När den ena dörren stängs öppnas en annan
18 grader och sol, det är en onsdag i min smak det! Sitter för tillfället och söker jobb på Kasernhöjden. Har snart matat av mina två timmar här och ska bege mig ut i värmen. Visst blir man mer motiverad när man vaknar tidigt och det är ljust ute? Jag styrs något så fruktansvärt av vädret. Humöret sätts de två första sekundrarna ögonen öppnas på morgonen. Tror jag behövde sol idag, för att klara av det där avslutet som väntade.
Har under ett halvårs tid gått hos en samtalsperson på Haga. Något som varit väldigt viktigt och avgörande för mig. När jobb och förhållande tog slut i september förra året försvann fotfästet under mig och jag sjönk ner i en välbekant depression. Många dumma och orationella beslut togs och för första gången la jag all skuld på mig själv. Det var helt berättigat att jag mådde som jag mådde, för jag hade sårat mig själv och min omgivning. Självkänslan blev så tydlig samtidigt som den inte alls fanns. Alla invanda beteende och all gammal skuld samlades i en stor hög av självförakt. Det var tufft att ta tag i det. Som tur var fick jag som sagt en samtalskontakt, vid namn Kent, som hjälpte mig att sakta börja gräva i allting. Alla ingrodda vanor som satt som cement i benmärgen, alla tankespöken som pickat på mig i tid och otid, vi grep tag i dem en efter en. Började med vardagliga rutiner och vävde samman det med den där icke-existerande självkänslan. Det har tagit sin tid och jag är fortfarande riktigt skör i både själ och sinne, men jag har börjat urskilja vad som är ett sunt tankesätt och inte. Nånstans har jag förstått att livet kan vara fungerande och lättsamt, och att det är helt i sin ordning. Medan de där impulsiva tankarna, som tycker att tryggheten är skrämmande och som gärna vill ta sönder något, är mer ologiska. Jag har kommit en bit på vägen i alla fall. Tyvärr slutar Kent nu, likaså våra samtal. Men jag är nog så tacksam för att han gett mig stöttning under den här perioden. Han har gett mig en trygg och fast startpunkt, vilket är en grundförutsättning för att den här förändringen överhuvudtaget ska vara möjlig. Nu får jag traska vidare på egen hand och stötta mig på mina fantastiska medmänniskor istället.
Avslutar det här inlägget med att säga att när en sak slutar tar en annan början vid, jag fick förra veckan sommarjobb på Toys'R'Us och livet tar återigen en nystart. Jag är glad att jag är jag, det finns så många fantastiska människor jag aldrig hade mött om jag inte varit lite kantstött och felmonterad. Det finns en mening i det också!
Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns
Vi traskar in i juni och helt plötsligt har halva året gått. Förstår inte riktigt hur tiden har kunnat gå så fort när vardagen varit så stillastående. Veckorna flyger liksom förbi även fast dagarna knappt är halvfyllda. Nej, jag begriper det inte. Har hur som helst kickat igång med jobbcoachning nu, via arbetsförmedlingen. Två dagar i veckan ska jag sitta och söka jobb på Kasernhöjden. Det känns skönt att ha tider att passa och att va tvungen att lämna lägenheten. Jag behöver det. Själva jobbsökandet går bra men det är trögt med svar, sämsta tiden att försöka hitta jobb då alla redan fixat sommarjobbare. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Huvudsaken är att jag anstränger mig, resten är upp till dem.
Har börjat som ledsagare nu i alla fall. Träffar en funktionsnedsatt kvinna några timmar i månaden. Vi umgås och går iväg på diverse aktiviteter, vilket känns väldigt givande och roligt faktiskt. Även om det inte genererar särskilt mycket pengar så känner jag ändå att det jag gör är viktigt. Det blir mer och mer tydligt för mig att det är sånt här jag vill jobba med. I direktkontakt med människor, i vardagen, mitt i allt det svåra och jobbiga. Där det gör skillnad och där det betyder någonting. Såväl för mig som för henne. Det känns skönt att vara såpass säker på det, för då kanske jag kan överväga att hoppa på studierna tidigare än jag planerat. Om jag kommer in så att säga. Vi får se vad ansökninsbeskedet säger i juli.
Även om det är några timmar i veckan som nu är uppstyrda och fasta, så känner jag ändå av rastlösheten mer påtagligt. Det händer för lite för att jag ska vara tillfreds med vardagen. Grundbehoven är tillgodosedda och jag trivs med boende, partner och vänner. Men jag behöver ha något att lägga energin på. Det blir så lätt att man pillar i det som redan fungerar när tiden blir överflödig. Letar efter små fel bara för att kunna få laga det, som ett utlopp för kreativiteten. Jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt annars. Förstår inte vad människor gör som inte jobbar 110%, hur lyckas de sysselsätta sig varje dag? Hade jag haft pengar hade förutsättningarna såklart varit bättre, men i grund och botten måste man ju fortfarande ha ett intresse att investera i. Jag har inte hittat det än. Det är nog därför som jag blir så sorgsen när halva året redan passerat, jag kan inte se att jag lagt tiden på något som är nämnvärt. Inte för min egna utvecklings skull i alla fall. Det är svårt att leva ut när man har all tid i världen men inga idéer eller drömmar att fokusera på.
