Har läst ut boken jag lånade igår, Sand i skorna - en berättelse om att vakna och välja. Den var väldigt inspirerande och fick mig faktiskt att tänka efter angående hur jag lever mitt liv. Det faktum att nyheterna och tidningarna berättar dagligen om hur vi slösar på jordens resurser går mest in genom ena örat och ut genom andra. Det har för mig blivit ganska vardagligt och, dumt nog, acceptabelt. Men nu när jag läst ut denna boken får jag nog motvilligt medge att jag är lite skamsen över mitt sätt att leva. Jag sopsorterar inte, jag köper drivor med kläder som jag antingen inte behöver eller använder, och jag använder mycket mer elektricitet än nödvändigt. Vilken uppenbarelse tänker ni, det gör väl alla? Men det är just det som är poängen!

 

Eftersom alla vet om detta är det ju egentligen helt sjukt att vi inte gör något. Visst, nog har jag suttit med mina vänner och påpekat att vi skulle kunna göra förändringar, men det blir ju aldrig till handling. Jag håller alltid tankarna färska i huvudet, men ändå slänger jag alla sopor i samma påse. Ändå går jag på stan och tänker "men jag måste väl få unna mig en tröja, alla andra gör ju det". För 90% av oss har exakt samma inställning, 1 människa kan inte förändra världens sätt att leva. FEL! Vi kan ta ett vardagligt exempel i praktiken. 

 

Detta scenarie kan givetvis bytas ut till tusentals olika situationer, inte bara vad gäller köpande utan också klädval, åsikter, intressen osv. Människor överlag är väldigt lättpåverkade av grupptryck. Därför är det, enligt mig, skrattretande att vi inte använder grupptrycket till något positivt. Om jag t.ex. skulle börja köpa ekologiska varor, eller källsortera, eller gå istället för att ta bussen skulle jag antagligen inspirera minst en av mina medmänniskor. Precis som den personen kommer inspirera en av sina medmänniskor. På så sätt skulle vi ganska snart vara åtminstone ett tiotal som skapar en förändring, och inte bara en person. 

 

Dock vet jag att det är lättare sagt än gjort. Det krävs självdiscplin och karaktär för att våga vara den där första personen. Men med tanke på att jag sitter med ångesten på axeln varje gång jag kommer på mig själv med att förbli passiv, tror jag att jag ska försöka vara den personen. Det innebär inte att jag kommer göra en helomvändning och bli den miljövänligaste personen i den här staden. Men jag ska börja med att förändra det lilla jag kan och faktiskt avstå från de saker jag kan klara mig utan. Förhoppningsvis får jag med mig någon under resans gång!

 

Istället för att sova, som jag egentligen borde göra nu, har jag precis sett klart på en film. Trots den fantast av svenska filmer som jag är, hittade jag mig en film som jag faktiskt inte sett innan. Hannah med H. Det var en väldigt skev och konstig film. Till en början verkade den skitkass. Rättare sagt genom hela filmen. Men den hade ett himla bra budskap i alla fall. Nämnvärt att säga är också att den är från 2003, alltså tio år gammal. 

 

Att vara ungdom idag är väl på ett sätt väldigt förändrat jämfört med hur det var för tio år sedan. Nu hålls ju alla relationer upprättade på internet eller mobilen. Det spelar liksom ingen roll om man sitter hemma ensam, är på myskväll med vänner, eller är ute och festar - mobilen ska hållas uppdaterad. Men även om varken internet eller mobiler var särskilt stora för tio år sen hade man ändå dessa eviga krav på att vara inne. Man skulle redan då prata med allt och alla. Sträva efter materiella ting och följa samma modén osv. Idag är det precis likadant. Allt tjat om träning, dieter, kläder, appar osv. Är inte det de sakerna som symboliserar vår generation? Varenda samtal i skolan kretsar kring helgens senaste fest, det nya spelet på ens Iphone, eller ett nytt hälsosamt recept. Inte bryr sig väl ungdomar i dag om den globala uppvärmningen? Inte engagerar vi oss i djurplågeri eller rasism? Och egentligen ägnar vi väl inte många minuter av våra dygn åt att försöka hjälpa alla fattiga barn i Afrika? Vi, åtminstone vi här i Sverige, är så otroligt duktiga på att tycka saker. Sen när det väl kommer till att agera så verkar vi vara helt felmonterade.

