G.E.R. U.P.P.
Jag är ingenting, jag känner mig som ingenting. Jag vet inte ens vad skillnaden på bra och dåliga dagar är längre, finns det ens någon skillnad?
Kanske är en bra dag när jag knappt känner av ångesten alls. När tankarna mest spinner runt i huvudet och talar om för mig hur meningslöst det är att jag stannar här. Förklarar att ingen annan kommer kunna förstå sig på mig. En bra dag kanske är när jag vill sluta leva, men tabletterna får mig att bli helt handlingsförlamad så att jag omöjligen kan ta mitt eget liv. Ja, det är nog de bra dagarna.
Vad är då de dåliga dagarna? Antagligen de dagarna när tabletterna inte hjälper alls. När hela kroppen värker, för att jag verkligen inte orkar mer. De dagarna då jag inte ser något annat än det här. Meningslösheten, ensamheten, ledsamheten. De dagarna då timmarna bara passerar och ingen skriver till mig, alls. De dagarna då jag faktiskt inte tror att någon någonsin kommer kunna älska mig. När ångesten tränger sig fram och får mig att gråta hysteriskt, för att det gör så jävla ont. Mer än något fysiskt slag någonsin gjort. Det är nog de dåliga dagarna, när livet inte känns som en möjlighet utan en tung börda.
"Du är den enda som kan ändra din syn på världen".
"Du är den som bryter alla band till dina vänner".
"Var inte så jävla negativ hela tiden".
Deprimerad. Nedstämd. Självmordsbenägen.
Det är min "diagnos" än så länge. För de, rent ut sagt, inkompetenta människorna som berättar för mig att jag "bara" ska börja tänka positivt - tror ni att det är så lätt? Har ni en jävla aning om hur jobbigt det är när tankarna pickar sönder huvudet, när tabletterna gör en konstant trött, när ens såkallade vänner inte hör av sig eller ens tar sig tid att hälsa på en (inte ens när man blir inlagd på psyket - för nej, det var inte för skojs skull jag låg där). Ingen normal människa skulle LÅTSAS må såhär. DÄRFÖR kallar jag er gråa, för att ni på fullaste allvar tror att jag överdriver hur fel allting känns.
Och jag har inga vänner som ringer mig längre, och jag har ingen mamma som frågar hur jag mår, och jag kan inte jobba för att mitt humör ändras på en sekund. Så kanske existerar varken bra eller dåliga dagar. Kanske handlar det mer om vilka dagar jag känner att jag lika gärna kan dö, eller dagar då jag känner att jag inte vill leva.
I hela mitt liv har jag väntat på livet (har ni hört, den tjejen är helt skev)
Psykbryt. En lång, vit, korridor med ett tiotal dörrar. (Herregud, hur kunde det gå så långt?) Ett kalt litet rum med en sjukhussäng och ett skrivbord. En trasig garderob och en fotölj. Fönsterutsickt mot andra fönster.
- Ja, ni får gärna visitera väskan. Jaha, kan man dö av en tygpåse? Och nässpray, jo det kan man ju överdosera kanske. Hörlurarna? Jaha, nej men ta dem så jag inte kväver mig. Jovisst förstår jag, det är för mitt eget bästa.
Inskriven på PIVA. Första natten var svår. Jag trodde att kroppen skulle vara helt uttömd efter att ha fått prata med alla läkare och sjuksköterskor. Men tankarna spann runt, runt, ändå. (Kommer de tro att jag är galen nu? Kommer de låtsas som om de inte känner mig sen? Kommer jag överhuvudtaget bli utsläppt härifrån?) Klockan två kikar någon in genom dörren. Som i 'Girl, Interrupted' när de har sina 'check'. Jag sa inget, låg bara knäpptyst och väntade på att han eller hon skulle gå. Vilket han/hon gjorde efter någon minut.
Dagarna gick in i varandra. Man gjorde samma sak. Åt, sov, läste, åt, såg på tv, läste, sov osv. Ett fåtal besök avbröt det där, men mest kändes det som att tiden stod stilla. Tabletterna gjorde så att huvudet kändes tomt och segt. Förutom när ångesten väl kom, för då kändes allting värre än vanligt. (Jag är ju här nu, ska det inte kännas bättre? Ska de inte förstå allt som jag inte förstår? Varför ringer hon inte? Varför kommer ingen hit och säger hej? Nej jag vet att jag inte spelar roll, men nu borde det väl ändå vara skillnad?)