Här hade jag precis bestigit ett berg, kanske är det sånt man får fylla dagarna med
Middagsbjudning och handledarkurs
Den här veckan flög iväg. Känns som jag nyss satt här och skrev. Antagligen för att jag haft något för mig nästan varje dag. I söndags hade jag en liten återträff med två gamla barndomsvänner från Skattkärr. Vi åt middag på Pinchos och gav varandra en update på vad som hänt de senaste tio åren. Väldigt mysigt. På tisdagen var jag på en anställningsintervju på Ica Maxi, som faktiskt kändes riktigt bra. Har inte fått något svar än, men tänker att oavsett om jag får jobbet eller inte så är jag i alla fall nöjd med själva intervjun. Det har känts nervöst och ångestfyllt på tidigare intervjuer, så denna gången såg jag stora framsteg hos mig själv.
På onsdagen bjöd jag Veronika, Ronja och Åsa på trerätters middag. Det är första gången jag står för kalaset så jag var allt lite spänd. Tycker det är läskigt att bjuda andra människor på egenlagad mat, särskilt när man testar på nya recept. Gjorde potatismuffins till förrätt, som huvudsakligen bestod av mandelpotatis och västerbottenost, vilket var en first impression för mig. Som tur var blev den och övriga rätter lyckade, så de var nöjda och belåtna när de åkte hem. Likaså jag som var helt slut efteråt.
Igår spenderade jag kvällen på Karlstad Trafikskola med Olof, då jag bestämt mig för att ta tag i det där jädra körkortet. Känns lite tarvligt att behöva gå om handledarkurs och skicka in alla papper igen, men jag får skylla mig själv när jag tagit sådan tid på mig. Var över fyra år sedan jag körde bil senast, så det var nog nyttigt att fräscha upp minnet lite. Kursen var faktiskt väldigt underhållande, inte alls som jag minns den förra jag gick på med Morgan. Här bjöds man in i diskussioner och fick höra många olika åsikter, från både handledare och elever. Kan verkligen rekommendera att ta handledarkursen där, de tre timmarna bara flög iväg.
Vad gäller planer för helgen blir det förhoppningsvis Gekås lördag eller söndag. Veronika och jag behöver fylla på presentförråden lite. Dock har både min man och hennes man trasiga bilar så vi får se om vi hinner rusta upp någon utav dem idag eller imorn, annars blir det svårt att ta sig iväg. Håller tummarna. I övrigt ska vi nog bara städa upp efter oss här i huset eftersom svärmor och sambo kommer hem på söndag. Det är inget större jobb, tog det mesta i onsdags före middagen, men lite får vi väl plocka undan.
Nu ska jag traska iväg med vovven till närmsta busshållsplats och ta bussen in till min kära syster. Får se om jag hinner med den eller om jag får traska vidare i en timme tills nästa dyker upp. Ha en fin helg!
Bjöd på vegansk kladdkaka till efterätt, mums!
och fick fina blommor av Åsa, samt jättegod choklad av Ronja!!
Byter stadslivet mot lantlivet
Då var det fredag igen. Jag och min man har fått äran att passa svärmors hus och hund nu i två veckor. Då hon semestrar i grekland med sin kärlek. Det har gått drygt en vecka och jag ska medge att jag varit rätt anti lantlivet. Inte för att jag är obekväm i natur och lugn så, utan mer för att jag inte kan ta mig någonstans på egen hand. Jag har ju fortfarande inte tagit tag i det där med körkort, så jag förlitar mig helt på bussar och promenader. Vilket blir lite krångligt när busshållsplatsen ligger 40 min från huset, och går endast en gång i timmen. Jag hinner knappt åka innan jag måste tillbaka till hus och vovve igen. Min man jobbar dessutom från 8-17 så det blir rätt långa dagar.
Sen så förstår jag att om jag själv bosatt mig här så hade jag förmodligen haft både bil och körkort, och då är ju konceptet ett annat. Det blir såklart ett helt annat privatliv här ute, med en egen tomt och relativt få grannar runt omkring sig så kan man strosa runt ostörd bäst man vill. Vilket jag uppskattar då jag varken har balkong eller egen uteplats hemma. Så det finns helt klart fördelar med lantlivet också.
