Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer.
Så, för 9 dagar sen såg jag Håkan live, för andra gången i mitt liv. Och jag vågar nog påstå att det var tusen gånger bättre än Ullevi 2016. Inte för att Ullevi var dåligt, verkligen inte, men den gången hade vi sittplats och han var ungefär 300m bort. Vilket resulterade i att man fick kolla på skärmarna för att se någonting överhuvudtaget. Denna gången stod jag tio meter från scenen - och såg allt! Det var magiskt. Tänk att denna man har räddat mig så många gånger. När ångest och ensamhet har varit som mest påtaglig har hans musik varit det enda som nått in. Han har gett mig kraft att fortsätta, en dag till. När mina tonårsår var outhärdliga och jag tvivlade på att det ens skulle finnas ett liv efter dem, så satte han ord på alla tankar och känslor inom mig. Ingav hopp om att det finns någon för alla, att kärleken letar sig fram även till den mest trasiga själ, så länge man fortsätter andas.
Jag har honom att tacka för så otroligt mycket. Det är för mig helt oförståeligt att en människa man aldrig egentligen träffat, kan komma att vara en av de mest avgörande personerna i ens liv. Hade jag inte haft Håkans texter, musik och visdomsord att luta mig mot så vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom de svåraste perioderna i livet. Att känna en samhörighet och trygghet, mitt i allt kaos, det är livsavgörande.
Nu har han sagt att han ska lägga musiken åt sidan ett tag, ägna sig mer åt familjen. Det gör honom extra fin. Samtidigt som jag kommer sakna honom. Är så glad över den här upplevelsen, att ha sett dig i min vardag Håkan, i egen fysisk person. Så högt upp i det blå.
När vi går genom tiden, har allt det bästa, inte hänt än
du var solskenet, jag var ensam (och du var alldeles runt hörnet, i kvarteret)
<3
Det där med att bära koftor, dricka te och promenera i höstlöv
Mitten av augusti och sommaren börjar lida mot sitt slut. Just idag var det fruktansvärt mörkt ute när jag och min man vaknade så det kändes precis som en morgon i oktober. För min del var det en väldigt mysig känsla och sommaren får gärna blåsa ut nu. Den böljande värmen och alla bruna ben är otroligt uppfriskande i några veckor, men sen tröttnar jag så lätt på det. Då har jag hellre några minusgrader, gula löv och mörka mornar som start på dagen. Det tar flera månader innan jag tröttnar på det.
Så i ren protest rotade jag fram höstkläderna ur garderoben och la de längst fram. Sitter just nu i min soffa med min bruna, stora, hösttröja från förra året, lyssnar på Miss Li och dricker te. Som en välkomsthälsning till hösten. Längtar tills jag kan använda min fina svarta kappa, mina bruna höstskor och halsdukar i vinrött, senapsgult och mossgrönt.
Älskar allt vad höst innebär
De kunde säga vad som helst till mig, de kunde dra åt helvete. Men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp i ringen.
Min fina Hurricane har åkt flera mil bort i vårat avlånga land. Och jag saknar henne, jättemycket. Men även om det regnat i evighetslånga dagar, och även om jag för tillfället känner mig så fruktansvärt less och trött på allt, så är jag glad för att hon mår bra. För att du mår bra. Det är inte riktigt lika kallt om kvällarna för jag har din hand i min igen. Ångesten känns inte lika outhärdligt för att jag vet att du förstår dig på mig. Och chansen till en förändring känns inte omöjlig för du tror på mig.
Det spelar liksom ingen roll om någon försöker komma lika nära. Det går inte. För jag känner mig inte fel med dig, inte det minsta. Du är närmst, du har alltid varit närmst. Och jag tycker synd om alla dem som inte har någon att känna sig hel med. Någon som är lika trasig som en själv och som känner samma sak. För vi känner ju alltid samma sak.
