I ca tre års tid (kanske mer?) har jag haft en blogg vid sidan av denna. Där jag skrivit allt sånt som inte sägs här. Allt som skulle ge en rimlig förklaring till varför jag tänker som jag gör, känner det jag känner. Men jag har inte vågat dela den med mer än ett fåtal personer. Dem som vetat allt det fula och trasiga, fullt ut. För det finns så mycket blödande sår under ytan och jag har varit rädd att folk ska hälla salt i dem.

 

Den här bloggen känns inte rätt längre. Jag håller tillbaka för att jag är rädd för vad människor ska tycka, men ärligt talat blir det bara skit av det ändå. Så jag bojkottar den (åtminstone för nu). 

 

Vill ni fortsätta följa mig, i det svartvita och ömma, så finns jag på min andra blogg. Men där skiter jag helt i om jag skriver sånt som sårar eller har "en negativ syn". För det är min syn på världen. Det är så väldigt lätt att sluta läsa om man är missnöjd med innehållet. Yttrandefrihet existerar faktiskt i Sverige. Och jag skriver inte saker för att vara elak, utan för att, rent ut sagt, slippa helvetet i mitt huvud. 

 

Ni följer min värld, så skitig som den är, på : 

 

 

 

För nästan exakt ett år sen brast allt. Det var så mycket som gick käpprätt åt helvete. För en sekund funderade jag seriöst på att skita i skolan och bara ligga i min säng. Låta dagarna passera tills dess att kroppen var såpass uttömd på energi så att den la av självmant. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. I skolan, bland vänner, hemma. Men långt in i huvudet så fanns det ju fortfarande en liten röst som uppmanade mig att fortsätta - hopp. Och såna som jag har blivit ganska så trasiga av just det, att hoppas. Så jag var livrädd när jag bad om hjälp, för det var den sista tänkbara lösningen jag hade. Funkade inte den så skulle det vara kört, boktstavligt talat. Turligt nog gick det fint, riktigt bra faktiskt. På bara några månader hade jag rest mig upp och klättrat en bra bit upp också.

 

Nu, nästan exakt ett år senare, så vet jag att jag kommer någonstans. För jag sitter ju inte längre inne på skoltoaletten och gråter lungorna ur mig. Men för tillfället står allting så fruktansvärt stilla. Det är varken mer eller mindre, jag är varken mer eller mindre. Och jag har träffat människor och jag har förlorat människor. På något sätt känns det som att jag står lite på noll. Väntar på en förändring igen. Och jag känner mig sådär ensam igen. På jobbet, bland vänner, hemma. För ingen förstår fortfarande. Och jag är bara tom och trasig och trött. 

 

Jag har precis fått mitt lönebesked och nästan svimmat över hur mycket som kommer rulla in på mitt konto imorgon. Självklart fladdrar tusentals bilder av kläder, resor, mat, människor osv. förbi. Men jag vet ju att jag borde lägga alla sådana tankar åt sidan och fokusera på det som är viktigt. Den där förändringen som faktiskt är möjlig om jag bara prioriterar rätt. Men problemet är, för det finns ju alltid ett problem i allting, att jag ändå har krav. Jag sitter och säger dagarna i ända att jag tar vad som helst, bara jag kommer härifrån. Men ändå hittar jag felen. För långt bort, för begränsat, för litet, för dyrt. 

 

Kanske kan jag rådfråga min kloka Eva imorgon när vi ska äta lunch, efter en månad utan ett endaste möte. Jag har även fått veta att jag får vara kvar på Gekås i höst, det gör mig glad. För då kommer höga löner fortsätta rulla in på kontot kontinuerligt i åtminstone några månader till. Tillräckligt länge för att klara mig, ta mig ur det här. Så visst finns det något gott i allt svart. 

 

På senaste tiden har jag vaknat upp på morgonen och önskat att jag inte kände någon, eller kände igen något. Som om jag hade vaknat upp i en främmande stad med nya gator och ansikten. Jag har blivit ganska tillfreds med Varberg, jag medger att det är en fin stad med mysiga små tvärgator och många fina själar. Allt oftare kan jag gå hem från stan med ett leende på läpparna. Men samtidigt som jag börjar släppa hatet mot denna staden väcks längtan av att få komma härifrån. Inte för att jag vantrivs här, utan för att jag vet att jag skulle kunna trivas bättre någon annanstans.