Vad gäller vår lilla vovvenos verkar det inte vara några större bekymmer med att husse och matte är borta. Första dagen höll hon ytterdörren under uppsikt, men sen har hon tytt sig helhjärtat till mig. Sitter i mitt knä, sover bredvid mig i sängen och följer alla mina steg. Nåväl, lite mamma-längtan kanske hon har trots allt. Dessvärre är det mer än en vecka kvar tills de kommer hem så hon får klara sig med mig(och Sebastian) ett tag till. Och under tiden ska jag försöka ändra inställning och njuta av tystnaden som finns här ute istället. Om inte annat får jag förhoppningsvis lite mer sällskap nästa vecka, en middagsbjudning får man ju passa på att ha medan man är husägare!
Kvällsmotivation
Här ekade det tomt, jag som skulle ta tag i skrivandet. Som med allt annat kommer motivationen såhär på kvällskvisten, men mer sällan än ofta tyvärr. Har tagit tillvara på kreativiteten ikväll och sökt lite jobb. Verkligen dags att ta tag i det nu, ett halvår trampandes hemma är lite för länge. Hjärnan börjar bli mossig och seg. Det svåra är inte att hitta jobb att söka, utan att hitta jobb jag vill söka. Är inte i någon position att vara petig, men jag drar mig ändå för att söka jobb som kräver ett större socialt engagemang. Har ju jobbat med kundbemötande i över tre år nu och jag känner att jag är förbannat trött på det. Åtminstone i betydelse att behöva blippa deras varor eller höra klagomål på något så trist som korta bäst-före-datum. Vill slippa sena kvällar och uppbundna helger. Mest vill jag nog slippa det monotona, har så svårt för det där ekorrhjulet man springer runt i. Stressar ihjäl sig bara för att komma ikapp sin egna röv, usch.
Men vad vill jag jobba med då? Jag har ärligt talat ingen aning. Vill jobba i samspel med arbetskamrater men slippa närkontakt med kunder, vilket är i princip det enda jag har erfarenhet av. Och utan körkort blir det än mer begränsat vad jag kan söka. Stirrar mig blind på jobbannonser och rekryteringssidor. Samtidigt som min ekonomi skriker att jag borde söka allt som innebär pengar och en regelbunden inkomst. En miserabel utgångspunkt.
Ja det är svårt det där, när kommer man på vad man vill bli när man blir stor?
Plötsligt var det 2017 och nystart igen
Förstår inte riktigt att det gått ett år sen jag senast uppdaterade. 2016 var ett händelserikt år och jag trodde att jag hade förevigat det här, men jag var nog allt för upptagen med att leva det. Nu är januari redan förbi och livet är precis i startlinjen igen. Ända sen studenten har det känts lite som att jag börjar om varje år. Får jobb- flyttar- hittar kärlek- blir arbetslös- singel. På något plan är det nog medvetet, men jag blir ändå förvånad.
Nu bor jag i en liten etta här i Karlstad, återigen själv. Söker jobb som är så långt ifrån butik och kunder man kan komma. Och har precis gått in i ett förhållande, med samma som man jag lämnade för snart ett halvår sen. Mycket har ändrats, många ansikten har försvunnit. Har snubblat, gjort misstag, backat, och lärt om. Man behöver göra det ibland också. Ta ett steg tillbaka och byta perspektiv. Det blir så lätt att man fastnar och låter allting rulla på, även om det rullar åt fel håll.
Jag har sagt det så många gånger förut, nästan så jag tröttnar på uttrycket, men nu ska jag försöka hitta mig själv. Sätta det där jag:et i fokus, utveckla min egna person och låta alla andra ta hand om sig själva. Jag har kommit en bit på vägen, sållat ut vad jag inte vill och vad som inte funkar. Nu får jag helt enkelt testa nya metoder och vägar. Kommer säkert snubbla och göra misstag ändå, men förhoppningsvis tar jag mig framåt under tiden. Och jag tror att jag vill ge det här en chans igen. Har saknat att skriva och bevara, ha något att blicka tillbaka på när minnet sviktar.
För ett år sen var jag vilsen i Rom istället
Fri till slut
Ännu ett år har passerat och jag försöker resumera i huvudet vad som hänt. 2015 gick fruktansvärt fort. Egentligen är det väl först nu som jag känner att jag lever på riktigt. Efter alla år med ångest och uppförsbackar har jag haft en förvånandsvärt lugn höst. Det har varit lätt att andas mellan vardagsbestyren. Nåväl, det kan alltid bli bättre.
För att lämna 2015 till det förgånga och välkomna 2016 får det bli en liten tillbakablick:
Januari inleddes med ett uppbrott från min skäggiga man. Det var välbehövligt, vi hade sugit ut energin från varandra och nånstans tror jag vi visste redan från början att det skulle sluta just så.