Jag är glad. Min Hurricane befinner sig flera mil bort och just nu mår hon bra. Och där har ni anledningen till varför hon är allt, varför hon är oersättlig. För att hennes glädje är min glädje, för att hennes sorg är min sorg, för att hennes värld är min värld. För att hon är jag(och jag är hon).
Hand i hand livet ut <3
You gave me magical, I gave you wonderful
Ett djupt andetag precis innan ögonen landade på dörrarna som öppnades. Och ut kom den finaste människan jag skådat. För ett ögonblick var benen på väg att vända, springa långt bort på okända gator. Men hjärtat höll kvar. Tvingade fingrarna att bilda ord på displayen som sedan skulle skickas några ynka meter bort. Hjärtat gick från bultande till - stop. Och där stod han helt plötsligt, alldeles levande, framför mig. Efter ett flertal blinkningar var det bara att konstatera, han fanns, på riktigt. Och han fanns här.
För fem dagar sen satte jag min fot i Sveriges största stad. Medhavd en full resväska, ett trasigt hjärta och ångestfyllda tankar. Och en liten gnutta hopp. Jag hade intalat både mig själv och honom att jag inte förväntade mig något, men det var en lögn. Jag visste precis vad jag ville ha ut av resan, jag var däremot livrädd för att jag inte skulle få det. Jag hade fel. För tre dagar sen åkte jag hem från en av Sveriges finaste städer. Medhavd en full resväska, ett bultande hjärta och lyckosamma tankar. Och med väldigt mycket hopp(och förtvivlan).
För dagarna blev bättre än väntat. Jag fick inte bara chansen till att träffa världens finaste pojke, jag fick dessutom verkligen ha denna fina pojken. Alldeles för mig själv, i tre långa(alldeles för korta) dagar. Jag fick skratta med honom, hålla hans hand, möta hans blickar, se hans fåniga leende, ligga i hans famn, prata om allt och medverka i allt som hör ihop med hans värld, min värld (vår värld). För första gången någonsin fick jag vara mig själv fullt ut, och vara omtyckt för att jag var just det, mig själv. Även om det kanske inte finns något om ett år, så är jag ändå lycklig nu. För jag får hela tiden lov att känna, utan att tänka på omständigheterna. Åh.
15.03 och tåget står på perongen. Armar dröjer sig kvar runt min midja och det enda jag kan tänka på är att jag verkligen inte vill tillbaka till kaoset. Jag känner nog inte ens av värmen som fyller hela min kropp. Armarna släpper taget och jag låter handen falla ner på resväskan. Vänder mig om och tittar in i de vackraste av ögon. Ger honom en kyss som ska vara tillräckligt bra för att sammanfatta vad jag känt under de senaste dagarna. Sedan säger vi hejdå, och jag letar mig upp till min plats på tåget. Plötsligt hinner tankarna ikapp. "Nu är det slut. Det jag längtat efter, oroat mig för, hoppats på". Fingrarna skyndar sig, låter displayen fyllas av ord. Snälla, bara snälla, kom....och allting snurrar. För även om tåget går om mindre än sju minuter dyker något upp där utanför fönstret. Snubblande steg över passagerarna, ut mot dörrarna och rakt in i hans famn. Och där, just där, vet jag det. Han är inte bara någon, han är Han med stort Hjärta.*
* Någon speciell, någon som skulle kunna vara han med stort H.
Not afraid to close my eyes
Folkmassor, värmebölja, bruna ben(bränd rygg), dopp i havet, sår som svider. Sommaren är här på riktigt och jag har spenderat dagen på Läjets strand. Dagarna har passerat i ilande fart och imorgon åker min fina syster, med son, hem. Jag har till största del jobbat och suttit framför en platt skärm under deras vistelse här, sådär ögonblicksgripande som man ska vara liksom. Så nu gick allting plötsligt väldigt fort. Imorgon ska jag med jobba. Hade det inte varit för den feta lönen och de underbara kollegorna hade jag nog velat gråta lite för att jag knappt gör annat. Men istället är jag ganska glad över att få sitta i kassan och le mot alla dessa människor som åker tvärs över vårt avlånga land för att köpa en nageltång och några paket strumpor på det stora varuhuset jag jobbar på.
