På senaste tiden har jag vaknat upp på morgonen och önskat att jag inte kände någon, eller kände igen något. Som om jag hade vaknat upp i en främmande stad med nya gator och ansikten. Jag har blivit ganska tillfreds med Varberg, jag medger att det är en fin stad med mysiga små tvärgator och många fina själar. Allt oftare kan jag gå hem från stan med ett leende på läpparna. Men samtidigt som jag börjar släppa hatet mot denna staden väcks längtan av att få komma härifrån. Inte för att jag vantrivs här, utan för att jag vet att jag skulle kunna trivas bättre någon annanstans.

 

Jag börjar lära känna mig själv, främst den personen jag vill vara. Men jag har insett att jag aldrig kommer kunna bli den personen fullt ut om jag bor kvar här. Alla har redan fastnat för mycket i vem jag "är" och har mer eller mindre bestämt sig för att jag kommer förbli sådan. Vilket för mig känns extremt obekvämt då jag inte alls vill vara den personen längre. Nästan varje kväll kommer jag hem utmattad. Inte bara fysiskt, utan otroligt mycket psykiskt. Alla nedklankningar och hånande kommentarer som väller över mig dagligen har på sistone blivit för mycket. Vilket gör att jag redan efter ett par timmar med mina medmänniskor känner mig redo att gå hem. Givetvis är det inte såhär konstant, jag har många fina och roliga stunder också. Men jag har tappat väldigt mycket motivation till att hitta på saker med andra på sistone. Istället känns det ganska skönt att sitta hemma och läsa en bra bok, göra läxor eller bara lyssna på fin musik. Under den tiden kan jag umgås med den där personen jag vill vara, istället för den personen som alla andra vill att jag ska vara.

 

Trots allt är jag nog ganska glad över att jag tar studenten om tre veckor. På något sätt får man möjligheten till att arkivera allt gammalt man inte vill ha kvar, och även chansen till att ta avstånd från det/dem som håller kvar i alla felsteg och invanda roller. Främst får jag chansen till att förverkliga mig själv och mina drömmar. Jag kan slänga bort den där söndertrampade, osäkra, tjejen jag varit, och istället bli den målmedvetna och underbara kvinnan jag vet att jag egentligen är. Det är lätt att förändras, att bli accepterad är en annan sak.

I slutändan handlar det om vad som väger tyngst. Andras accepterande, eller ens eget - för mig är jag den viktigaste personen i mitt liv!