 

Jag börjar lära känna mig själv, främst den personen jag vill vara. Men jag har insett att jag aldrig kommer kunna bli den personen fullt ut om jag bor kvar här. Alla har redan fastnat för mycket i vem jag "är" och har mer eller mindre bestämt sig för att jag kommer förbli sådan. Vilket för mig känns extremt obekvämt då jag inte alls vill vara den personen längre. Nästan varje kväll kommer jag hem utmattad. Inte bara fysiskt, utan otroligt mycket psykiskt. Alla nedklankningar och hånande kommentarer som väller över mig dagligen har på sistone blivit för mycket. Vilket gör att jag redan efter ett par timmar med mina medmänniskor känner mig redo att gå hem. Givetvis är det inte såhär konstant, jag har många fina och roliga stunder också. Men jag har tappat väldigt mycket motivation till att hitta på saker med andra på sistone. Istället känns det ganska skönt att sitta hemma och läsa en bra bok, göra läxor eller bara lyssna på fin musik. Under den tiden kan jag umgås med den där personen jag vill vara, istället för den personen som alla andra vill att jag ska vara.

 

Trots allt är jag nog ganska glad över att jag tar studenten om tre veckor. På något sätt får man möjligheten till att arkivera allt gammalt man inte vill ha kvar, och även chansen till att ta avstånd från det/dem som håller kvar i alla felsteg och invanda roller. Främst får jag chansen till att förverkliga mig själv och mina drömmar. Jag kan slänga bort den där söndertrampade, osäkra, tjejen jag varit, och istället bli den målmedvetna och underbara kvinnan jag vet att jag egentligen är. Det är lätt att förändras, att bli accepterad är en annan sak.

I slutändan handlar det om vad som väger tyngst. Andras accepterande, eller ens eget - för mig är jag den viktigaste personen i mitt liv!

 

När jag var liten fanns det tre föremål som stod högst upp på önskelistan. Sådana ting som jag drömde om, men aldrig någonsin trodde att jag skulle få äga. Nu, ca tio år senare, har jag fått min tredje och sista önskan på den listan. Vilket innebär att jag lyckats få allt det där som jag aldrig kunnat tänka mig. Jag tänkte delge dessa önskade föremål till er, men först får ni en liten bakgrund.

 

 

Nu har jag, som jag tidigare nämnde, lyckats fått ihop de där föremålen trots allt. Otippat nog inte genom egentjänade pengar, utan istället som gåvor från några nära och kära. För fem år sedan fick jag det första som stod på min topp-tre-lista, en gitarr. Jag har alltid älskat musik och instrument, men jag har inte förmått mig att börja med något på riktigt. Delvis för att det kostat ganska mycket, och delvis för att jag inte trott att jag är särskilt bra på det. Så när mamma och Morgan gav mig en gitarr i julklapp kom det väldigt oväntat. Men jag blev glad, eftersom jag velat ha en gitarr enda sedan jag såg en hänga på väggen nere på Ninas Secondhand. Nu spelar jag ofta hemma, instängd på rummet. Någon gång i framtiden kanske jag behärskar det någorlunda, än så länge är det på amatörnivå.

 

Efter att ha bockat av den första av tre önskningar tog det ytterligare tre år innan nästa drömföremål hamnade i mitt rum. Min morbror, som har en hel del gamla prylar i sin lägenhet, skänkte sin solblekta jordglob till mig. Jag fascinerades alltid över hur man kunde se hela världen på en boll när jag var liten. Sen dess har jag velat ha en egen. Jag hade faktiskt köpt en egen jordglob vid ett tidigare tillfälle, men den var väldigt ny och förfinad, vilket gjorde att detaljerna och färgerna blev orättvisa. Istället har jag nu en solblekt jordglob med skiftande färger. Som dessutom går att tända som en lampa (när jag väl kommer på hur jag byter den trasiga lampa som finns där inuti, haha).

 

Där var två av tre efterlängtade föremål införskaffade. Det sista var ganska knepigt att få fram, och jag hade mer eller mindre gett upp tanken om det. Tills för ett par veckor sen då jag framförde min önskan om det tredje föremålet till mamma och Morgan, och Morgan spontant gick in på Tradera och la ett bud. Jag har inte ägnat så värst mycket tankar på det, men för ett par dagar sen väntade ett paket på mig nere i bilen. Pirriga fingrar öppnade den igentejpade kartongen och däri låg den svarta skinnlådan med min sista drömbit i. En gammal, fin, Remington - vilket är en skrivmaskin från 30-talet. Jag har alltid haft en kärlek till att skriva, redan i fjärde klass skickade jag in min första dikt till tidningen. För mig har det alltid känts mer naturligt att skriva för hand än på dator. Men känslan när man trycker ned tangenterna på en skrivmaskin är obeskrivlig. Precis som när jag var liten känner jag mig som en riktig författare, och hela skribentyrket känns mer levande.

