Nu ser mina blåa återigen kullerstenar och hav. Jag ägnar dagen åt att städa och lyssna på Håkans Live-cd från Ullevi. Håkan Boma Ye. Den där konserten som jag aldrig gick på. Som drog mer folk än Bruce Springsteen. Den som blev den största konserten i Norden, någonsin. Den som jag har en biljett till på kylskåpet. Den hänger där som en ständig påminnelse. För att jag ska komma ihåg att jag kunde varit där.

 

Konserten var bara några veckor efter att jag sett bion. Och eftersom jag bröt ihop i biosalongen, kände hur hjärtat delade sig i obeskrivligt många bitar, så vågade jag inte gå på konserten. Jag var rädd för att det skulle få mig att falla tillbaka. Tappa fotfästet och förlora orken igen. Så jag jobbade och kollade knappt på mobilen den dagen. Sen blev det mer eller mindre oundvikligt eftersom det stod överallt. Att det var den konserten. Den största konserten i Norden genom tiderna. Så stor att man gjorde en live CD. Så stor så att man släppte en bok. Så stor....att alla som var där skulle kunna skryta om det i flera årtionden efteråt. Och jag kunde varit där.

 

Håkan sjunger ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer. Och jag lever efter det, i allra högsta grad. Varför älta sådant som man kunde gjort, som man inte borde gjort. Det är lönlöst, för det är oåterkalleligt. Allt du gör, och inte gör, leder dig till den du är. Idag, imorn, senare. Så jag försöker att inte ångra något. Men, just den där kvällen. Som blev så storslagen, som verkligen bevisade en gång för alla att Håkan Hellström inte bara är en melankolisk svensk som sjunger falskt, den får det att gnaga i huvudet och hjärtat. För det är inte bara så att jag kunde varit där, utan jag borde varit där. 

 

Klubbland strömmar ur högtalarna och jag sjunger med i folkjublet. Och just nu känns allting väldigt enkelt och fint. Men också skört. För jag står där igen, vid det där vägskälet, där jag borde. Med risk för att få hjärtat krossat i tusen bitar, så är det förmodligen värt det, det kommer förmodligen bli stortslaget. Jag borde bara våga.

 

Tänk er att ni drar er upp klockan kvart över sex på morgonen. Alldeles för slitna efter gårdagens stängning. Sen tvingar ni i er lite frukost, och fixar er medans ögonen börjar vakna till liv. När klockan är halv åtta småstressar ni er iväg till jobbet för att avklara en sju timmars lång arbetsdag. 

 

MEN. Det råkar ju bara vara så att just idag har du bytt tid med en kollega, och du börjar egentligen inte förrens klockan 15.00. Samma klockslag du var så inställsam på att sluta vid. Så du kan inte göra mycket mer än att släpa dina trötta ben hemåt igen.

 

Så ser min fredag ut. Allt som planerats för eftermiddagen blåstes bort och istället fick jag en lång förmiddag. Nog kunde jag ha gjort en massa nytta fram tills nu, med tanke på att jag varit hemma sen halv nio. Men istället har jag varit trött och bitter på att dagen blev helt fel. Vilket oerhört slöseri med tid va? Och tankeverksamhet med för den delen. Ska försöka boka in lite fikadejter och dylikt för nästa vecka den kommande timmen, så inte all tid blir för bortkastad. 

 

 

 

Då har vi gått in i mars månad och en fjärdedel av året är snart förbi. Jag är kvar i Karlstad, boende hos Veronika o.co. och jobbar dagarna i ända. Träffar en del vänner jag inte umgåtts med sen barnsben. Konstigt nog känns det inte som det sätter några hinder för att ta upp vänskapen igen. Har väl kommit upp i den åldern nu när man inser att livet är nu, och innan och sen inte är så relevant. 

 

Annars njuter jag mest av vårsolen som börjar kika fram. Solar min bleka kropp och toksöker lägenheter. Dagarna liksom rullar på och det känns rätt behagligt. Sen får jag försöka bli bättre på att slappna av, det blir inte mycket tid till det när jobb och barn och hundar och...allt surrar omkring en. Men det är ett rätt harmlöst bekymmer.

 

Ikväll vankas det tjejkväll med min kära syster och hennes guldklimpar. Ska bli skönt att socialisera sig och njuta av en ledig fredag.

Over and out.