18 grader och sol, det är en onsdag i min smak det! Sitter för tillfället och söker jobb på Kasernhöjden. Har snart matat av mina två timmar här och ska bege mig ut i värmen. Visst blir man mer motiverad när man vaknar tidigt och det är ljust ute? Jag styrs något så fruktansvärt av vädret. Humöret sätts de två första sekundrarna ögonen öppnas på morgonen. Tror jag behövde sol idag, för att klara av det där avslutet som väntade. 

 

Har under ett halvårs tid gått hos en samtalsperson på Haga. Något som varit väldigt viktigt och avgörande för mig. När jobb och förhållande tog slut i september förra året försvann fotfästet under mig och jag sjönk ner i en välbekant depression. Många dumma och orationella beslut togs och för första gången la jag all skuld på mig själv. Det var helt berättigat att jag mådde som jag mådde, för jag hade sårat mig själv och min omgivning. Självkänslan blev så tydlig samtidigt som den inte alls fanns. Alla invanda beteende och all gammal skuld samlades i en stor hög av självförakt. Det var tufft att ta tag i det. Som tur var fick jag som sagt en samtalskontakt, vid namn Kent, som hjälpte mig att sakta börja gräva i allting. Alla ingrodda vanor som satt som cement i benmärgen, alla tankespöken som pickat på mig i tid och otid, vi grep tag i dem en efter en. Började med vardagliga rutiner och vävde samman det med den där icke-existerande självkänslan. Det har tagit sin tid och jag är fortfarande riktigt skör i både själ och sinne, men jag har börjat urskilja vad som är ett sunt tankesätt och inte. Nånstans har jag förstått att livet kan vara fungerande och lättsamt, och att det är helt i sin ordning. Medan de där impulsiva tankarna, som tycker att tryggheten är skrämmande och som gärna vill ta sönder något, är mer ologiska. Jag har kommit en bit på vägen i alla fall. Tyvärr slutar Kent nu, likaså våra samtal. Men jag är nog så tacksam för att han gett mig stöttning under den här perioden. Han har gett mig en trygg och fast startpunkt, vilket är en grundförutsättning för att den här förändringen överhuvudtaget ska vara möjlig. Nu får jag traska vidare på egen hand och stötta mig på mina fantastiska medmänniskor istället.

 

Avslutar det här inlägget med att säga att när en sak slutar tar en annan början vid, jag fick förra veckan sommarjobb på Toys'R'Us och livet tar återigen en nystart. Jag är glad att jag är jag, det finns så många fantastiska människor jag aldrig hade mött om jag inte varit lite kantstött och felmonterad. Det finns en mening i det också!

 

 

Vi traskar in i juni och helt plötsligt har halva året gått. Förstår inte riktigt hur tiden har kunnat gå så fort när vardagen varit så stillastående. Veckorna flyger liksom förbi även fast dagarna knappt är halvfyllda. Nej, jag begriper det inte. Har hur som helst kickat igång med jobbcoachning nu, via arbetsförmedlingen. Två dagar i veckan ska jag sitta och söka jobb på Kasernhöjden. Det känns skönt att ha tider att passa och att va tvungen att lämna lägenheten. Jag behöver det. Själva jobbsökandet går bra men det är trögt med svar, sämsta tiden att försöka hitta jobb då alla redan fixat sommarjobbare. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Huvudsaken är att jag anstränger mig, resten är upp till dem. 

 

Har börjat som ledsagare nu i alla fall. Träffar en funktionsnedsatt kvinna några timmar i månaden. Vi umgås och går iväg på diverse aktiviteter, vilket känns väldigt givande och roligt faktiskt. Även om det inte genererar särskilt mycket pengar så känner jag ändå att det jag gör är viktigt. Det blir mer och mer tydligt för mig att det är sånt här jag vill jobba med. I direktkontakt med människor, i vardagen, mitt i allt det svåra och jobbiga. Där det gör skillnad och där det betyder någonting. Såväl för mig som för henne. Det känns skönt att vara såpass säker på det, för då kanske jag kan överväga att hoppa på studierna tidigare än jag planerat. Om jag kommer in så att säga. Vi får se vad ansökninsbeskedet säger i juli.

 

Även om det är några timmar i veckan som nu är uppstyrda och fasta, så känner jag ändå av rastlösheten mer påtagligt. Det händer för lite för att jag ska vara tillfreds med vardagen. Grundbehoven är tillgodosedda och jag trivs med boende, partner och vänner. Men jag behöver ha något att lägga energin på. Det blir så lätt att man pillar i det som redan fungerar när tiden blir överflödig. Letar efter små fel bara för att kunna få laga det, som ett utlopp för kreativiteten. Jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt annars. Förstår inte vad människor gör som inte jobbar 110%, hur lyckas de sysselsätta sig varje dag? Hade jag haft pengar hade förutsättningarna såklart varit bättre, men i grund och botten måste man ju fortfarande ha ett intresse att investera i. Jag har inte hittat det än. Det är nog därför som jag blir så sorgsen när halva året redan passerat, jag kan inte se att jag lagt tiden på något som är nämnvärt. Inte för min egna utvecklings skull i alla fall. Det är svårt att leva ut när man har all tid i världen men inga idéer eller drömmar att fokusera på.