt, men det är svårt. Början av året var kämpigt och jag tror inte att jag kan döma mig själv för det. Nu är det ett nytt år, och med tanke på tidigare års förutsättningar känner jag mig rätt positivt inställd till det. Trots arbetslösheten.

 

Önskar er alla ett fint år.