Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Hurricane sitter framför spegeln och plattar sitt förjävla fina hår(har alltid varit avundsjuk på det). När hon är klar med det ska vi göra pannkakor till frukost. Eller, hon ska göra pannkakor till frukost, jag är way to young for that vuxenpoäng. Lite senare idag åker jag till Kungsmässan med Elin och Jenny. Jag ska köpa massa mysiga tröjor och kanske någon fin, blommig, klänning (om jag hittar någon).
Idag känns allting lite lättare, lite bättre. Och jag tänker inte tänka på varken honom eller henne, inte det minsta.
Mycket väsen för ingenting
19.53: dricker cola, biter fanatiskt på naglarna och undrar vad jag ska göra om de säger ja. Är jag redo för det här? Kommer jag klara av att gå ut genom dörren med vetskapen om att jag inte måste gå tillbaka? Kommer det vara lika lätt då som nu att stänga av, eller kommer min sköld ge vika och låta hennes uppgivenhet träffa mig igen. Kväva mig igen. Jag vill så gärna ta mig ur det här, men jag vet ju att det inte är så enkelt. Man måste träffa botten för att nå toppen.
Imorgon ska jag på en lägenhetsvisning i Tvååker. Tankarna surrar runt i huvudet och jag tror att jag kommer få ett sammanbrott snart. Jag vill så himla gärna att den ska vara fin. Att jag ska känna att det kan bli bra där. Främst att de säger att den är ledig, till för mig. För jag vill bo i något eget. Som jag kan kalla hemma. Och jag vill börja om, börja leva. Men flytta? Lämna henne? Jag vet inte. Just nu går jag runt som i trans och väntar på bomben. Precis som för ett år sen, när jag drog igång allt. Denna gången väntar jag på att ta slut på det. Hur kan tiden ha gått så fort när dagarna känns så jävla evighetslånga? Fast de kanske inte ens vill ha mig, anser att jag passar. Jag vet inte om den möjligheten gör mig lättad eller om den ger mig andnöd. Om ett dygn kan mitt liv förändras. Den där efterlängtade förändringen. Redan?
20.10 : lyssnar på Broder Daniel och överväger att berätta för henne. När de kommer hem, för jag vet att hon inte är vaken ikväll. Att hon är i dimman och är mer mottaglig. Men tänk om de säger nej då? Då har tredje världskriget brakat ut i onödan. Då har den här ohållbara livsstilen omvandlats till outhärdlig utan någon som helst räddning. Nej, jag berättar inte. Inte än.
I den här staden
Gårdagen blev ungefär så som jag tänkt mig. Med lite för mycket alkohol i kroppen var livet faktiskt ganska fint. Jag pratade om sådant jag inte ska prata om med folk som egentligen inte ska veta det. Jag kramade saknade människor och gav löften om att ses snart, även om jag vet att det rinner ut i samma sekund som alkoholen slutat verka. Sen var jag onödigt uppkäftig och elak mot människor som egentligen inte hade fel i det de sa. Nej, jag är inte bra på att vara full, inte alls.
Jag låg ned i sätet när vi åkte genom stan. Såg lamporna skimra förbi och kom på mig själv med att tycka att Varberg är ganska vackert. Det kanske berodde på att världen snurrade så kraftigt och att alla tankar hängde sig kvar där, vid gatulamporna. Eller så kanske det berodde på att jag var påväg hem till en tom lägenhet med min utomordentligt fina vän och visste att jag skulle slippa somna ensam. Oavsett vilket, kanske båda två, så tror jag inte att jag upplevt den känslan de senaste sex åren. Förr älskade jag att åka hit, när jag var liten och man fick en veckas semester i det vackra, ytliga. Men nu.....den här stan är inte skapt för mig. Inte så, inte permanent.
-
Sitter och bläddrar igenom tusentals iPhone-skal på nätet, mest för att jag blev sur när jag inte hittade kläder jag ville ha. Har bestämt mig för att jag kan vara alla stilar på samma gång, men ungefär samtidigt som jag bestämde det så upphörde alla dessa fina tröjor och klänningar att existera. Vilken ovanlighet. Har i alla fall hittat massa fina och söta skal som jag ska köpa när jag får lön. Istället för godis och mat och all annan skit jag slänger pengarna på. Sen ska jag nog försöka hitta lite fina kläder med, när jag orkar kriga mot internet igen.