Bara någon vecka in på nya året ringde personalchefen från Ica Wallinders i Karlstad och erbjöd mig jobb. Ett äventyr började, med några veckors boende hos systern. Det flöt på så bra att jag fick förlängt vikariat, och de fyra första månaderna bestod av pendlande mellan Varberg och Karlstad.
I februari nån gång träffade den där skäggiga mannen en ny, och jag tror inte att jag riktigt förstått hur ont det skulle göra. Det blev många promenader med gråten i halsen, och varje hemfärd kändes mer och mer ångestladdad. Det var inte min stad, hade aldrig varit men nu kändes det för påtagligt.
Runt april träffade jag själv någon ny, i min fristad. Någon som vågade synas, höras. Visade mig hur kärlek kan kännas på riktigt. När magen bubblar av fjärilar, när man ler nästintill hela sin vakna tid. Och jag höll hårt i honom.
I maj gick mitt vikariat ut och jag skulle ha åkt tillbaka till Tvååker igen. Efter månader med uppgivet sökande av lägenhet var jag motvilligt inställd på att det slutade där. Att livet skulle återgå till det gråa igen. Men på en fest nånstans, mellan vinglas och dans, så öppnade sig en dörr. Ett andrahandskontrakt.
Sommaren gick fort. Mannen i mitt liv kom och hälsade på så ofta han kunde, jag njöt av den sista tiden med mina vänner, och när slutet av juli rullade fram så var det dags för flyttlasset att gå. Allt packades in i ett släp och Tvååker bleknade i backspegeln.
Lika snabbt som jag flyttat hit började jobbet igen. Ett fast vikariat på nästan ett år. Och på lediga dagar blev det familjemiddagar, dagsresor, spelkvällar med vänner och en och annan vinkväll med jobbarkompisar. Julen firade jag med min älskade syster och hennes familj.
Strax före nyår fick jag ett samtal från min personalchef som meddelade att mitt vikariat tyvärr måste brytas, då den jag vickat för kom hem tidigare. Ett litet bakslag, precis vid årsskiftet, men jag firade för fullt ändå. Iklädd 50-tals outfit och med mannen i mitt liv så kysste jag in 2016.
Jag är glad för mitt 2015. Såhär i efterhand kan jag känna att jag inte uppskattade det tillräckligt, men det är svårt. Början av året var kämpigt och jag tror inte att jag kan döma mig själv för det. Nu är det ett nytt år, och med tanke på tidigare års förutsättningar känner jag mig rätt positivt inställd till det. Trots arbetslösheten.
Önskar er alla ett fint år.
Tjuvstartar hösten
Så kommer september med dunder och brak. Eller med kyligare vindar och mörkare kvällar rättare sagt. Inte mig emot. Jag rotade fram min första hösttröja idag. Ni vet, en sån där riktigt varm, tjock, stickad tröja. För att välkomna hösten. Kommer med största sannolikhet svettas ihjäl, men det är ju senare timmars problem. Förutom stickade tröjor förde början av september även med sig ett anställningsavtal som gäller till juni-16. Har alltså garanterat jobb i nästan ett år framöver. En stor lättnad då jag levt ut mina sista sparpengar på hyra och flytt. Så nu kan jag förhoppningsvis börja bygga på sparkapitalet igen, för att istället kunna spendera de pengarna på resor och annat skoj.
Kommer jobba på Ica precis som jag gjorde i våras. Har försvunnit och tillkommit lite nya ansikten under sommaren, men i det stora hela är allting sig likt och jag trivs. Man kommer in i det snabbt igen, arbetslivet, och jag tror att det är precis vad jag behöver nu. Lite sysselsättning under dagarna.
Dagen i ära ska jag springa några ärenden på stan och umgås med min pojkvän. Lediga dagar är rätt så uppskattade de med.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Inspiration till att börja skriva igen. Om allt möjligt. Vill skriva om livet i Karlstad, om min fantastiska pojkvän, om ångest och allt annat dimmigt, om hur awesome det är att min syster bor 2 km bort, om alla platser jag vill besöka, om min kärlek till kläder och andra ytliga onödigheter. Vill skriva om allt. Just nu snurrar allt i huvudet samtidigt, och får ingen riktig ordning på det. Men ska försöka sortera ut mina tankar lite, så kanske jag kan kicka igång den här sidan igen.