 

Poängen jag vill få fram är; vad gör vår generations ungdomar för nämnvärd skillnad? Inte tusan kommer människor sitta och hurra om tio år för att vi spelade CandyCrush, eller för att vi sprang på ett löpband sju gånger i veckan? Det kommer vara lika minnesvärt som det ungdomarna gjorde för tio år sedan, inte alls. Jag menar inte att jag är något helgon som skiljer sig från mängden, för inte tusan har jag ägnat denna dagen åt att göra nytta. Jag har istället sett på film och matat av serieavsnitt i fyra timmar. Under den tiden kunde jag gjort en otrolig skillnad i världen, om jag bara hade samlat kraft nog att lyfta röven ur soffan. Även om jag tycker att man i första hand ska tänka på sig själv och sitt eget liv, så finns det liksom ett visst ansvar gentemot andra. Hur kan vi sitta och klaga på hur orättvis livet är om vi inte gör något för att förändra det? Varje vuxen person jag träffat har sagt att det är vi barn(nu börjar vi bli vuxna dock) som är framtiden. Precis som våra föräldrar var framtiden för femtio år sedan, är det vi som har ett ansvar nu. Hur många av oss tar det ansvaret till sig personligen? 

 

Filmens budskap, enligt mig, var att få fram hur få ungdomar och människor det faktiskt finns som vågar göra åsikter till handlingar. Hannah, som är filmens huvudrollsinnehavare, skiljer sig från resten av sina vänner. Hon anser att människor drar sig undan och uppfattar en som konstig om man inte sms:ar var femte sekund, eller köper ett nytt plagg varje vecka. Till skillnad från sin omgivning ställer hon motfrågor, ifrågasätter och agerar. Oavsett om hon står ensam eller inte gör hon det, för att det är just det hon tror på. Helt beundransvärd enligt mig. Tyvärr är det bara en huvudrollsinnehavare i en film, och inte in real life. Men några få sådana människor finns det här ute med. Kanske kan nästa generation bryta rutinerna och göra sig minnesvärda. För min egna årsgång tror jag det mer eller mindre är försent!

 

 

"Vintern rasar ut bland våra fjällar...". Många som ska ut ikväll? Eller kanske kolla på brasan vid Rantzauklippan? Vissa kanske inte ens ska fira valborg, utan sitter hemma med en godispåse och sätter på en film istället?

 

Jag har funderat lite på det här med varför man firar Valborg. Att man firar in våren vet jag ju, men det känns inte som att det är allas syfte med festligheterna? Utan man använder det mer som en ursäkt för att få supa skallen av sig, ungefär. Sen kan det ju självklart vara mysigt att stå framför en brasa med familjen, men är det inte då för själva gemenskapens skull och inte för vårinvigningen? Jag hör ju då till den gruppen som vanligtvis sitter hemma i soffan med en godispåse, eller äter någon god middag med mina vänner. Men det beror inte heller på Valborg i sig, utan mer för att man är ledig dagen efter. Så för mig känns det mer eller mindre som en vanlig fredag.

 

Idag ska jag däremot varken sitta hemma eller gå på middag med mina vänner. Jag ska nämligen på bio med Anna. Vi ska se den nya filmen Oblivion med Tom Cruise. Har hört att den ska vara bra, hoppas det stämmer. Men innan den två timmars långa filmen ska jag käka lite mat med mamma och Morgan. Det får stå för min "vårinvigning" denna kväll!

 

Jag har ju, som jag sagt tidigare, gjort en budget över mina utgifter de kommande månaderna. Eftersom studenten/balen kräver en hel del pengar. Och när jag hade gjort klart budgetten tyckte jag att det var en helt okej summa varje månad. Jag hade råd att leva upp till liksom. MEN. Sen kommer ju det där med att faktiskt hålla sig till planeringen. Denna månaden hade jag utgifter som skulle hamna runt 2000kr. Vilket gör att jag egentligen inte alls hade råd med kinamat i torsdags, eller Donken igår, eller chips idag. Slutar jag köpa för det? Nej...

 

Jag kan sitta och bestämma mig för det idag, sen imorgon köper jag ytterligare något onödigt. Denna månaden skulle i grunden fokuseras på balen, eftersom den är före studenten. Men efter PA idag så strosade jag runt på stan med Felicia och hittade en otroligt fin klänning jag vill ha till studenten. Ingick den i april-lönens beräkning? Återigen, nej... 