På onsdag ska jag på en lägenhetsvisning. Det är både spännande och skrämmande. Helst vill jag ju att den ska vara acceptabel och att de vill ha mig som hyresgäst. Men jag ska inte ta ut något i förskott, det har jag gjort för mycket på sistone. Istället ska jag tänka så lite som möjligt på det.
Imorgon ska jag på klassfest och då ska jag låta huvudet bada i gift. Kanske kan jag dränka ångesten, även om jag tror att det är mer eller mindre omöjligt. Om inte annat får jag ju en chans att klaga på hur miserabelt mitt liv är. För det blir ju oftast så jag spenderar mina fyllekvällar. Hur som haver, jag börjar 08.00 imorgon, så jag ska snart kila i säng.
- Mitt liv är så händelsefullt osv. Over and out.
Det är snart en vecka sen vi hördes så jag börjar nog förstå
Tre dagars ledighet. Mest spenderade med min fina, saknade, Hurricane. Vi prata om hur fult och fel livet är, samtidigt som vi prata om hur fint och bra livet var. Jag har även läst ut Kapitulera omedelbart eller dö och känt mig lite mindre fel än vanligt. Hur nu det ens kan vara möjligt. Förövrigt har jag ätit alldeles för mycket onyttigheter, slösat för mycket pengar och varit allmänt ansvarslös.
Igår sov jag hemma, för första gången på flera dagar. Jag såg på Huset vid sjön och kände hur hjärtat skavde. För att det kom för nära inpå. Precis som han kom för nära inpå. Och det har snart gått en vecka sen han skrev, eller slutade skriva. Trots det faktum att jag ätit drivor med choklad, lyssnat på ledsam musik och sminkat mig lite för svart runt ögonen så känns det inte lättare. Det börjar sakta sjunka in att det kanske bara var jag som kände något, såg något mer än bara en sommar-vad-det-nu-var. Men det gör inte mindre ont för det.
Om ett år eller två kommer det här va över
Minuter passerar medans jag sitter inne på skoltoaletten. Om man sitter helt stilla så släcks lampan till slut. Som om det bara står ett handfat och en toalett där inne. Ångesten bankar innanför bröstkorgen och förr eller senare måste jag ju gå ut härifrån. Så jag gör det. Låser upp dörren och går ned i aulan. Där hela klassen i princip sitter och inväntar att filmen ska dra igång. Jag ställer mig bland dem som varit mitt umgänge de senaste två åren. Försöker att lyssna och hjälpa till, även om jag egentligen bara kämpar för att hålla tårarna inne. Sedan piper jag till, ytterst lite, till min fina flicka. Och jag säger att jag inte känner mig delaktig och att jag inte räknas till allt som är dem. Även om hon försöker invända så orkar jag inte, för det väller över. Fötter tar först snabba steg uppför gången men övergår snart i panik och springer. Upp, bort, ut. Tills kroppen hasar sig ned intill väggen och töms. Och människor går ut och in genom dörrarna. Kommer till skolan, lämnar skolan. Hon sätter sig ned strax efter mig och håller min hand och berättar att det inte kan fortsätta såhär. Jag kan inte fortsätta må såhär. Och även om hon har rätt så kan jag inte förmå att säga det. För de förstår inte, inte det minsta.
För nästan exakt ett år sen brast allt. Det var så mycket som gick käpprätt åt helvete. För en sekund funderade jag seriöst på att skita i skolan och bara ligga i min säng. Låta dagarna passera tills dess att kroppen var såpass uttömd på energi så att den la av självmant. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. I skolan, bland vänner, hemma. Men långt in i huvudet så fanns det ju fortfarande en liten röst som uppmanade mig att fortsätta - hopp. Och såna som jag har blivit ganska så trasiga av just det, att hoppas. Så jag var livrädd när jag bad om hjälp, för det var den sista tänkbara lösningen jag hade. Funkade inte den så skulle det vara kört, boktstavligt talat. Turligt nog gick det fint, riktigt bra faktiskt. På bara några månader hade jag rest mig upp och klättrat en bra bit upp också.
