I ca tre års tid (kanske mer?) har jag haft en blogg vid sidan av denna. Där jag skrivit allt sånt som inte sägs här. Allt som skulle ge en rimlig förklaring till varför jag tänker som jag gör, känner det jag känner. Men jag har inte vågat dela den med mer än ett fåtal personer. Dem som vetat allt det fula och trasiga, fullt ut. För det finns så mycket blödande sår under ytan och jag har varit rädd att folk ska hälla salt i dem.

 

Den här bloggen känns inte rätt längre. Jag håller tillbaka för att jag är rädd för vad människor ska tycka, men ärligt talat blir det bara skit av det ändå. Så jag bojkottar den (åtminstone för nu). 

 

Vill ni fortsätta följa mig, i det svartvita och ömma, så finns jag på min andra blogg. Men där skiter jag helt i om jag skriver sånt som sårar eller har "en negativ syn". För det är min syn på världen. Det är så väldigt lätt att sluta läsa om man är missnöjd med innehållet. Yttrandefrihet existerar faktiskt i Sverige. Och jag skriver inte saker för att vara elak, utan för att, rent ut sagt, slippa helvetet i mitt huvud. 

 

Ni följer min värld, så skitig som den är, på : 

 

Fredag.

Imorgon har jag haft min lägenhet i en vecka. Det känns fortfarande lite overkligt. Att det är på riktigt.

Ikväll ska jag dränka själen i tacos och alkohol. Med mina fina vänner. De som är som jag. 

Det kommer bli bra. Det vet jag, för de ser det jag ser. Känner det jag känner. 

 

Imorgon ska vi till jazzhuset. Jag tror att det kommer bli bra det med. 

Egentligen hade jag velat stå där bland alla hundratals människor och se Håkan.

Men jag hade nog ändå inte riktigt varit redo för det än.

Istället får jag vara med alla hundratals människor som sett Håkan.

Och lyssna på fin musik. Kanske se en skymt av "Johnny". Om jag klarar det.

 

Helgen kommer vara bra. Och jag vet att alkohol inte löser några problem men jag orkar inte riktigt tänka idag. Orkar inte riktigt känna ångesten just nu. Det får bli så.

 

Jag har varit på uppföljning med min soc.handläggare idag. Det var kämpigt, att orka sig upp ur sängen imorse. Ångesten har kommit tillbaka mer påtagligt igen. Jag vet att jag inte borde slarva med tabletterna, men jag tappar liksom bort rutinerna sen flytten. Jag tog mig i vilket fall som helst dit, till mötet. Det var fint. Hon är en fin människa, får mig att inse att livet inte alls var bra innan. Att det inte alls är värre nu. Jag behöver höra det från någon mer än mig själv, någon utomstående.

 

Jag har även läst igenom min blogg den senaste timmen. Läst mellan raderna. För om man bara stirrar blint på orden så förstår jag att mitt nuvarande mående kommer som en chock. Men om man istället kollar på helheten förstår man att det inte är konstigt. Att det brast. Att jag blev inlagd på PIVA. Att jag sa ifrån till alla som berättade att jag överreagerar. Jag mådde inte bra i våras. Jag la massvis av energi på att FÖRSÖKA må bra, men jag mådde inte bra. Så många kvällar som jag grät hemma i mitt rum. För att jag kände mig så otillräcklig och fel. Alla människor krävde så himla mycket från mig hela tiden. Tid, energi, uppmärksamhet. Jag kvävdes av det.

 

Det är lite mer än en månad sen jag låg inne på PIVA. Och för alla som undrar vad som hände, varför jag tynade bort - vem tynade bort först? På alla de dagar jag låg inne var det endast TVÅ personer som hälsade på. Min fina ängel och min syster. Och hur många hörde av sig? INGEN. INTE EN JÄVLA MÄNNISKA!! Det gjorde ont för mig. För när man har så lite ork att man blir inlagd på psyket så behöver man stöd. Man ska inte behöva be människor komma. Man ska inte behöva be folk att bry sig. Och det faktum att jag ÄNDÅ visade för omvärlden att jag låg där borde väl ha visat att jag ropade på hjälp? Hur inkompetenta ni än må vara kan jag inte ursäkta det, för jag gick sönder av det. Att ingen ens försökte.

 

Jag är arg och ledsen och sårad. Och jag ångrar inte för en sekund att jag rensat ut de människor jag gjort i mitt liv. För jag har så extremt många ångesttankar redan, det skulle svämma över om de fanns kvar. Om jag skulle behöva fortsätta anstränga mig så överjävligt för alla de människorna som var mina "vänner", men som aldrig agerade som det. Det skulle slita ut mig helt. Och det är redan svårt nog att ta sig upp ur sängen på morgonen.

 

Så nej. Jag saknar er inte. Ni kan sitta och intala er själva om att jag är deppig och vrång, men jag står för att jag har vissa krav på mina vänner. Och det var inte jag som tynade bort - det fanns inget att hålla kvar i.

 

Ångesten knackade på dörren imorse, eller, de senaste dagarna. Men jag har inte orkat öppna. Dock störs jag av det där bankandet, så jag gav efter idag. Nu ligger vi och diskuterar hur meningslöst allt är. Och hur värdelös jag är. Ångesten gillar mig, för jag håller oftast med, är likgiltig i alla tankar. Och jag följer blint alla uppmaningar jag får: "säg att du inte kan. Ställ in. Visa dem hur lite du bryr dig." Men ångesten skiter i att jag får dåligt samvete, att hela kroppen vrider sig av allt självförakt. För ångesten gillar det, att all min tid och kraft går åt till att må dåligt. Och ångesten gör mig trött, konstant. Vi lämnar nästan aldrig sängen. Förutom när jag försöker trotsa ångesten och äta. Det går inte. Det bara växer i munnen och ångesten säger att jag ska sluta. Helst vill ångesten att jag spyr upp det igen, men jag låter bli att äta istället. Sen lägger vi oss igen, orklösa. När ångesten försökt få mig att ta alla tabletter, men jag kämpar emot, så brukar det oftast plana ut. Jag lurar ut ångesten genom dörren och sen tar det en stund innan bankandet kommer tillbaka igen. Allting börjar om, hela tiden.

 

och till alla som säger att JAG styr över det här, dra åt helvete. För när någon står med pistolen mot ens huvud är det svårt att "ta sig ur det" Även om man vill.