 

Jag är väldigt duktig på att planera och organisera, men när det kommer till att hålla fast vid det är jag desto sämre. Mycket av det handlar nog om självdisciplin, något jag saknar totalt. Lyckligtvis nog brukar jag ändå få ekonomin att gå ihop i slutändan, men det innebär att de sista två veckorna består av enormt snålande. För att inte tala om den totala saknaden av sparande som jag egentligen behöver till livet efter skolan. Ajajaj...

 

Om 58 dagar tar jag studenten. Det har fortfarande inte riktigt gått upp för mig att skolan faktiskt är slut då. Att mina 13år i skolan är avklarade då, åtminstone dem som man förväntas gå. Och om 59 dagar är det första dagen i mitt "vuxna" liv. Vilket för mig innebär att jag måste ta tag i mina drömmar, mål, framtidsplaner osv.

 

 

Alla dessar frågor, plus ungefär ett hundratal till, surrar runt i mitt huvud. För mig känns det som att studenten innebär slutet på allt som varit mitt liv dem senaste 18,5 åren. Att jag, från den 13 juni 2013, kommer få påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Och jag är verkligen inget stort fan av att påbörja saker. Jag stannar hellre i mitt trygga bo och är sådär lagom nöjd med livet. Även om det finns större saker ämnade för mig så är det så fruktansvärt skrämmande att behöva inse att jag måste kämpa för att komma dit. Samtidigt känns det lite spännande, för det finns så mycket jag vill göra. Saker som inte riktigt varit möjliga att testa under tiden man gått i skolan. Men mitt sätt att se på livet efter studenten skiftar från dag till dag. Ibland bara på ett par minuter.

 

Som de flesta andra lever jag på uttrycket "det var lättare när man var liten". Men jag vet att det liv jag har just nu faktiskt också är ganska bekvämt, jämfört med hur det kommer se ut efter studenten. Nu får man betalt för att gå i skolan, och jag har både tak över huvudet och mat på bordet. Givetvis vet jag att detta inte rycks undan i samma ögonblick som studentmössan flyger i luften, men det förväntas mer av mig då. Så helst av allt vill jag nog stanna här, i detta nuet. Eller om det vore möjligt, förflytta mig tillbaka tio år i mitt liv. 

 

Nästan alltid när jag ska fixa mig för utekvällar osv. så hamnar jag och Morgan i samma eviga diskussion. Han anser nämligen inte att det är någon skillnad om jag har smink på mig eller inte. "Det syns inte". Och sedan följs det upp med, "ni tjejer använder det bara för att ni är osäkra". Vi brukar inte komma fram till ett gemensamt svar på dem diskussionerna, det slutar med att jag går därifrån och tycker han är allmänt efterbliven som har det synsättet.

 

För, för det första, det ÄR skillnad. Jag är inte en superstylad person, som använder miljontals olika produkter när jag sminkar mig. Men bara att ha på foundation och mascara gör en avgörande skillnad. För det andra, jag är precis lika osäker MED smink som utan. Jag tror inte att killar kommer svärma efter mig bara för att jag kletar in hela ansiktet med smink. Däremot kan jag känna mig mer bekväm i att dölja finnar eller påsar under ögonen med det, men det är ju som med allt annat. Är killar också osäkra då? Med tanke på att en del av dem går runt med keps/mössa dygnet runt. För det är faktiskt samma sak. Man har det för att man känner sig bekväm i det, kanske för att man har en dålig hårdag. Men när det kommer till killar så är det ju givetvis en helt annan sak...

 

Om jag ska beskriva varför jag använder smink (på ett metaforiskt sätt) kan man se på det såhär:

Du har en helt okej snygg skinnsoffa(läs ansikte). Den är stilren och behaglig att sitta i, däremot ser den ganska tråkig ut i jämförelse till resten av rummet. Om du istället slänger på några kuddar och filtar(läs smink), så ser den genast mer inbjudande och varm ut. Det innebär inte att du tycker att soffan i grunden är ful, eller att du är rädd för varandra ska tycka om den, men med kuddarna och filtarna blir både soffan och övriga rummet(läs kroppen/kläder) komplett.