Fredag, tre dagar från löning, tre dagar från nästa Karlstadstripp - kan det bli bättre? Tveksamt. Ikväll ska jag på jobbfest med mina kära arbetskollegor. De som jag inte har längre, men som jag spenderat de sex senaste månaderna med. Än så länge är det rätt så skönt att vara arbetslös och jag har nog inte riktigt förstått att jag inte kommer tillbaka till Gekås igen. Eftersom ett dumt avtal bestämt att jag inte får komma dit förrens om minst fem år på nytt. 

 

Så, ikväll har vi en fest för alla vi som varit där på säsong. För att säga hejdå kanske, eller för att fira att vi inte fastnade på Gekås som så många andra. Om jag ska vara ärlig går jag nog mest dit för att få krama om alla en extra gång. Eftersom vi jobbar tillsammans konstant, 9 timmar om dagen, så kommer man varandra så väldigt nära. Och de har mer eller mindre blivit som min lilla extra-familj. Det kommer kännas i hjärtat nu när allt det där är slut. 

 

Men ej att förglömma, livet bjuder på mer resor och jag kommer träffa fler underbara människor. Kanske vissa av dessa igen, på andra platser och tidsepoker. Nu ska jag måla naglarna lite innan jag åker till Elin, vi tänkte fixa oss tillsammans innan festligheterna. Åh, henne kommer jag sakna väldigt mycket.

 

 

 

Och jag kunde inte varit lyckligare. Jag har hittat någon som kan ta mina tykna kommentarer, som delar min passion för musik, filmer och cola. Någon som håller mig extra hårt när jag sparkar bakut. Någon som stolt håller min hand inför sina vänner och sin familj, och som räknar in mig i varje plan och tillställning. Och som topp på allt säger till mig att han älskar mig, utan tvekan, när jag är osminkad, trött och grinig. Jag kunde blott drömma om detta för ett halvår sen. 

 

Och hur skitigt livet än är emellanåt känns det åtminstone uthärdligt med denna fantastiska man vid min sida. Jag kan stolt säga att jag aldrig förr varit såhär kär i någon, och för första gången nånsin vågar jag öppna hjärtat och älska honom, med varenda cell i kroppen.

 

Mitten av augusti och sommaren börjar lida mot sitt slut. Just idag var det fruktansvärt mörkt ute när jag och min man vaknade så det kändes precis som en morgon i oktober. För min del var det en väldigt mysig känsla och sommaren får gärna blåsa ut nu. Den böljande värmen och alla bruna ben är otroligt uppfriskande i några veckor, men sen tröttnar jag så lätt på det. Då har jag hellre några minusgrader, gula löv och mörka mornar som start på dagen. Det tar flera månader innan jag tröttnar på det.

 

Så i ren protest rotade jag fram höstkläderna ur garderoben och la de längst fram. Sitter just nu i min soffa med min bruna, stora, hösttröja från förra året, lyssnar på Miss Li och dricker te. Som en välkomsthälsning till hösten. Längtar tills jag kan använda min fina svarta kappa, mina bruna höstskor och halsdukar i vinrött, senapsgult och mossgrönt.

 

Hej härliga lördag. Du är både efterlängtad och välkommen. Just ikväll, efter att ha jobbat sisådär varje helg det senaste halvåret, är jag ledig. Eller arbetslös om man ska vara petig, men det låter ju mer trevligt med ledig. Jag firar detta genom att åka på 20års-fest hos Jenny. Leka lite lekar, bada badtunna och häva i mig mängder med alkohol (har för en hel armé). Känner mig fortfarande lite ängslig över livet och alla vet ju att alkohol löser det mest svårlösta problemen. För en kväll eller så åtminstone.

 

Så jag ska måla ansiktet lite och hämta in tvätten från tvättstugan innan Lizette hämtar upp mig. Jag önskar alla mina läsare (käraste Veronika) en underbar kväll och helg.

 

Har nyss avnjutit en donut och sett klart på första säsongen av Friends. Som om den serien inte vore söndertittad redan? Jo. Men har fått för mig att jag måste mata igenom alla serier som finns så var tvungen att börja någonstans. Kanske för att jag inte har sådär jättemycket att göra på min fritid i övrigt.

 

Har tvättat och gjort lite andra måsten idag. Men det är mestadels sådant jag gör just för att ha något att göra. Enda sen jag började jobba igen i mars har jag slutat ha ett liv. Ni vet, slutat umgås med vänner, hitta på saker, komma ihåg vad jag tycker är kul att göra. Den sociala biten får man ju på jobbet då vi står tillsammans konstant i nio timmar. Men nu när jag snart slutar kommer jag inte få det på samma sätt. Även om Viktor och Oskar oftast involveras i mina kvällar. 

 

Så, jag inser nog nu att jag inte riktigt har några vänner jag umgås med längre. För en gångs skull utan mening, för jag har ju inte hunnit med det helt enkelt. Inte jättesugen på att bli arbetslös om två veckor...

Efter en vecka spenderad hos mamma och Morgan är det rätt skönt att komma hem till sitt eget bo. Har knappt spenderat någon tid alls i min lägenhet på senaste. När jag jobbar hinner jag inte mer än hem och vända ungefär. Sedan bor jag halft hos Viktor också. Fast det är rätt mysigt det med.

 

Det där med pojkvän, det är rätt fint faktiskt. Någon som möter en vid dörren med öppna armar, som lagar mat åt en när man är helt matt i kroppen, någon som pussar på en när man tappar livskraften. Ja, det är helt otroligt vilken känsla jag får av det. Även om vi inte bor ihop så känner jag mig automatiskt som hemma varje gång jag träffar honom, vare sig det är hos mig eller hos honom. Så det där med eget bo är kanske inte jätteviktigt egentligen, mest när jag behöver lite tankerum. Annars är jag mer än gärna med honom varje vaken timme (och sovande) jag har ledig.