Sekunder blir minuter, blir timmar, en morgon, en dag.
Klockan är över tre och jag kan verkligen inte somna. Om fem timmar ringer alarmet. Jag flyttar idag. Jag F L Y T T A R idag. Förstår inte riktigt innerbörden i den meningen. Att det faktiskt är på riktigt nu. Att den där förändringen, som jag tjatat om i evigheter, händer nu. Om bara några timmar har jag tagit mig därifrån. På riktigt! Det går inte in.
Hurricane ligger vaken bredvid mig. Jag vet att vi båda känner inatt. Att det som är nu faktiskt finns. Och det skaver att jag ska flytta ifrån henne, dem. För det har blivit hemma här, jag har fått en vardag här, jag syns här. Det är stort. Ja, det är faktiskt allt jag önskat mig egentligen. Och hon förstår inte heller hur viktig hon är, hur avgörande hon är, för mig. Mitt liv, min existens.
Klockan är nästan halv fyra. Jag kommer somna i min egna stuga inatt. Och jag kommer sakna den här stugan. Men nu vet jag i alla fall vart hemma är, och även om stugan byts ut så kommer dem bestå. Hemma är där hjärtat är, i mitten av en Hurricane.<3
Ni kan släppa den där bomben nu!
Kvällen igår bestod av sömnlöshet och nervositet. Skissade planer i huvudet. Och hade lite ångest, inför alla vuxenbeslut man måste göra. Men jag är taggad. Ja herregud vad jag är taggad.
Idag ska jag packa det allra sista inför flytten. Skaffa Ica-kort och samla lite andra vuxenpoäng. Lämna lite grejer i lägenheten, min lägenhet. IIIHHH!! Imorgon smäller det. Och jag är så lycklig. För jag har min egna lya nu. Mitt bo. Där bara jag, och endast jag, kan kalla det hemma. Få det att kännas som hemma. Igår fick jag nycklarna. Igår blev den officiellt min. Och imorgon blir jag Tvååkersbo, på riktigt.
Huvudet går på högvarv och hjärtat slår tusenmiljarder slag i minuten. För allt är så fint nu. Allt är så JÄVLA FINT NU!
Som nu som då är jag kluven (de hade mycket att säga)
Igår var jag på Gekås med Hurricane. Nu har jag det absolut sista fixat inför flytten. De lilla som fattas får jag önska mig i inflyttningspresent, men det är bara onödiga saker. På torsdag ska jag på kontroll av flyttstädet. Och på lördag, då blir jag officielt Tvååkersbo. Det känns bra, det känns jävligt bra.
Det tar emot att flytta från stugan. Från Hurricane och Annika. För de har varit ett så enormt stort stöd för mig den senaste månaden. Men det kommer gå bra. Eftersom jag köpt ett One Direction-påslakan och en tandborste så måste ju Hurricane sova hos mig.
Och efter en underbar helg kan jag konstatera att jag fått en rad nya, fina, människor som får stå för min umgängeskrets. De är bra, det är väldigt bra. Det får mig att gå med rak rygg när jag ser de andra på bussen. De som hade så himla mycket att säga, men bara bleknade bort när jag tappade fotfästet. Jag kunde inte bry mig mindre. För jag har min Hurricane, jag har hennes fina vänner som är mina fina vänner, jag har min vackra flicka i det gula huset, och jag har min älskade syster i skogarna. Det R Ä C K E R.
Mellan åkrar och himmel
Sömnlös natt efter sömnlös natt. Jag är trött konstant men kan ändå inte somna. Hurricane sover bredvid mig och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan henne. Klara att bo utan henne. Bo ensam.
Varje kväll svämmar ångesten över. Kväver huvudet, gör mig spyfärdig. Och jag är så fruktansvärt rädd för allt som hör till vardagen. Att vistas bland människor, att ha saker planerade, att ha förväntningar. För jag går sönder av besvikelsen. besvikelsen när jag ställer in, för att jag ärligt talat inte har någon livslust. Det kräver så otroligt mycket kraft bara att resa mig ur sängen på morgonen, ta på mig, gå ut ur stugan. Det är svårare än de förstår att trotsa tankarna och paniken.
Jag vill somna, bara för ikväll. För imorgon får jag fly. Från ångesten, från tankarna, från livet. Och imorgon kommer Hurricane fortfarande bo med mig. Söndag finns inte, inte än.
När leva blivit rädsla
Världens sämsta vän. Världens sämsta människa.
Jag hatar att jag inte kan styra över ångesten. Att jag inte kan "rycka upp mig" och trampa ned den. För jag vill så himla gärna. Min vackra, underbara, bästa flicka ska uppträda idag. Och jag förmår inte att gå dit. För att blotta tanken på alla människor får mig att vilja krypa ned under täcket igen. Alla blickar, att trängas bland hundratals glada, ovetande, människor. Och borde jag inte kunna bortse från det? Borde jag inte, som den "bra" vännen jag är, kunna bita mig i läppen och skita i det, bara en kväll?