Djup bild tagen av á la pojkvännen
Om en påskhelg och ett påsklov som artade sig ganska så väl
Påskhelgen har susat förbi och nu är det visst tisdag. Har packat ihop min garderob och ska snart bege mig uppåt i landet igen. Känns inte som jag gör annat än åker tåg, haha. Förhoppningsvis är det sista gången nu. Det börjar bli dags att bestämma sig för huruvida jag ska leva mitt liv, allra främst var. Efter att ha varit en vecka här nere på kusten så känns det lite vemodigt att flytta. Men samtidigt så vet jag ju att jag kommer klättra på väggarna efter några veckor här hemma igen. Och nu har jag ju faktiskt ett potentiellt jobb och liv där uppe i Karlstad, så jag vet nog egentligen vart de kommer bära av.
Men denna veckan har hur som varit väldigt innehållsrik. Har bl.a. träffat Felicia och spelat supernintendo, haft besök av min syster o.co., (samt varit på Gekås med dem,) festat med Michan och Felicia, slängt min tv med Thobias, pratat in på tidiga morgonen med Mattias och sett Fifty Shades Of Grey med Elinda. Och har dessutom hunnit bli både sjuk och frisk under denna tiden.
Så, kanske är det just såhär det ska vara. Att jag åker hit en vecka, känner att det är livfyllt, och sen åka tillbaka till jobb och verklighet.
En sån dag som blir lite fel
Tänk er att ni drar er upp klockan kvart över sex på morgonen. Alldeles för slitna efter gårdagens stängning. Sen tvingar ni i er lite frukost, och fixar er medans ögonen börjar vakna till liv. När klockan är halv åtta småstressar ni er iväg till jobbet för att avklara en sju timmars lång arbetsdag.
MEN. Det råkar ju bara vara så att just idag har du bytt tid med en kollega, och du börjar egentligen inte förrens klockan 15.00. Samma klockslag du var så inställsam på att sluta vid. Så du kan inte göra mycket mer än att släpa dina trötta ben hemåt igen.
Så ser min fredag ut. Allt som planerats för eftermiddagen blåstes bort och istället fick jag en lång förmiddag. Nog kunde jag ha gjort en massa nytta fram tills nu, med tanke på att jag varit hemma sen halv nio. Men istället har jag varit trött och bitter på att dagen blev helt fel. Vilket oerhört slöseri med tid va? Och tankeverksamhet med för den delen. Ska försöka boka in lite fikadejter och dylikt för nästa vecka den kommande timmen, så inte all tid blir för bortkastad.
#jaglever
Då har vi gått in i mars månad och en fjärdedel av året är snart förbi. Jag är kvar i Karlstad, boende hos Veronika o.co. och jobbar dagarna i ända. Träffar en del vänner jag inte umgåtts med sen barnsben. Konstigt nog känns det inte som det sätter några hinder för att ta upp vänskapen igen. Har väl kommit upp i den åldern nu när man inser att livet är nu, och innan och sen inte är så relevant.
Annars njuter jag mest av vårsolen som börjar kika fram. Solar min bleka kropp och toksöker lägenheter. Dagarna liksom rullar på och det känns rätt behagligt. Sen får jag försöka bli bättre på att slappna av, det blir inte mycket tid till det när jobb och barn och hundar och...allt surrar omkring en. Men det är ett rätt harmlöst bekymmer.
Ikväll vankas det tjejkväll med min kära syster och hennes guldklimpar. Ska bli skönt att socialisera sig och njuta av en ledig fredag.
Over and out.
Bland vita fasader och isbelagda trottoarer
Ungefär en vecka har passerat här uppe i Karlstad. Har hunnit introduktionsjobba tre dagar, innan det var dags för mitt första riktiga pass igår. E L V A timmar. Det var slitsamt, men samtidigt väldigt uppfriskande. Nu händer det liksom något igen. Jag får lära mig nya saker, prestera, bidra. Det är kittlande nervositet och hjärtskärande ångest. En kaotisk blandning.
Idag åker Veronika o.co. till kusten. För att säga farväl till någon som aldrig mer kommer vakna. Och jag blir själv här uppe i storstaden. Själv i det där livet som jag vill ha. Som varje morgon, när jag öppnar ögonen, bara är här. Rakt framför mig. Det är liksom overkligt men skrattretande verkligt på samma gång. Och jag är rädd här, vilket kan tyckas vara något negativt. Men jag vet ju att det är precis raka motsatsen, för om jag är rädd, då har jag något att förlora. Vilket i sin tur betyder att jag faktiskt satsar, satsar på livet och på att försöka. Något jag slutade med för länge sen i Varberg. Där gör jag precis vad som helst, hur som helst, utan en tanke. För jag bryr mig inte där.
Så de kommande dagarna ska jag; jobba halvdagar, läsa meningsfulla böcker, kolla på filmer som jag borde sett, andas in staden i långa promenader, och försöka komma fram till om det är nu jag ska göra det avgörande steget och flytta - på riktigt.