 

Nu har jag, tio år senare, lyckats införskaffa dem där föremålen jag drömt om. För andra kan det nog verka lite överskattat, för man kan ju inte köpa lycka för pengar sägs det. Men det handlar egentligen inte om föremålen, utan mer om att drömmar kan gå i uppfyllelse. Det tog lite mer än halva mitt(än så länge levda) liv innan jag fick det jag önskade mig, men jag fick det tillslut. Precis som vilken annan dröm som helst var det värt väntan. Det behöver inte handla om saker, det kan likaväl vara längtan efter en själsfrände. Så fort en dröm odlas vill man ha den, helst på en gång. Ibland går tiden så långsamt att man ger upp hoppet om drömmen. Men, jag tror, att förr eller senare blir våra drömmar besvarade. När vi väl kommer till insikt att hålla kvar i dem, oavsett hur mycket tid och ansträngning det kräver, är ingen dröm orimlig. 

 

Just idag känner jag mig ganska lycklig. Jag är en gitarr, en jordglob, en skrivmaskin och en förverkligad dröm rikare. 

 

Jag sitter på balkongen. Med en halvmåne på himlen och några vaga vindpustar i håret, samtidigt som fina låtar strömmar ur högtalarna. Hjärtat ömmar och huvudet är fyllt av tusentals tankar. Flera ögon har frågat, än mer öron har lyssnat. Svaren däremot blir tysta, men inte nu. Jag ska försöka, i den mån jag kan och orkar, redogöra vad som rör sig i både mitt hjärta och huvud just nu.

 

Om 27 dagar tar jag studenten. Vilket innebär att jag, om 28 dagar, är klar med allt som heter skola. Visst känns det skönt, det vore en lögn att påstå något annat. Alla prov, långa skoldagar, robotliknande lärare, all press - det är inget jag kommer sakna. För den sakens skull springer jag gärna ut ur idrottshallen med en vit mössa på huvudet. Men det är bara en liten del av vad som kommer ha hänt om 28 dagar. Min klass, och mina vänner, är inte längre en klass. Från det att vi går ut ur idrottshallen om 28 dagar tar vi alla, var och en av oss, steget ut ur samhörigheten vi haft i tre års tid. Även om vi kommer träffas igen, åtminstone några av oss, så kommer det kräva engagemang att hålla kvar i vänskapsbanden. Min klass har nog inte riktigt förstått vilket tomrum dem kommer lämna efter sig. Det är inte lektionerna, eller utflykterna. Det är vetskapen om att det finns människor som ser mig när jag vaknar upp på morgonen. Människor som tror på mig och accepterar mig för den jag är(och inte är). När jag vaknar upp på morgonen om 29 dagar har det försvunnit ca 20 betydelsefulla människor ur mitt liv. Vem ska se mig då? Vem ska berätta för mig, att oavsett hur envis jag är, och hur konstiga värderingar jag än har, så kommer jag lyckas? 

 

Det är inte bara studenten och vetskapen om att väldigt många människor kommer försvinna om en månad som sysselsätter tankarna just nu. Jag är mitt uppe i att hitta mig själv. Inte på något tonårsaktikt sätt, där man testar sig fram på måfå. Det handlar om ett flertal möten i veckan, som går ut på att försöka hitta något överhuvudtaget som jag kan identifiera mig med. Många påpekar att jag måste tro på mig själv, och det faktum att min självkänsla är låg är ingen större nyhet. Men faktum är, att det faktiskt är värre än det ser ut på ytan. Det existerar ingen självkänsla i mig. Jag vet att jag kan saker, jag vet att jag kan prestera och göra bra ifrån mig. Men jag känner mig inte det minsta meningsfull. Det är inget rop på uppmärksamhet, utan den krassa sanningen helt enkelt. Vilket gör att varje dag är en evig kamp mot ångest och känslomässiga sammanbrott. Det går framåt, som jag tidigare nämnt. Jag gör framsteg hela tiden. Dock inte tillräckligt stora för att hjärtat ska bli tillfredställt. Jag antar att det tar tid. Vissa dagar gör det mig inget, andra dagar känns allting meningslöst.