Förlåt. För att jag inte är en bättre vän. För att jag inte är en bättre människa. Och du, jag älskar dig.
Vem vill leva så?
Sjukskriven i tre månader.
Jag vet inte riktigt hur man sysselsätter sig under hela den tiden. Egentligen är det väl meningen att jag ska pusta ut och släppa ned axlarna nu. Låta alla känslor kännas och bara, bara vara. Men jag visste faktiskt inte att det var så svårt att ha fritid konstant. Jag visste inte att timmarna är så fruktansvärt långa när man inte har något att fylla dem med. Vi sover, äter, åker buss någonstans, går, kommer hem igen. Och ändå är klockan inte mer än fem när allt det där är avklarat. Sen väntar hela kvällen. Tickar sig fram. När klockan väl slår elva och jag känner mig trött i kroppen så kan jag inte somna. För då sätter tankarna igång. Att mala. Om allting. Om ingenting.
Vad ska vi göra imorn? Kommer det någonsin bli bättre? Har jag slängt bort allt? Saknar de mig? Kommer kroppen gå sönder av all cola jag dricker? Hur länge måste jag äta tabletterna innan det känns bättre? Finns det någon som förstår allt? Är mina brister och fel det som speglar mig? Varför kan inte jag också tycka att det är kul att måla, pyssla och skapa? Är jag egentligen en grå och tråkig människa? Tyckte han någonsin ens om mig? Går hon också sönder av allt det här, eller bryr hon sig inte? Hur ska jag klara av att bo i lägenheten? Varför pratar de OM mig och inte MED mig? Kommer jag överhuvudtaget somna ikväll eller ska jag gå upp igen?
Det är ju bara en minimal del av alla tankar som spinner runt. Och nu räknade jag inte upp allt självhat, all ångest och all ensamhet. Det finns liksom inte plats nog att skriva ut allt. Det finns ingen ordning heller. Jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Eller av något alls. Jag undrar nog mest hur människor klarar av det. Att ta sig ur deprissionen, att kontrollera ångesten, att hitta livslust. Och hur fan klarar man av att vara sjukskriven i tre månader?
Plocka upp mig, ta mig långt härifrån
Kanske om jag bara övertygar mig själv om att jag kommer klara det. Om jag är fast besluten och verkligen försöker stänga av, då kanske det funkar igen. Hjärtat, livet. Kanske om jag skriver upp allt som jag faktiskt har, som andra saknar. Då kanske ångesten slutar komma. Jag kanske kan bli glad igen då.
Och det tär sönder mig att jag aldrig kan få hålla kvar känslan. Att tankarna och ångesten tvingar sig på mig, trots att jag sliter själen ur mig för att vara positiv och glad. För det funkar inte så. DET FUNKAR INTE SÅ!!! Och det hjälper inte med att gråta. Eller att röka tills halsen blir grötig. Eller dricka så att skallen blir luddig. Eller sova med folk varje natt. Det R Ä C K E R inte.
Jag vill så himla gärna att det ska ta slut. Att det ska sluta värka i mig. Att livet bara kunde vända. För jag vill inte känna det. Jag vill verkligen inte vakna upp imorgon igen och höra det eka i huvudet: ingenting spelar någon roll. Du spelar ingen roll. Du är fel. Du passar inte in. Dö. Bara dö.
I don't hate people, I just feel better when they are'nt around
Bott hos min fina Hurricane i lite över en vecka nu. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska överleva helt själv sen. Förmodligen lär jag tvinga henne vara med mig konstant där med. Det skaver liksom så fruktansvärt när jag är själv, ensamheten blir så tydlig då.
Mitt rum är fullt med lådor som förväntas bli packade inom tre veckor. Men jag orkar inte riktigt tänka på det, att jag måste dit. Att jag måste vara under samma tak som dem igen. Att jag måste möta väggarna som är fyllda med ansikten som inte betyder något längre. För det har blivit så svårt att vara runt människor den senaste tiden. Svårt att möta deras besvikna blickar, för jag är inte som de förväntar sig att jag ska vara. Förmodligen kommer jag aldrig bli det heller.
Idag måste jag dock ändå åka dit. För att jag inte kan gå i Hurricanes garderob hela tiden. Men jag vill inte, jag vill verkligen inte.....
Likadan, men ändå inte riktigt samma
G.E.R. U.P.P.
Jag är ingenting, jag känner mig som ingenting. Jag vet inte ens vad skillnaden på bra och dåliga dagar är längre, finns det ens någon skillnad?