Om ett nytt år och hur det rullade igång
2015 är här, redan? Tycker att förra året gick så otroligt fort. Kanske för att jag, under de månaderna som var, hann med att både skaffa pojkvän, få jobb, äta massor av fikor på stan och spendera pengar, för att sedan bli arbetslös, singel och tjäna minimalt med pengar. Allting liksom började och slutade lika fort kändes det som. Men det var förra året, det är då nu.
Detta året började rätt lugnt. Efter fyra månader som arbetslös så ser de flesta dagarna likadana ut. Det var vid trettonhelgen som allting fick en vändning. En man ringde från en Ica-butik i Karlstad och erbjöd mig ett vikariat på en månad. Eftersom jag velat detta så otroligt länge, komma ifrån Varberg och flytta till Värmlandsskogarna igen, så åkte jag naturligtvis upp på arbetsintervju. Vilket ledde till att jag fick jobbet. Sedan åkte jag snabbt hem igen för att packa ihop de saker jag behöver för att överleva en månad 30 mil hemifrån. Säga hejdå till de få jag kommer sakna och sedan bege mig uppåt i landet igen.
Nu är jag inne på min tredje introduktionsdag och det känns faktiskt ganska bra. Det är såklart mycket nytt och eftersom jag är en sådan person som oroar mig i onödan blir det mycket stress och nervositet. Men jag tror att det kommer lägga sig allt efter som. Det är ju det här jag har velat. Bryta upp, börja om, testa på. Även om det bara rör sig om en månad så är det ett stort steg framåt för mig. Jag får någon slags introduktion på livet i Karlstad också.
2015 började bra. Första gången som början på året känns storslagen. Och jag hoppas att det finns fler där ute som fått en bra start på året, det förtjänar ni.
Om att vara arbetslös (igen) och att försöka hålla sig ovanför ytan
Jag är, som jag säkert nämnt ett antal gånger redan, utan jobb igen. Ingår i den härliga arbetslöshetens folkgrupp. Förgyller dagarna med att skicka papper till olika myndigheter för att någon gång få lite pengar. Vilket får vara klart snart för även sparare som Cassandra har en limited gräns efter att ha jobbat endast ett halvår. Det GÅR inte att spara allt när man har en hyra och andra livsnödvändiga saker att betala varje månad.
Men vad gör man för att hålla sig uppe då? Man kan t.ex. spontanansöka jobb i Karlstad. Eller leta bostäder där för att kunna sitta arbetslös i en annan stad istället för här. För jag har ju bestämt mig nu. Som jag sa att jag skulle ha gjort när jag fyllt 20år. Alltså, när jag hittar en bostad som inte är allt för dyr uppe i Värmlandsskogarna så flyttar jag dit. Punkt.
Man kan även gå på PW med BigBrother-podcast i örona. Det otroliga hände, Cassandra började röra på sig. Still going. Min klena kropp kan behöva lite motion tänkte jag. Så försöker komma ut på min runda ca fyra dagar i veckan åtminstone.
Sen kan man dricka te, läsa böcker på biblioteket eller städa lägenheten regelbundet. Mest för att tiden ska gå. Försöka fylla ut med sådant som inte kostar pengar, men som ändå känns roliga och/eller nödvändiga.
Men det är svårt. Särskilt nu när mörkret inkräktar varje vaken timme. Jag är ju inge bra på det där med mörker och kyla. Inte i verkligheten. I teorin är det fint, man kan bära koftor och halsdukar osv.
Men till slut biter sig kylan igenom. Lamporna inne får kämpa för att lägenheten ska uppnå något slags dagsljus. Det är svårt. Man orkar inte riktigt upprätthålla alla rutiner när dagarna inte består av annat än just det. Det blir svårt att umgås med vänner för att det nästan alltid är någonting som kostar. Och jag avskyr ju att vara fattig, been there done that, vill inte tillbaka. Det blir ångest på det. När saker krånglar, när a-kassan inte kan be om alla papper samtidigt, eller när arbetsförmedlingen inte hjälper alls egentligen. Utan allt ligger på ens egna axlar. Och du ska kunna bortse från att hyrorna framöver är i riskzonen, att din trygghetszon kan ryckas ifrån dig när som helst, för att hitta jobb. Jobb hos arbetsgivare som inte vill ta emot dig, för du saknar utbildningar, som det kostar miljontals kronor att gå osv osv.
Så.. jag är tillbaka igen. I det meningslösa, arbetslösa, mörka livet. Kämpar för att se det positiva i den mörka vardagen. Men drömmarna, ja de där ihållande drömmarna, om att ta sig härifrån. De får mig att orka överleva i alla fall. Det är okej att inte leva hela tiden, bara man orkar överleva.