 

Den största tanketjuven och känslobomben är det som är "hemma". Att jag har det trassligt med livet vet de allra flesta redan om, det är inget jag försöker sopa under mattan. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma någonstans. Varken bland vänner, denna staden eller ens i mitt egna rum. Vilket gör att jag vill hålla mig sysselsatt dygnet runt så jag slipper tänka på det. Det går inte riktigt att förklara känslan, man förstår det först när man själv hamnar i samma situation. Men för att göra det så förenklat som möjligt: var jag än är längtar jag bort.

 

Det går inte riktigt att sätta ord på mitt liv just nu. Det är många tankar och många känslor. Som jag skrev i tidigare inlägg är några dagar fyllda av dimma, andra av sol. Ibland går dem in i varandra. Allt som oftast vill jag inte säga det rakt ut, utan väljer hellre att skriva det. Men, för att förtydliga det. Jag ser hellre att ni frågar mig om hur jag mår eller vad som sker, än att ni frågar andra om det. Svarar jag inte när ni frågar har ni uppenbarligen inte med det att göra.

 

Som slutkläm: jag tar åt mig av väldigt mycket just nu. Så spara gärna in på tykna kommentarer eller missunnande på lycka.

Jag har inga som helst problem med att trycka ned mig själv, det är det positiva jag behöver hjälp med! 

 

 

 

 

Jag ser folk gå hand i hand på stan. Vänner som träffar sina pojkvänner/flickvänner på lunchrasten och ler sådär fånigt. Jag hör min syster och Totte gnabba mot varandra, för att sedan avsluta det med en kyss. Främst, jag lever vid sidan av mamma och Morgan som äter, sover, handlar, ser på tv och gör allt annat tillsammans. Vart jag än befinner mig är jag omringad av alla typer av kärlek och förhållanden. Det är fint på ett sätt, det gör mig glad. Att två människor kan göra varandra så lyckliga bara genom att andas samma luft. Samtidigt som det gör mig ledsen, väldigt ledsen.

 

Om någon frågar mig om kärlek skjuter jag oftast undan samtalet. Jag har inga problem med att prata om andras kärlek, snarare tvärtom. Det fascinerar mig och jag är väldigt nyfiken. Men när det kommer till mig och mina egna känslor så känns det bara jobbigt och obekvämt. Inte för att jag inte vill svara, utan för att jag verkligen inte vet vad jag ska svara. När jag pratar med andra tycker jag t.ex. inte alls om romantiska filmer, eller kärlekslåtar, eller Alla-hjärtans-dag osv. Eftersom det, enligt mig, är så "överdrivet gulligt" och "överskattat". Men när jag är hemma ensam, eller promenerar genom Varbergs tvärgator på egen hand, så tycker raka motsatsen. Kärlek är fint. Det är ömsesidigt och viktigt. Det är grunden för allt hopp och tro. Så varför ljuger jag då?

 

Jo: Det fanns en gång en liten tjej, vid namn Cassandra, som träffade en otroligt fin kille. Helt ovetande om vad det innebar att vara kär slungades hon in i en värld full av kyssar, skratt och spänning. Hon levde i en slags bubbla, och svävade runt ovan molnen. Det var dagar fyllda av romantiska filmer, kärlekslåtar och lycka. För första gången i sitt liv såg någon henne. Gav henne sin hand, och sa att hon spelade roll, att hon var avgörande. En rad känslor, som hon innan varit helt ovetande om att man kunde känna, uppenbarade sig och livet kändes för en gångs skull ganska underbart. Det flöt på så, i några månader. Tankarna fylldes av nya minnen och hjärat slog tusen slag i minuten. Tills denna fina pojken en dag bestämde sig för att spräcka bubblan. Från att ha svävat ovanför molnen, till att ramla ner på marken och se hur himlen färgades grå ovanför. För det var inte hon som drog tillbaka sin hand, det var han. Kvar stod en tjej med samma känslor, samma dunkande hjärta, och samma minnen som dagen innan. Dock utan den fina pojken att dela allt det där med...Den fina pojken släppte taget, men han lät ena foten stå kvar innanför. Det var först efter något år som flickan bestämde sig för att stänga dörren. Dessvärre blev den inte bara stängd, utan gick i lås ganska omgående. Med ett flertal säkringar på sig.

Jag tycker om att se månen, och stjärnorna. Jag kan ägna timmar åt att läsa poetiska texter. Jag älskar att prata med fina människor tills kvällen blir morgon. Tanken att få sitta på ett fik med någon fin person och bara vara sådär fånigt kär är en tanke högt upp på önskelistan. Så ja, jag tror på kärlek. Jag vill inget hellre än att hitta någon att dela min värld med, någon vars värld jagskulle vara. Där ligger ingen tvekan om saken.

