Jag ser folk gå hand i hand på stan. Vänner som träffar sina pojkvänner/flickvänner på lunchrasten och ler sådär fånigt. Jag hör min syster och Totte gnabba mot varandra, för att sedan avsluta det med en kyss. Främst, jag lever vid sidan av mamma och Morgan som äter, sover, handlar, ser på tv och gör allt annat tillsammans. Vart jag än befinner mig är jag omringad av alla typer av kärlek och förhållanden. Det är fint på ett sätt, det gör mig glad. Att två människor kan göra varandra så lyckliga bara genom att andas samma luft. Samtidigt som det gör mig ledsen, väldigt ledsen.

 

Om någon frågar mig om kärlek skjuter jag oftast undan samtalet. Jag har inga problem med att prata om andras kärlek, snarare tvärtom. Det fascinerar mig och jag är väldigt nyfiken. Men när det kommer till mig och mina egna känslor så känns det bara jobbigt och obekvämt. Inte för att jag inte vill svara, utan för att jag verkligen inte vet vad jag ska svara. När jag pratar med andra tycker jag t.ex. inte alls om romantiska filmer, eller kärlekslåtar, eller Alla-hjärtans-dag osv. Eftersom det, enligt mig, är så "överdrivet gulligt" och "överskattat". Men när jag är hemma ensam, eller promenerar genom Varbergs tvärgator på egen hand, så tycker raka motsatsen. Kärlek är fint. Det är ömsesidigt och viktigt. Det är grunden för allt hopp och tro. Så varför ljuger jag då?

 

Jo: Det fanns en gång en liten tjej, vid namn Cassandra, som träffade en otroligt fin kille. Helt ovetande om vad det innebar att vara kär slungades hon in i en värld full av kyssar, skratt och spänning. Hon levde i en slags bubbla, och svävade runt ovan molnen. Det var dagar fyllda av romantiska filmer, kärlekslåtar och lycka. För första gången i sitt liv såg någon henne. Gav henne sin hand, och sa att hon spelade roll, att hon var avgörande. En rad känslor, som hon innan varit helt ovetande om att man kunde känna, uppenbarade sig och livet kändes för en gångs skull ganska underbart. Det flöt på så, i några månader. Tankarna fylldes av nya minnen och hjärat slog tusen slag i minuten. Tills denna fina pojken en dag bestämde sig för att spräcka bubblan. Från att ha svävat ovanför molnen, till att ramla ner på marken och se hur himlen färgades grå ovanför. För det var inte hon som drog tillbaka sin hand, det var han. Kvar stod en tjej med samma känslor, samma dunkande hjärta, och samma minnen som dagen innan. Dock utan den fina pojken att dela allt det där med...Den fina pojken släppte taget, men han lät ena foten stå kvar innanför. Det var först efter något år som flickan bestämde sig för att stänga dörren. Dessvärre blev den inte bara stängd, utan gick i lås ganska omgående. Med ett flertal säkringar på sig.

Jag tycker om att se månen, och stjärnorna. Jag kan ägna timmar åt att läsa poetiska texter. Jag älskar att prata med fina människor tills kvällen blir morgon. Tanken att få sitta på ett fik med någon fin person och bara vara sådär fånigt kär är en tanke högt upp på önskelistan. Så ja, jag tror på kärlek. Jag vill inget hellre än att hitta någon att dela min värld med, någon vars värld jagskulle vara. Där ligger ingen tvekan om saken.

 

Problemet är att jag inte tror att kärleken tror på mig. Det verkar liksom inte finnas någon där ute ämnad just för mig. Jag vet att det kan ta en hel livstid att hitta sin själsfrände, ibland räcker inte ens det. Det köper jag. Men jag skulle vilja att någon, bara någon, åtminstone försökte vara den personen. Eller tog sig tid att kolla om jag kunde vara just den personen för dem. Även om jag har en dörr som är säkrad med tusen lås, så skulle väl någon kunna knacka på i alla fall? Det finns någon här inne som är värd att vänta på, även om det tar lite tid. Jag vill bara att någon ska inse det.

 

Så, för er som inte genomskådat mig tidigare, här kommer bekännelsen. Jag längtar efter kärlek precis lika mycket som alla andra ensamma själar. Det är bara lättare att säga att jag väljer bort kärleken, än att det är kärleken som väljer bort mig. Det gör inte riktigt lika ont då.