Fyra dagar passerade. Tills jag fick prata med läkaren igen. Säga att jag mådde bättre. Att jag ville ut och leva. För visst ville jag det. Gud, allt som är vardag är bättre än här, eller hur? Choklad, höstlöv, filmer, cola. Jo, jag ville ju faktiskt ut. Och det räckte. Efter ett kort samtal, ett par utskriva recept och en snabb ihopplockning av mina saker var jag fri igen.
Utskriven. Frisk luft, pengar på kontot, bara ett timmar från att träffa min finaste Hurricane. Men ändå. (Varför i hela helvete ville jag ut? Här är jag ju ingen. Dumma lilla individ, tror du att något skulle ha ändrats? Livet stannar inte för någon. Oavsett om du sitter inne på psyket i fyra dagar eller om du gör det i fyra år.)
För såhär är det ju, konstant. Jag kan inte sluta tänka för ångsten gör sig hörd ändå. Jag är lika frisk som innan jag lades in. Eller lika sjuk kanske. Ingenting har ändrats. Mer än att jag om möjligt känner mig lite mindre motiverad på jobb, flytt och måsten. Men de ska vända säger de. När tabletterna börjar verka, när jag fått vila, när depressionen inte är lika påtaglig. Förstår sig omvärlden på mig mer nu? Nej. Nej inte det minsta.
Vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.
K A O S.
Jobbar i ett stort Gult Hus med miljontals människor lite för ofta. Är jag den enda som ser allt? Som förstår allt? Fikar på Mignon tills plånboken töms. Borde jag inte tycka att det är kul med flytten? Borde det inte kännas lite mer? Lyssnar på Håkan och BD och alla fina svenskar som är som mig. Varför gör ingen något? Varför väljer de att inte se, eller ser de helt enkelt inte utanför sina tunnlar? Träffar Hurricane som är den enda på detta jordklot(vad jag vet) som inte är grå och som känner lika mycket, lika lite, som jag gör. Kollar de snett på oss av avund? Eller tycker de helt enkelt inte att vi är friska i huvudet? Köper kläder, skivor, muggar för att det fyller upp tiden. Hur fan kan man leva på materiell lycka? Finns det ens någon lycka? Gråter lungorna ur mig på kvällarna och överväger gång på gång att åka in till psykhuset för att känna mig hemma. Men är jag verkligen inte tillräckligt ledsen? Räcker inte allt det meningslösa till?
För frisk för att få hjälp. För sjuk för att kunna sluta bry mig. Och kanske är det så. Att vi väntar på ingenting. Att ingenting väntar på oss. Kanske spelar jag inte någon som helst jävla roll.
S K I T L I V.
Och det som är ingenting nu (varför sa du inget?)
Veronica Maggio, Melissa Horn, Håkan, Winnerbäck. De enda som förstår just nu. Jag har försökt att göra det jag med, men det vill liksom inte klarna. När sommaren slog över. När min bubbla sprack och blev till någon fantasi i mitt huvud istället. Och du vill inte vara en del av det längre. Mina tankar, mitt liv. Egentligen är det så förbannat enkelt, men i hjärtat känns det fruktansvärt svårt.
Vardagen är antingen svartvit eller grå. Och jag är inte bekväm i något utav det. Antingen känns allt för mycket eller så känns det inte alls. Och jag vill inte riktigt erkänna det, att jag inte passar in. För det gör ju bara ont då. Att alltid vara fel, till och med där jag borde vara rätt.
På ett par månader har allt kastats om. Det är inte som vanligt, men inte bättre heller. För nu vet jag ju hur det är att vara i färg. Att känna sig varken mer eller mindre. Att bara vara, och vara omtyckt för just det. Att vara nöjd med sig själv, utan ansträning.
Nej, jag kan inte hänga upp mig på honom. Men han fick mig ju att vara mig själv utan att han visste om det.
- Det känns obehagligt. Jag förstår om du behöver tid för att gå vidare, och det är okej, men lägg den energin på någon annan. (Jo men finaste du, de är ju inte du. När blev du så avtrubbad och kall? Och varför sa du inget?)
Det är snart en vecka sen vi hördes så jag börjar nog förstå
Tre dagars ledighet. Mest spenderade med min fina, saknade, Hurricane. Vi prata om hur fult och fel livet är, samtidigt som vi prata om hur fint och bra livet var. Jag har även läst ut Kapitulera omedelbart eller dö och känt mig lite mindre fel än vanligt. Hur nu det ens kan vara möjligt. Förövrigt har jag ätit alldeles för mycket onyttigheter, slösat för mycket pengar och varit allmänt ansvarslös.