 

Problemet är att jag inte tror att kärleken tror på mig. Det verkar liksom inte finnas någon där ute ämnad just för mig. Jag vet att det kan ta en hel livstid att hitta sin själsfrände, ibland räcker inte ens det. Det köper jag. Men jag skulle vilja att någon, bara någon, åtminstone försökte vara den personen. Eller tog sig tid att kolla om jag kunde vara just den personen för dem. Även om jag har en dörr som är säkrad med tusen lås, så skulle väl någon kunna knacka på i alla fall? Det finns någon här inne som är värd att vänta på, även om det tar lite tid. Jag vill bara att någon ska inse det.

 

Så, för er som inte genomskådat mig tidigare, här kommer bekännelsen. Jag längtar efter kärlek precis lika mycket som alla andra ensamma själar. Det är bara lättare att säga att jag väljer bort kärleken, än att det är kärleken som väljer bort mig. Det gör inte riktigt lika ont då.

 

Hade en förnuftig pratstund med Sofie förut, där vi pratade om hur mycket tid man egentligen lägger ner på teknologin. Efter en massa olika utgreningar kom vi in på det här med bloggar. Och jag insåg att ni nog intresserar er mindre om jag lägger upp att jag bakat idag, eller att jag åt Donken till lunch(dock kommer det fortsätta med såna bilder för att dem är fina). Istället tänkte jag att jag kan skriva lite mer om mina reflektioner och känslor. Inte någon jädrans emo-blogg som det ofta blivit innan, utan mer tankevärt. Det kanske ger en lite klarare bild av mig som person med, just nu jobbar jag på att försöka komma på vem fan jag är. Så ska försöka förbättra mig på den  fronten, garanterar dock inget!

 

Idag har rent ut sagt varit en skitdag. Vilket jag alltför ofta känner efter en riktigt grym dag(50-dagars ägde). Kanske inte hela dagen rakt igenom, hade det ganska trevligt med M3 på stan förut, men både innan och därefter har allt varit urtråkigt och frustrerande. Varför? För att jag, som jag nyss sa, försöker hitta mig själv just nu. Jag har påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv som ska handla om min egna person och mina drömmar osv. Vilket är riktigt svårt när mina medmänniskor kräver att jag ska finnas överallt samtidigt. Jag märker så väl att jag glider iväg från mina fina vänner. Och det handlar inte om att jag skiter i dem, utan mer om att jag vill känna att jag kan vara tillfreds med livet även utan dem. Det kanske uppfattas fel ur andras perspektiv, men för mig är det livsviktigt, då jag är otroligt beroende av andra. För att inte tala om hur mycket plats min kära familj både får och tar. Det har blivit mycket möten på sistone, och jag är borta på dem minst fyra dagar i veckan. Vilket resulterar i att den tid jag faktiskt är hemma, läggs på skolarbeten och sömn. Jag uppfattas som sur och uppnosig, men i själva verket känner jag mig bara utmattad och orkar helt enkelt inte sitta i soffan till sena timmen. När jag väl gör det påverkas nästa energitjuv, skolan. Vi har inte haft sådär jättemycket överhuvudtaget under trean. Och nu helt plötsligt ska vi göra tusen inlämningar och prov samtidigt. Jag vill verkligen prestera fullt ut nu det sista, men jag finner ingen ork till det. Det i sin tur sätter en otroligt press på mig då jag inte vill äventyra mina betyg, för jag vet att jag kan få bättre egentligen. 

 

Alla dessa tre delarna, och även en liten del som består av nödvändiga måsten som att tänka på framtiden, försvårar arbetet med att hitta mig själv. Jag måste balansera upp fokuset på tusen håll. Och många verkar tro att jag är hur stark, klok och tålmodig som helst. Men ärligt talat får jag mentala sammanbrott när jag väl sätter mig ned, för att jag helt enkelt inte räcker till. När jag säger att jag är utmattad är det inte bara fysiskt, utan även mentalt. Det verkar vara omöjligt att ta sig framåt samtidigt som man ska leva i nuet. 

Jag begär inte att andra ska förstå, eftersom jag vet att jag utelämnar stora delar av mitt liv för dem. Men det känns inte som det är för mycket begärt att be er ha lite överseende ibland. Jag försöker vara allt på samma gång. Det är svårt att räcka till för alla andra, samtidigt som man ska komma ihåg vem man är. Särskilt när man inte har en aning om vem den där "jag" är.