Tankarna har vandrat i flera dagar, på allting. Och jag fortsätter att fråga, berätta och diskutera livet med Han som har stort Hjärta. Jag vill inte att det ska ta slut, det här livstillståndet. Där dagarna inte tar slut utan bara pausar på natten, och sedan återupptas på morgonen igen. Som att allting är evigt och fint, som att jag är förevigt och fin. (Förevigt fin).
Kanske är det inte så farligt att släppa taget ibland. Jag ska sluta säga att jag flyr från verkligheten och måsten, för det här är min verklighet och jag omprioriterar bara mina måsten. Som så många gånger förr, så lever jag för mig och mig endast. Kanske ibland för dem där fina också, ytterst sällan för dem med allvarliga ansiktsuttryck och osäkra hjärtan. Men jag vänder inte längre kappan efter vinden. Jag gillar när allting blåser upp i ansiktet och jag kan besvara det genom att njuta av det.
Nej, ni förstår nog inte. Inte alls. Allting är precis som jag vill att det ska vara, sådär vilset och fint och förstört.
Heeeeeeeeeeeey Magdalena!
(mitt bland allt kaos finns fina människor och fina dagar)
Idag, måndag, är det en alldeles ovanlig dag. För det är världens bästa Magdalenas dag! Jag har känt denna människa i lite mindre än tre år, och ack så glad jag är för det. Jag känner ingen annan som är lika grym på att älska livet och tagga fest. Och sen får hon mig att känna mig sådär jättebra när jag bara är jag. Tror det är för att man blir som man umgås.
Denna Magdalena är en väldigt fin person, som inte bara är rolig, snelhestig, snygg och en bra kompis, utan som också kommer göra stordåd i framtiden. För det vet jag! Och just ikväll kommer jag få åka till denne Magdalenas superawesome:a födelsedagsfeest (för jag vet att det kommer bli det!) och vi kommer ha det sjukligt bra!
Så, grattis, bästaste Magdalena. Jag tycker om dig, jättemycket, kompis! <3
Jag tror jag älskar dem där jag kommer ifrån
Igår var det klassfest ute i Espevik vid Linns underbara hem, som låg precis vid havet och som hade både pool och jacussi. Trots att jag är trött som ett as idag, har ätit ungefär tre ton fett för mycket och dött av värmeslag är jag ganska lycklig. På riktigt.
Jag har den finaste utav klasser, eller hade kanske? Efter ett eller två glas för mycket börjar Cassandra(jag föredrar tredje form när min personlighet är vilsen) ofta ta två steg bakåt i sin kompetens och två steg framåt i sina känslor. Vilket innebär att hon, i sisådär två timmar, sitter och berättar för alla hon känner(och inte känner) vilken totalt ointressant och transparent person hon är. Det är i dessa stunder jag förväntar mig att alla ska vända sig om och fortsätta med sina lekar. Men eftersom jag har så otroligt fina klasskamrater gör dem raka motsatsen. Jag fick höra så många fina ord och komplimanger igår, och förvånansvärt nog börjar dem sjunka in. Ni är så kloka, mina vackra människor! När jag gottat mig i mitt deprimerande mående badade jag i en lite för kall pool och hoppade från guldkorn till guldkorn. Efter sena timmen, när de flesta dragit sig, var vi några som badade jacussi och gottade oss åt hur bra livet är ändå. Slutade med att jag, Jenny och Elin skedade i Linns sköna soffa.