Igår sov jag hemma, för första gången på flera dagar. Jag såg på Huset vid sjön och kände hur hjärtat skavde. För att det kom för nära inpå. Precis som han kom för nära inpå. Och det har snart gått en vecka sen han skrev, eller slutade skriva. Trots det faktum att jag ätit drivor med choklad, lyssnat på ledsam musik och sminkat mig lite för svart runt ögonen så känns det inte lättare. Det börjar sakta sjunka in att det kanske bara var jag som kände något, såg något mer än bara en sommar-vad-det-nu-var. Men det gör inte mindre ont för det.
Allt som var på riktigt, känns på låtsas nu.
Precis innan lampan släcks så drar jag ett djupt andetag och övertygar mig själv om att det kommer gå över. Att det kommer bli lite lättare för var dag som passerar(det måste bli lättare). Men sängen är lika tom som den var igår, och kroppen fylls av samma ångest som legat och skavt under hela dagen. För han, och allt som var, finns inte längre. Glädjen och hoppet tynar ut, samtidigt som hjärnspökena tar plats. Sen kommer de. Tankarna. Äter upp mig. Tänk om det aldrig fanns något. Om allt det fina bara var en illusion, något som jag hittade på i mitt sjuka huvud.
Löven börjar bli gula ute och faller ner på marken. Vindarna svalkar inte längre utan sveper sig om mig och kyler ned varenda ådra som värmer kroppen. Garderoben omöbleras, sommarkläder begravs längst in och ögonen möts istället av stora, stickade, koftor. Lediga dagar består av fina samtal på caféernas uteserving med en kopp varm choklad, även om det nästan är för kallt för att sitta ute på kvällarna. Livet formar sig efter hösten och jag känner hur allt är på väg att rasa igen. Några veckor till, sen är vi där.
Och jag är ett oktober-barn men jag vänjer mig aldrig vid mörkret, ensamheten.
Klockan hinner aldrig ringa. Kroppen säger alltid ifrån före. Även om ögonen är ömma och röda, och även om huvudet skriker av sömnbrist, så väcks jag. Av paniken att ha missat något. Ett samtal, ett meddelande. Ett tecken på att han ångrat sig. Att jag inte bara inbillat mig. För det kan inte ha varit en illusion. Och känslorna kan inte ha upphört att existera på ett par veckor. Förutsatt att det överhuvudtaget funnits känslor där från början.
Precis innan lampan tänds så drar jag ett djupt andetag och lovar mig själv att aldrig, aldrig, mer falla för någon.
För även om han är den finaste människan i världen, och även om han såg på mig på ett sätt som fick både tankarna och ångesten att upphöra, och även om det var det mest magiska i hela mitt liv, så har det aldrig förr gjort så ont att släppa taget om någon. Att något så nära, plötsligt kan vara så långt borta.....
Känn ingen sorg
Snart står Håkan Hellström nere på Societen, med ett publikhav på ca 5000 personer. Jag har varit taggad i flera veckor. Det har varit den stora händelsen under sommaren liksom. Men så gick jag på den där bion. Som bygger på hans låtar, Känn ingen sorg, och plötsligt blev jag avtrubbad. Den var fin, nog den finaste filmen jag någonsin sett. Men om en två timmars lång film, med Håkans fina röst och låtar, kunde rubba verkligheten så mycket så vågar jag nog inte se honom på riktigt. För jag tror inte att 5000 andra varbergare skulle se om jag gick sönder på riktigt. Nej, istället går mamma och Morgan dit, och jag är nöjd med det.
Själv äter jag kladdkaka och dricker RedBull. Har påbörjat två böcker idag och läst ut båda lika snabbt igen. Mådde inge bra så stannade hemma från jobbet. Om det var av fysisk nedsättning eller av ångest inför kvällen vet jag inte, hur som helst kommer jag sitta ensam hemma istället för att dö i ett folkhav av Håkan-fans. Och Hurricane, som förmodligen också gör att allting känns lite för stort. Hur skulle man kunna stå framför världens finaste person och höra honom sjunga om allt som var vi och som fortfarande kanske är? Hur klarar man av det. Jag tror hon är starkare än jag, det har hon nog alltid varit.
Allting känns tomt, fint, enkelt, meningslöst. Och jag bryr mig inte om något alls. Jag blev som kvar.
Just don't ask me how I am.