Nu, nästan exakt ett år senare, så vet jag att jag kommer någonstans. För jag sitter ju inte längre inne på skoltoaletten och gråter lungorna ur mig. Men för tillfället står allting så fruktansvärt stilla. Det är varken mer eller mindre, jag är varken mer eller mindre. Och jag har träffat människor och jag har förlorat människor. På något sätt känns det som att jag står lite på noll. Väntar på en förändring igen. Och jag känner mig sådär ensam igen. På jobbet, bland vänner, hemma. För ingen förstår fortfarande. Och jag är bara tom och trasig och trött.
Men om ett år eller två måste ju det här va över?
Allt som var på riktigt, känns på låtsas nu.
Precis innan lampan släcks så drar jag ett djupt andetag och övertygar mig själv om att det kommer gå över. Att det kommer bli lite lättare för var dag som passerar(det måste bli lättare). Men sängen är lika tom som den var igår, och kroppen fylls av samma ångest som legat och skavt under hela dagen. För han, och allt som var, finns inte längre. Glädjen och hoppet tynar ut, samtidigt som hjärnspökena tar plats. Sen kommer de. Tankarna. Äter upp mig. Tänk om det aldrig fanns något. Om allt det fina bara var en illusion, något som jag hittade på i mitt sjuka huvud.
Löven börjar bli gula ute och faller ner på marken. Vindarna svalkar inte längre utan sveper sig om mig och kyler ned varenda ådra som värmer kroppen. Garderoben omöbleras, sommarkläder begravs längst in och ögonen möts istället av stora, stickade, koftor. Lediga dagar består av fina samtal på caféernas uteserving med en kopp varm choklad, även om det nästan är för kallt för att sitta ute på kvällarna. Livet formar sig efter hösten och jag känner hur allt är på väg att rasa igen. Några veckor till, sen är vi där.
Och jag är ett oktober-barn men jag vänjer mig aldrig vid mörkret, ensamheten.
Klockan hinner aldrig ringa. Kroppen säger alltid ifrån före. Även om ögonen är ömma och röda, och även om huvudet skriker av sömnbrist, så väcks jag. Av paniken att ha missat något. Ett samtal, ett meddelande. Ett tecken på att han ångrat sig. Att jag inte bara inbillat mig. För det kan inte ha varit en illusion. Och känslorna kan inte ha upphört att existera på ett par veckor. Förutsatt att det överhuvudtaget funnits känslor där från början.
Precis innan lampan tänds så drar jag ett djupt andetag och lovar mig själv att aldrig, aldrig, mer falla för någon.
För även om han är den finaste människan i världen, och även om han såg på mig på ett sätt som fick både tankarna och ångesten att upphöra, och även om det var det mest magiska i hela mitt liv, så har det aldrig förr gjort så ont att släppa taget om någon. Att något så nära, plötsligt kan vara så långt borta.....
När allt som jag inte skulle säga, blir sagt i alla fall.
Sommaren har lidit mot sitt slut och hösten knackar lite lätt på dörren. Vilket är helt okej för mig. Jag har längtat efter stickade koftor, bruna löv, varma koppar te och mysiga kvällspromenader. Att få krypa upp i soffan med en filt och en bra bok, glömma världen för ett tag. Det finns ingen finare årstid än hösten.
Men samtidigt har jag svårt att släppa sommaren och allt som var för tre veckor sen. För det var ju bara tre veckor sen. Som allt var sådär löjligt fint. Även om hösten erbjuder allt jag begär i vardagen, så erbjöd sommaren allt jag önskar i vardagen. Glädje, kärlek, mening, någon att dela allt med. Kanske kan hösten ha lite överseende i år. Låta bli att sluka mig i sin välkända höst-depression. Men jag är tveksam till det.
Livet står och väger. Mellan hur livet kan vara och hur det är. Lika väl som att jag tar mig framåt och sakta knyter upp banden till det ömmande, så knyter jag fast mig allt hårdare i de som bultar. Och även om det blir lättare att andas, så kväver jag dem som ger mig luft.
För tänk om allt som var, bara var. Och allt som är, är det som kommer bli.