Det där med att inte fira "Fars-dag" för att man inte har någon pappa
Det är en vanlig söndag, i början av november. Som vilken annan söndag som helst, vilket annat år som helst. Och jag har tagit tillvara på höstvädret nu innan snön kommer(i min del av Sverige, vet att den redan fallit på andra orter). För mig är det som vilken dag som helst, även om hela Facebook svämmas över att bilder på fäder och söner/döttrar. Men det är ju så, jag har ju ingen pappa och därför har den dagen aldrig uppmärksammats i mitt liv.
När jag var mindre fick jag ofta frågan om jag inte saknade min pappa. Vilket för mig är en rätt konstig fråga då jag är uppvuxen med att man inte kan sakna något man inte haft. Är man van vid att ha en mamma, en bror och en syster från dag ett, då är det ju de man känner till. För mig var det den naturliga uppbyggnaden av min familj. Så nej, jag har inte saknat det. Tvärtom. Jag har så många vänner vars pappor har varit frånvarande, behandlat de dåligt, övergett dem (även mödrar såklart, men just i min umgängeskrets är pappor majoriteten). Jag har även sett många kompisar hamna i kläm i skilsmässor, då de skickats som brev mellan mor och far, med baktalande och detta ständiga tjat om underhållsbidrag. För mig känns de därför som en stor lättnad att bara ha en förälder, även om vi många gånger brytit ihop av andra problem.
Såklart finns det ju fullt fungerande familjer med, där mamma och pappa älskar sina barn villkorslöst, precis lika mycket. Men jag har matats med så många dåliga exempel att jag känner att jag fått en vinstlott ändå. Och det är faktiskt först när människor frågar hur det känns som jag börjar tänka på att jag inte har någon pappa, det är inget jag ligger sömnlös över på nätterna. Inte heller skulle jag vilja träffa honom, som många också undrar. Vad skulle vitsen med det vara? So what om han är miljonär, eller hemlös, eller en vanlig svensson med familj. Vi är ju totala främlingar för varann. Det finns så många andra vuxna som fyllt upp den platsen,värnat om mig när jag behövt en extra hand.
Så, om denna dagen ska uppmärksammas på något sätt kan jag väl säga att jag är tacksam för att ha sluppit den där pappan: som bedrar, som överger, som utnyttjar, som bortprioriterar, som avsäger sig sitt ansvar för sitt egos skull. Och till alla er pappor som INTE är så ruttna, grattis på Fars-dag.
Om en väg som leder åt ett annat håll
Nu är oktober här och snart är det min stora dag. Den dagen då man får köpa alkohol på systemet, då man avbetat 1/4 av sitt liv (om man har en skeptisk syn på livet, som jag). Det är också den dagen då jag kommer tänka alldeles för mycket på hur lite jag åstakommit i mitt liv. Hur osäker jag fortfarande är, hur mycket jag bryr mig om saker som är totalt onödiga. Och jag är ganska säker på att det är den dagen som jag kommer fråga mig själv vilken väg jag ska ta, bestämma mig en gång för alla.
Jag tycker att Varberg är en mysig stad. På sommaren älskar jag att gå bland de röda husen med gröna knutar och dra in havsvindarna. Känna kullerstenen under fötterna när jag har på mig för tunna skor. Jag älskar att sitta på uteserveringarna och fika med gamla ansikten, och prata om sånt som är alldeles för stort. Det är även mysigt att knalla i höstlöven med min kärlek och fantisera ihop vårat framtida liv här. Det får det att kännas rimligt att stanna . Att han och jag kommer flytta ihop i en söt lägenhet och dricka te på kvällarna.
Men det är allt som oftast inte sådär fint. Det är kallt och mörkt 3/4 av året, och allting känns så uppgivet då. Kraften tar slut. Då vill jag bort härifrån. Upp till storstaden. Där mitt kött och blod finns, där de jag älskar alltid kramar om mig. Gå i affärerena, tisdag som söndag, för att jag kan. Försvinna i folkmassan, för man träffar i princip aldrig någon man känner. Börja om på nytt, men ändå känna sig hemma. Och jag vet att jag passar bättre bland sjöar och skogar än bland hav och stränder.
Jag har vankat av och an, i flera år. Utan att bestämma mig. Men jag tror, att när jag fyller stor, då kommer jag veta. För på något sätt blir livet mer på riktigt vid tjugo. Inga fler åldrar att invänta, inga nya lagar eller kostnader. Det är så självklart, fast.
Och jag stod där med ögona slutna, så som man gör inför långa vägar
Det är söndag, det är slutet på september, det är början på hösten. Mitt humör svänger rätt kraftigt, sådär så man nästan vill sätta fast sig själv i en stol bara för att man är så himla oberäknelig. Igår var det en jobbig dag. En sån dag då jag åt för lite, stirrade in i en datorskärm och sen somnade på blöta kuddar. För att ibland känns livet så himla stillastående och ruttet.