Varför är alltid de närmsta kompisarna de som man trasslar till som mest med? Varför är det alltid de finaste killarna som bor hundra mil bort? Varför är det alltid den mest miserabla familjen man föds in i?
Jag har fina människor i min omgivning, verkligen. Men i min närvaro? Hmm.... Vänner som skulle offra armar och ben för mig. Men dem där fina flickorna som jag nog egentligen klickar som mest med, vi har blivit så missförstådda och sårade av varandra. Och den där fina drömpojken jag har, han är nog egentligen bara just det, en drömpojke. För det finns ju alltid andra, som han med stort Hjärta, som är ouppnåelig. Sen det där med att älska sin fina familj, som jag gör med varenda lilla hjärterum. Men kanske vore det bättre om jag valde att bosätta mig vid någon annan familjemedlem, som gör mig lite gladare, lite helare.
Jag har allt jag kan tänkas vilja ha, men det är inte detsamma som det jag behöver. Kanske är jag otacksam, kanske är jag för krävande. Eller så är det helt enkelt så att jag ägnat hela mitt liv åt att glädjas åt det jag har, istället för åt det jag skulle kunna ha. För ibland är det fel att nöja sig, när man vet att man förtjänar mer.
(och jag vet att jag sårar allt och alla som försöker vara mitt allt, och jag är nog en ganska otacksam människa egentligen. men hellre ärlig och hemsk än falsk och gudomlig.)
Been on this road for the past two months.
Har stampat runt och undrat varför jag inte bara kan sopa undan problemen. Det spelar inte så stor roll om jag gör framsteg inom ett område i mitt liv, för då uppstår det problem i andra. Just nu känner jag mig ganska nöjd med mig själv. Inte på långa vägar så nöjd att jag struntar i vad andra tycker, men jag är nöjd med att jag är den jag är just nu och vet att jag kan bli ännu bättre om jag fortsätter att ha samma inställning. Däremot känns det som att alla andra uppfattar mig som fel när jag enligt mig själv är "rätt". Det kanske inte stämmer, men det är min uppfattning just nu. Vilket gör att de framsteg jag gör skuggas av fåniga tankar. Egentligen bryr jag mig ju inte om andra inte tycker om mig, det spelar mig liksom ingen roll. Det är mer hur dem mår utav att inte gilla den jag vill bli som får det att tjockna i huvudet. Är min förändring, förbättring, en negativ förändring för andra? Om detta stämmer, hur långt sträcker sig min skyldighet till att undgå att få dem att må dåligt?
Egentligen vet jag redan svaret på frågan jag nyss ställde. Jag lever mitt liv, och det är dags att jag slutar tänka på alla andra framför mig själv. Det är ju det hela denna proceduren går ut på. Förmodligen kommer det ta tid att inse att den personen jag vill vara inte nödvändigtvis är den personen mina medmänniskor vill kännas av. I slutändan får jag ju ställa mig samma fråga som jag gjort tusen gånger innan, vem är viktigast i mitt liv? Svaret vet jag redan, att våga leva upp till det är inte lika enkelt...
Dagar av dimma (dagar av sol)
Att sitta på balkongen med en bra bok och dricka en kall cola, samtidigt som ansiktet färgas brunt. Just nu vill jag inget hellre. Men jag har varken någon cola eller någon vidare värme ute. Istället sitter jag på rummet i en stickad tröja och har precis läst klart Ett liv i mörker av Johan Egonsson. En tung bok med en ganska så annorlunda berättelse. Ungefär så som mitt liv känns just nu. Tungt, med en ganska annorlunda berättelse.
Dagarna är fyllda med äventyr, dessvärre inte några spännande denna veckan. Ett nationellt prov idag, dans med okända klasser imorgon, besök på en folkhögskola på torsdag. Jag antar att det inte är händelserna i sig som är tråkiga, utan mer mitt synsätt på dem. Men dagarna är inte riktigt så ljusa just nu. Trots att solen smyger sig fram bakom molnen har jag svårt att undgå att se just det, moln. Överallt. I det jag gör, i det vardagen erbjuder. Bara en massa moln. Jag hade skrivit ett utkast häromdan, om hur mycket jag uppskattar vardagen och allt vad den har att erbjuda. Men den senaste veckan har jag gjort i princip samma sak, med skillnaden att allt känns så otroligt slentrianiskt(=likadant/enformigt, min syster använder detta ordet flitigt) och stillastående. Vilket gör att jag liksom går emot mig själv i mitt tänkande.