Jag är väldigt bortskämd med att ha fina människor omkring mig. Det är bara det att jag väljer att fästa mig vid dem som är minst energigivande. Men igår fick jag upp ögonen på nytt för många fina människor. Så nu vill jag, såhär på min jättekända blogg med 13 läsare, tacka dem som gjorde kvällen lite extra fin; Jenny - för att du skapade drömmar som jag vet att vi kommer förverkliga, Felicia - för att du är så klok och sätter ord på allt jag tänker i mitt virriga huvud, Therese - för att du är så förbannat envis och får såna som mig(osäkra jävlar som inte vet ut eller in) att våga tro på att man kan komma någonstans i livet, Michaela - för att du, gång på gång, tittar på mig med din idiot-förklarande-blick och får mig att känna att jag är någon(snälla förbli du, du är så jävla bra!), och till sist Linn - för att du ordnade en sådan grym klassfest och la grunden till en minnesvärd kväll!!
(Alla andra var givetvis bidragande med, så tack till er. Men ni lös med eran frånvarande närvaro.)
Ett sällsynt exemplar
En dag hemma i mitt mysiga vita rum har fått mig att vakna upp på nytt igen. Jag stannade hemma från skolan, dock inte för att maten förgiftade mig som jag fasade för, utan för att huvudet inte riktigt var med mig när jag gick upp. Istället har jag ätit frukost med min mamma som även idag är ganska bra. Sedan har jag gjort klart två redovisningar, samt städat på mitt rum. Där emellan tog jag mig en riktigt funderande timme och insåg åter igen att livet blir vad jag gör det till. Genast blev livet lättare att leva.
Fick även besök av min fina Thobias en stund. Har förmodligen sagt det tusen gånger innan, men han är verkligen som min alldeles egna Lucas Scott (förutsatt att jag ser mig själv som Hayley då, annars kan det bli en skev bild på det hela). Kan ha roliga och galna stunder med honom, samtidigt som jag vet att han ställer upp för mig när jag verkligen behöver klaga över alla svårigheter livet bjuder på. Som topp på allt tror jag minsann att han kommer kvarstå i flera generationer framöver, vågar nästan svära på det faktiskt. Så efter att min fina vän åkt hem känner jag mig redo för morgondagens äventyr!
Du är bra!
Mammas dag
Denna dagen har gått till mamma i all ära. (Om man bortser från de två timmarna då jag var ute i orkanen och slängde reklamblad runt mig.) Jag stod för matlagningen, vilket blev tonfisksås och pasta. Var riktigt gott, trots en liten miss på utgångsdatumet för grädden. Förhoppningsvis vaknar vi alla upp levande imorgon ändå! Sedan åkte vi tre muskitörer ut en sväng. Hade tänkt att kila in på Gekås men det stängde för tidigt för det.
Kvällen spenderades framför Mammas Pojkar med godispåsar och daimtårta. Egentligen är jag lite emot dagar som: Mors-dag/fars-dag, alla-hjärtans-dag osv. Eftersom jag anser att man ska kunna visa uppskattning precis när man känner för det. Men å andra sidan kan det väl vara skönt för min lilla mamma att få ha en alldeles egen dag. En dag då jag/vi kan ge tillbaka lite av allt som hon gett oss under alla våra år som jobbiga barn. Som jag skrev på hennes kort "jag hoppas att du, trots dina 30 år som mamma, inte tröttnat på oss". Med tanke på att mamma är mamma 365 dagar om året, och har varit det i 30 år, är det kanske inte mer än rätt att hon får ha en dag om året då man lägger fokus på henne istället. Sen kan jag hellre ge henne några dagar extra i såna fall.
Vet inte vem jag hade varit om jag inte haft min kära moder i mitt liv. Hon är den mest betydelsefulla människa jag har, jag skulle förmodligen dö om hon inte fanns. Så, nu när det är din dag och allt, kan jag ju passa på att berätta för dig att jag inte skulle vilja byta ut dig ens för en sekund!
Jag älskar dig!<3
You know I love you, what else do you want from me?
Dagen har gått i grått och mitt minne har gett vika. Ibland undrar jag hur det kan vara möjligt att göra så många fel som jag uppenbarligen gör hela tiden. Det spelar liksom ingen roll om jag anstränger mig och försöker tills hjärtat näst initill sprängs. Det räcker inte. Jag ger inte tillräckligt mycket. Idag skulle vara en bra dag, jag hade bestämt det. Men minnet gav vika. Och jag gjorde fel, igen. Förlåt...