Idag är en sån dag då jag dricker cola (fast jag bestämt mig för att sluta då min kropp skriker åt mig inombords), posar framför en liten skärm och önskar att det vore lördag så jag kunde hoppa av mig all energi på ett dansgolv. För ibland så känns det som att livet precis börjat. Som att jag har hela världen väntandes vid mina fötter, det enda som krävs är några startsteg.
Så, för att kompromissa så ska jag idag: lyssna på Håkan, gå runt alldeles för uppklädd för en söndag, laga middag med min skäggiga man, promenera i höstlöv och samla så mycket luft jag bara kan i lungorna. Och under tiden försöka komma på hur jag ska lägga upp mitt liv, men det får vila i bakgrunden. Det är ju en dag imorgon med.
Att hitta födelsedagspresent till sin pojkvän
Fyra månader in i mitt förhållande är det snart den där jädrans domedagen, Viktors födelsedag. Jag älskar att ge bort presenter, helst flera stycken som prickar deras personlighet på pricken. Men killar, ja herregud. Där är jag helt lost. Gulliga fotoalbum och fina armband passar sig bara bättre till tjejer. Precis som allt annat jag brukar vara så påhittig med. Nu ska jag för första gången någonsin (om man bortser från Totte och Isak) ge en kille något betydelsefullt. Det är ju väldigt enkelt om man ska vara oseriös, men eftersom jag råkar älska honom lite så vill jag ge honom något seriöst med. Hmm..
Fan va svårt, är det nu jag gör slut? Ha ha ha...
Det där med att tappa livslusten och inte se helt klart
Som jag skrivit i de senaste inläggen, hösten är på gång. Och om man ska ge en helhet av hur hösten brukar se ut är det inte bara koftorna och tekopparna som kommer fram hemma hos mig. De senaste åren har även ångesten och depressionen åkt fram i september. Har man hängt med i mina inlägg det senaste året vet man att jag gått från en rätt så mörk värld till en nu, mycket ljusare, lättsam värld.
Det som jag fortfarande kan bli ledsen av är folks trångsynta inställning till mitt livsperspektiv. Jag kan helt förstå att många brinner för något, har ett intresse som de kan ägna år och dar år. Något man kan göra utöver jobb och plugg. Men då jag ägnat 19år av mitt liv åt att överleva i den miljö jag bott i har jag inte riktigt haft friheten att hitta det. Det var först när jag flyttade hemifrån i december förra året som jag helt kunde släppa alla krav och förväntningar mina medmänniskor haft på mig. Och eftersom jag då var så djupt nere i min depression så kunde jag inte riktigt se vilka möjligheter jag hade. Vilka förutsättningar jag hade utifrån min nya tillvaro.
Nu, det senaste halvåret, har jag börjat få upp ögonen på nytt. Lärt mig att andas, lugnt och sansat, och fokusera på vad JAG vill göra med MITT liv. Vilket inneburit att jobba och umgås med min älskade pojkvän. Det har räckt. Det där med intressen och hobbys har jag låtit ligga på hyllan för jag har fyllt min tid tillräckligt ändå. Det är först nu när jag är arbetslös som jag börjat grunna på det. Vad vill jag göra? Vad intresserar mig? Vad blir jag glad av?
Det är svårt. Det är jättesvårt. Jag har inte den blekaste aningen om vad som kan göra mig glad. Inte när det gäller bara mig. Jag har ägnat hela mitt liv åt att göra andra glada, för att jag blir glad av det. Nu ska jag helt plötsligt bara göra mig själv glad, utan alla andra. 19år gammal, och jag är lika ovetande som en femåring. Det gör mig ängslig, och ledsen. Det ger mig ångest och får mig att känna mig så fruktansvärt liten, för alla andra har ju redan kommit så mycket längre i sin tankeverksamhet. Testat och letat, slutat och börjat om. Jag har inte ens börjat.
Det är så otroligt svårt att förklara för någon som inte hängt med, som inte levt med mig, hur jag kan vara så frånvarande från allt som har med min egen glädje att göra. Och det gör ont i mig när folk får det att låta som att jag väljer att vara sån här. Men jag vet inte hur jag ska hitta mening i små, simpla saker. Hur jag ska bli lycklig av att träna, eller rita, eller spela spel, när jag ägnat hela mitt liv åt att bli lycklig av att göra andra lyckliga.
Nu börjar min hjärna snurra ihop tankar och text och syftet försvinner nog snart. Men kort sagt, jag vet inte vad jag har för intressen, och även om jag mer än gärna vill bli lycklig av cyklar, och blommor, och bilar, så känns det liksom helt idiotiskt när jag vet att jag kan göra andra så mycket lyckligare bara genom att lyssna och hjälpa dem.