Kanske är det så som alla säger, att man bara ska stänga av det som känns jobbigt. Trycka på någon off-knapp i huvudet och bara leva utan att känna. Tyvärr tror jag inte att jag är en sådan person som kan göra det. Antingen för att jag tänker på tok för mycket(vilket jag tycker är en ganska fin egenskap) eller också för att det helt enkelt inte finns någon off-knapp i mitt huvud. Hur som helst, dit jag vill komma är väl att livet inte riktigt rör sig framåt just nu. Jag hasar inte tillbaka, det vill jag inte påstå. Men den senaste tiden har allt verkat rulla på i ett ganska framgångsrikt tempo, vilket gör att jag chockeras över att saker helt plötsligt stannat upp. Glädjen över att vara glad har kanske fått lite för mycket plats, medan min verklighet inte riktigt hunnit med.
Vardagen består av samma saker som alltid. Skolan, möten, äventyr, vårväder, musik osv. Men för tillfället är det dagar av dimma, istället för dagar av sol.
Don't make me hold on, when you're not
Ikväll är en kväll i svacka. En sådan kväll då jag vill springa in i någon öppen famn, vilken som helst, och bara släppa ut allt. Jag har spenderat nästan tre timmar åt att prata och lyssna idag. På fina människor med fina livshistorier. Och det gjorde livet lite ljusare. För en stund åtminstone.
Här är det mörkare. Inom väggarna som tycks komma allt närmre ju mer klockan blir. Åh. Kan inte någon bara berätta för mig hur jag ska göra för att sluta bry mig? Hur jag ska tänka för att slippa känna skuldkänslor och otillräcklighet. Sluta lyssna efter varje ljud som brakar utanför väggarna. Stänga ute lukten som tränger genom dem.
Och jag håller i, och jag kämpar, och jag gör allting jag kan. Men det gör ju ingen jävla skillnad. Kan inte någon av er, ni fina själar som lever runt omkring, berätta för mig hur man gör? Hur släpper man taget om någon som betyder allt och är hela ens värld? Hur lär man sig att värdesätta sig liv mer än deras? Hur kan man våga stå på sina egna ben, när den allra viktigaste i ens liv rasar ihop?
Så kan inte någon komma hit? Bara låta mig fly från verkligheten lite och hjälpa mig samla lite krafter. För jag är inte stark ikväll, inte alls....
I wanna be a billionaire, so fucking bad
Jag vill inte ta denna jä*la studenten längre. Allting kostar multum. Balen går på minst 4000kr. Och studentfesterna kostar runt 1000kr om man ska hitta kläder också. För att inte tala om den jä*la studenten i sig som går på miljontals kronor. ÅH!
Sen ska man ha råd med att leva under tiden med, hur tusan får folk ihop det?! Med kläder, mat, resor, buss, mobilpengar, födelsedagar osv. Sen tycker jag att det är otroligt kul att slänga pengar i vattnet med. Kompis det går bra nu!
Jag ska nog lägga mig under täcket och gråta en skvätt över mitt urfattiga liv......
'Ge mig nåt som tar mig någonstans'
Idag är jag trött på: dieter, träningsprat, lärare, skolarbeten, latmaskar, studenten, alkoholister, killar, snön, pengabrist, egoister, självförakt, vardagligheter.
Dålig dag. Just nu, i den här episoden av mitt liv, händer så otroligt mycket hela tiden. Förändringar, framsteg. Jag står hela tiden inför nya val och möjligheter. Nya dörrar öppnas, drömmar går i uppfyllelse. Och jag har gått omkring i flera veckor och känt mig ganska lycklig. Men det är för allt som är JAG, för min egna utveckling. När det kommer till min vardag, min omgivning, så är jag så otroligt trött. På att alla prata om samma saker, varje dag, konstant. Kanske om jag engagerat mig i att träna, eller börja på dieter, eller längtat till studenten, ja då skulle jag antagligen känt mig lycklig dygnet runt. Men jag är så otroligt less på det, för det är inte mina intressen, inte alls. Ska försöka fokusera på den delen av mitt liv som faktiskt gör mig glad. Det vill säga, den delen av mitt liv som är JAG. Sen, om några månader - när allt som är "nu" lagt sig - ska jag lägga energi på resten av mitt liv.
(Ibland önskar jag att andra kunde se världen genom mina ögon, så jag slapp framstå som en jävla pessimist. Det handlar liksom inte om att se på allt negativt, utan det faktum att allt ser likadant ut. Likadant är tråkigt.)
