Jag är, som jag säkert nämnt ett antal gånger redan, utan jobb igen. Ingår i den härliga arbetslöshetens folkgrupp. Förgyller dagarna med att skicka papper till olika myndigheter för att någon gång få lite pengar. Vilket får vara klart snart för även sparare som Cassandra har en limited gräns efter att ha jobbat endast ett halvår. Det GÅR inte att spara allt när man har en hyra och andra livsnödvändiga saker att betala varje månad. 

 

Men vad gör man för att hålla sig uppe då? Man kan t.ex. spontanansöka jobb i Karlstad. Eller leta bostäder där för att kunna sitta arbetslös i en annan stad istället för här. För jag har ju bestämt mig nu. Som jag sa att jag skulle ha gjort när jag fyllt 20år. Alltså, när jag hittar en bostad som inte är allt för dyr uppe i Värmlandsskogarna så flyttar jag dit. Punkt.

 

Man kan även gå på PW med BigBrother-podcast i örona. Det otroliga hände, Cassandra började röra på sig. Still going. Min klena kropp kan behöva lite motion tänkte jag. Så försöker komma ut på min runda ca fyra dagar i veckan åtminstone. 

 

Sen kan man dricka te, läsa böcker på biblioteket eller städa lägenheten regelbundet. Mest för att tiden ska gå. Försöka fylla ut med sådant som inte kostar pengar, men som ändå känns roliga och/eller nödvändiga. 

Men det är svårt. Särskilt nu när mörkret inkräktar varje vaken timme. Jag är ju inge bra på det där med mörker och kyla. Inte i verkligheten. I teorin är det fint, man kan bära koftor och halsdukar osv.

 

Men till slut biter sig kylan igenom. Lamporna inne får kämpa för att lägenheten ska uppnå något slags dagsljus. Det är svårt. Man orkar inte riktigt upprätthålla alla rutiner när dagarna inte består av annat än just det. Det blir svårt att umgås med vänner för att det nästan alltid är någonting som kostar. Och jag avskyr ju att vara fattig, been there done that, vill inte tillbaka. Det blir ångest på det. När saker krånglar, när a-kassan inte kan be om alla papper samtidigt, eller när arbetsförmedlingen inte hjälper alls egentligen. Utan allt ligger på ens egna axlar. Och du ska kunna bortse från att hyrorna framöver är i riskzonen, att din trygghetszon kan ryckas ifrån dig när som helst, för att hitta jobb. Jobb hos arbetsgivare som inte vill ta emot dig, för du saknar utbildningar, som det kostar miljontals kronor att gå osv osv. 

 

Så.. jag är tillbaka igen. I det meningslösa, arbetslösa, mörka livet. Kämpar för att se det positiva i den mörka vardagen. Men drömmarna, ja de där ihållande drömmarna, om att ta sig härifrån. De får mig att orka överleva i alla fall. Det är okej att inte leva hela tiden, bara man orkar överleva. 

Det är en vanlig söndag, i början av november. Som vilken annan söndag som helst, vilket annat år som helst. Och jag har tagit tillvara på höstvädret nu innan snön kommer(i min del av Sverige, vet att den redan fallit på andra orter). För mig är det som vilken dag som helst, även om hela Facebook svämmas över att bilder på fäder och söner/döttrar. Men det är ju så, jag har ju ingen pappa och därför har den dagen aldrig uppmärksammats i mitt liv. 

 

När jag var mindre fick jag ofta frågan om jag inte saknade min pappa. Vilket för mig är en rätt konstig fråga då jag är uppvuxen med att man inte kan sakna något man inte haft. Är man van vid att ha en mamma, en bror och en syster från dag ett, då är det ju de man känner till. För mig var det den naturliga uppbyggnaden av min familj. Så nej, jag har inte saknat det. Tvärtom. Jag har så många vänner vars pappor har varit frånvarande, behandlat de dåligt, övergett dem (även mödrar såklart, men just i min umgängeskrets är pappor majoriteten). Jag har även sett många kompisar hamna i kläm i skilsmässor, då de skickats som brev mellan mor och far, med baktalande och detta ständiga tjat om underhållsbidrag. För mig känns de därför som en stor lättnad att bara ha en förälder, även om vi många gånger brytit ihop av andra problem.

 

Såklart finns det ju fullt fungerande familjer med, där mamma och pappa älskar sina barn villkorslöst, precis lika mycket. Men jag har matats med så många dåliga exempel att jag känner att jag fått en vinstlott ändå. Och det är faktiskt först när människor frågar hur det känns som jag börjar tänka på att jag inte har någon pappa, det är inget jag ligger sömnlös över på nätterna. Inte heller skulle jag vilja träffa honom, som många också undrar. Vad skulle vitsen med det vara? So what om han är miljonär, eller hemlös, eller en vanlig svensson med familj. Vi är ju totala främlingar för varann. Det finns så många andra vuxna som fyllt upp den platsen,värnat om mig när jag behövt en extra hand. 

 

Så, om denna dagen ska uppmärksammas på något sätt kan jag väl säga att jag är tacksam för att ha sluppit den där pappan: som bedrar, som överger, som utnyttjar, som bortprioriterar, som avsäger sig sitt ansvar för sitt egos skull. Och till alla er pappor som INTE är så ruttna, grattis på Fars-dag.