Kanske är en bra dag när jag knappt känner av ångesten alls. När tankarna mest spinner runt i huvudet och talar om för mig hur meningslöst det är att jag stannar här. Förklarar att ingen annan kommer kunna förstå sig på mig. En bra dag kanske är när jag vill sluta leva, men tabletterna får mig att bli helt handlingsförlamad så att jag omöjligen kan ta mitt eget liv. Ja, det är nog de bra dagarna.
Vad är då de dåliga dagarna? Antagligen de dagarna när tabletterna inte hjälper alls. När hela kroppen värker, för att jag verkligen inte orkar mer. De dagarna då jag inte ser något annat än det här. Meningslösheten, ensamheten, ledsamheten. De dagarna då timmarna bara passerar och ingen skriver till mig, alls. De dagarna då jag faktiskt inte tror att någon någonsin kommer kunna älska mig. När ångesten tränger sig fram och får mig att gråta hysteriskt, för att det gör så jävla ont. Mer än något fysiskt slag någonsin gjort. Det är nog de dåliga dagarna, när livet inte känns som en möjlighet utan en tung börda.
"Du är den enda som kan ändra din syn på världen".
"Du är den som bryter alla band till dina vänner".
"Var inte så jävla negativ hela tiden".
Deprimerad. Nedstämd. Självmordsbenägen.
Det är min "diagnos" än så länge. För de, rent ut sagt, inkompetenta människorna som berättar för mig att jag "bara" ska börja tänka positivt - tror ni att det är så lätt? Har ni en jävla aning om hur jobbigt det är när tankarna pickar sönder huvudet, när tabletterna gör en konstant trött, när ens såkallade vänner inte hör av sig eller ens tar sig tid att hälsa på en (inte ens när man blir inlagd på psyket - för nej, det var inte för skojs skull jag låg där). Ingen normal människa skulle LÅTSAS må såhär. DÄRFÖR kallar jag er gråa, för att ni på fullaste allvar tror att jag överdriver hur fel allting känns.
Och jag har inga vänner som ringer mig längre, och jag har ingen mamma som frågar hur jag mår, och jag kan inte jobba för att mitt humör ändras på en sekund. Så kanske existerar varken bra eller dåliga dagar. Kanske handlar det mer om vilka dagar jag känner att jag lika gärna kan dö, eller dagar då jag känner att jag inte vill leva.
I want back the years you took when I was young (but it's done)
Har blivit sambo med Hurricane och hennes fina familj. Tills jag får mitt bo, tills jag slipper känna den där klumpen i magen när jag tänker på "hemma". Livet är ganska stillastående just nu. Vi äter, tar bussen någonstans, slösar lite pengar, röker och pratar om hur fel livet är. Det är inte sämre än vanligt, men det är inte bättre heller. Än. Om ett par veckor kanske tabletterna börjar verka. Livet kanske klarnar upp och jag känner en sådan där glädje igen, över livslusten.
Men tankarna är kvar. Även om ångesten inte får särskilt mycket utlopp så gnager tankarna konstant. För det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist. Att hon tog alla år ifrån mig. Tog min uppväxt ifrån mig. Fick det att bli försent. Och jag har börjat inse att det inte alls är okej. Att jag inte alls ska behöva acceptera det. Något slags ljus (eller Hurricanes fina ord kanske) fick mig att förstå att jag är någon. Är värt något. (även om hon aldrig kommer älska mig så kan jag ändå bli älskad av andra, av mig själv.jag är någon)
Kom atombomb, om vi nån gång blir som dom
Jag vet. Det är ologiskt, obegripligt, onormalt. Och ingen normal människa förstår sig på det. Men det är ju lite det som är grejen. Jag är ju inte normal, vi är ju inte normala. Och vi vill liksom inte vara det heller. Varför ska vi, sådana personer som ser och förstår mer än andra, behöva anpassa sig till allt som är "normalt". Varför kan inte vi få styra hur samhället ska se ut? Varför ska vi behöva rätta oss efter andra? Behöva gå hos psykologer, käka piller och bli "friska"? Det kan ju lika väl vara omvärlden som är sjuk. Bara att det är flera tusen miljarder mer människor som är sjuka i såna fall.
Jag är inte bara allmänt vrång och envis. Det finns så himla många fler som förstår det jag förstår. Ser det jag ser. Känner det jag känner. Och det är inte för att vi bestämt oss för att vara svarta och svåra, vi föddes sådana. Och vad jag vet är det just det som vi blir matade med konstant, att vi ska vara oss själva. Så snälla gråa ni, innan ni berättar för mig att jag kan ändra min syn på världen, tänk till. För det kan ju lika gärna vara ni som tänker fel.