Snart kommer min fina kompis Magdalena hit och hämtar upp mig. Sedan ska vi köpa glass innan vi åker ut till bästa Michaela och kollar på skräckfilmer. Det kommer bli fint. För ikväll ska jag umgås med den här stadens mest hoppingivande människor jag känner. Det spelar ingen roll om jag är glad, eller ledsen, eller trött, eller helt utsugen på livslust. Dem får mig ALLTID att känna hopp om att livet kan bli bra. Att jag, det där välkända jaget som inte riktigt existerar än, är tillräckligt bra. Precis som jag är. Det är en obeskrivligt fin känsla.
Efterblivna som få, men jag tycker om er ändå! <3
Högar av papper och måsten
Det är lillördag och de allra flesta är nere på Oscar's för att tjinga sommarens bästa erbjudanden. Själv sitter jag med mitt projektarbete och har gjort det de senaste fyra timmarna. Ironiskt nog har jag lyckats få mindre timmar nu när jag jobbat mer. Kan också vara så att jag räknade fel förut idag, men det spelar ingen större roll vilket utav det som är rätt. Jag är inte uppe i de antal timmar man ska vara helt enkelt. Vilket ger mig ångest eftersom jag omöjligen kan dryga ut skrivandet i åtta timmar till. Får nog kolla igenom timmarna en extra gång imorgon innan jag skickar in det. Annars blir det till att hålla tummarna för att vår lärare är snäll!
Förutom projektarbetet har jag samlat på mig tusen inlämningar på sista tiden. Lektionerna ägnar jag åt att spela CandyCrush och BikeRace. Det är ju så himla kul att plugga under ledigheten liksom. Men med en röd dag imorgon och en klämdag på fredag ska jag nog hinna få gjort de flesta utav inlämningarna. Utöver det har jag andra planer också. Ska eventuellt ut och fota med Mathilda imorgon eller på fredag, om vädret tillåter. Sedan ska jag ha skräck-kväll med M2 på fredag. Och på lördag är det jippodagen. Även om det är fullt av måsten och stress nu den sista perioden i skolan så är jag ändå ganska glad. Sommaren är på gång och balen börjar närma sig, det får mig att acceptera sådana här tråkiga och gråa dagar.
Inspirerande bild från sommaren 2012 - längtar till sommaren!
Min lördag i bilder!
Började med att åka till Hajen och köpa lite gott till kvällen
Lördag = fettuppladdning till 100%
Lovisa kom och hälsa på oss
Vi tjötade på uterummet om allt som har med livet att göra
Elinda gästade oss resten av kvällen, här är vi påväg mot affären för lite extra inköp(mat)
Kvällen i övrigt bestod av mat, spel och skräckis - mys!
Lovely evening
Spenderar kvällen med dessa flickorna, ni äger! (bild från julbakning i december)
Även fast vi ej vet hur det känns imorn, min vän något magiskt är på gång.
And she will, be loved
Har varit ute på en kall långpromenad. Fyllt huvudet med frisk luft och lite för hög musik. Men det var bra, för jag är glad. Just nu är jag faktiskt riktigt glad. Varför?
För att jag insåg i torsdags att jag har väldigt fina personer i min tillvaro. Som jag verkligen har roligt med, men jag både säger det och umgås med er för sällan. Ni får mig i alla fall att skratta och sluta tänka på allt grått och kallt. Ni låter mig vara jämlik med er. Och jag vet inte varför ni gör det. Men jag har bestämt mig för att sluta undra det. Uppenbarligen räcker det att bara vara jag, och även om JAG inte vet vem jag är, så påstår ni att det finns ett jag trots allt. Det gör mig glad. Och jag kommer inte sakna er efter studenten, för ni kommer finnas kvar efter studenten. Jag vill och tror faktiskt det.
Jag tycker ni är dunderbra!
I'm a 90's bitch, I love it!
FemtondeFebruariTvåtusentretton
