Vad finns det då att bry sig om?
Jag har precis fått mitt lönebesked och nästan svimmat över hur mycket som kommer rulla in på mitt konto imorgon. Självklart fladdrar tusentals bilder av kläder, resor, mat, människor osv. förbi. Men jag vet ju att jag borde lägga alla sådana tankar åt sidan och fokusera på det som är viktigt. Den där förändringen som faktiskt är möjlig om jag bara prioriterar rätt. Men problemet är, för det finns ju alltid ett problem i allting, att jag ändå har krav. Jag sitter och säger dagarna i ända att jag tar vad som helst, bara jag kommer härifrån. Men ändå hittar jag felen. För långt bort, för begränsat, för litet, för dyrt.
Kanske kan jag rådfråga min kloka Eva imorgon när vi ska äta lunch, efter en månad utan ett endaste möte. Jag har även fått veta att jag får vara kvar på Gekås i höst, det gör mig glad. För då kommer höga löner fortsätta rulla in på kontot kontinuerligt i åtminstone några månader till. Tillräckligt länge för att klara mig, ta mig ur det här. Så visst finns det något gott i allt svart.
Men lägenheten ligger tyst och död. Beläggningar har samlats på porslinet som legat i nästan en vecka. Fläckar har bildats på skåp efter att vatten och smuts runnit ned. Och intill listerna ligger såväl damm som döda insekter. Jag undrar hur de hade resonerat om jag hade varit tio år yngre. Hade de agerat då? Rusat in med sina papper och beslut för att sedan lyfta bort mig härifrån? Gett mig en trygg famn att andas ut i, någon som kan berätta att det inte är mitt fel. Att jag förtjänar mer, och att det liv jag levt inte varit skapt för mig. Utan att jag är skapt för något mer, något större? Egentligen spelar det ingen roll. För jag är ju inte åtta år längre, utan 18 år. Enligt både min omgivning och lagboken är jag myndig, vuxen. Så det är väl inte svårare än att resa sig och gå ut härifrån?
Jag undrar vem som avgör när man är vuxen nog att sluta bry sig. För egentligen spelar ju den där 1:an ingen roll, jag känner fortfarande samma sak som när jag var åtta år. Lika liten, maktlös, uppgiven, ensam. Enda skillnaden är att de runt omkring mig slutat visa förståelse, nu förväntas jag kunna sluta bry mig, bara jag sätter mig på fan så ska det gå. Men var har den logiken sin grund då? För vad jag vet så har vi ingen knapp att trycka på, det finns ingen punkt som står för "stopp" inom mig, som får mig att sluta känna allt det där. Och jag är inte gjord för dessa dagar, precis som hon inte är det. Men jag har ju inte valt det här, varken då eller nu. Så varför tittar alla på mig som om jag bara kan gå om jag vill? För det är ju inte så lätt, det har aldrig varit så lätt.
You gave me magical, I gave you wonderful
Ett djupt andetag precis innan ögonen landade på dörrarna som öppnades. Och ut kom den finaste människan jag skådat. För ett ögonblick var benen på väg att vända, springa långt bort på okända gator. Men hjärtat höll kvar. Tvingade fingrarna att bilda ord på displayen som sedan skulle skickas några ynka meter bort. Hjärtat gick från bultande till - stop. Och där stod han helt plötsligt, alldeles levande, framför mig. Efter ett flertal blinkningar var det bara att konstatera, han fanns, på riktigt. Och han fanns här.
För fem dagar sen satte jag min fot i Sveriges största stad. Medhavd en full resväska, ett trasigt hjärta och ångestfyllda tankar. Och en liten gnutta hopp. Jag hade intalat både mig själv och honom att jag inte förväntade mig något, men det var en lögn. Jag visste precis vad jag ville ha ut av resan, jag var däremot livrädd för att jag inte skulle få det. Jag hade fel. För tre dagar sen åkte jag hem från en av Sveriges finaste städer. Medhavd en full resväska, ett bultande hjärta och lyckosamma tankar. Och med väldigt mycket hopp(och förtvivlan).
För dagarna blev bättre än väntat. Jag fick inte bara chansen till att träffa världens finaste pojke, jag fick dessutom verkligen ha denna fina pojken. Alldeles för mig själv, i tre långa(alldeles för korta) dagar. Jag fick skratta med honom, hålla hans hand, möta hans blickar, se hans fåniga leende, ligga i hans famn, prata om allt och medverka i allt som hör ihop med hans värld, min värld (vår värld). För första gången någonsin fick jag vara mig själv fullt ut, och vara omtyckt för att jag var just det, mig själv. Även om det kanske inte finns något om ett år, så är jag ändå lycklig nu. För jag får hela tiden lov att känna, utan att tänka på omständigheterna. Åh.
15.03 och tåget står på perongen. Armar dröjer sig kvar runt min midja och det enda jag kan tänka på är att jag verkligen inte vill tillbaka till kaoset. Jag känner nog inte ens av värmen som fyller hela min kropp. Armarna släpper taget och jag låter handen falla ner på resväskan. Vänder mig om och tittar in i de vackraste av ögon. Ger honom en kyss som ska vara tillräckligt bra för att sammanfatta vad jag känt under de senaste dagarna. Sedan säger vi hejdå, och jag letar mig upp till min plats på tåget. Plötsligt hinner tankarna ikapp. "Nu är det slut. Det jag längtat efter, oroat mig för, hoppats på". Fingrarna skyndar sig, låter displayen fyllas av ord. Snälla, bara snälla, kom....och allting snurrar. För även om tåget går om mindre än sju minuter dyker något upp där utanför fönstret. Snubblande steg över passagerarna, ut mot dörrarna och rakt in i hans famn. Och där, just där, vet jag det. Han är inte bara någon, han är Han med stort Hjärta.*
* Någon speciell, någon som skulle kunna vara han med stort H.
På andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Nästan. 30 mil upp i landet får jag tid till ingenting. Eller allting kanske. Den lilla staden med kullerstenar och trasiga själar blev för kvav och jag orkade inte. Familjekris hette det, det stämde nog. Eller förståndskris kanske? Jag är i alla fall i min fristad nu. Vi gör inte mycket alls och det är för det mesta ganska skönt(enligt mig). Även om tankarna hela tiden skaver av vetskapen att jag måste dit igen, om mindre än en vecka. Kanske hinner krafterna samlas lite, så jag orkar någon månad till. Men sen måste det faktiskt hända något, varför händer det aldrig något?
Innan det där kvava och krävande ska jag vara här över helgen med. Inga planer, förutom en träff med en gammal vän, men jag är ganska nöjd med det. På måndag åker jag till Han med stort Hjärta och jag svimmar nästan bara av tanken. Men det blir nog bra, det har vi ju sagt så många gånger nu.
På onsdag rullar tåget från Stora Staden ner mot kusten igen och jag ska flytta in i Åkesson's hus några dagar. Sen fira min fina flicka som blir 19 år. Fika med Hurricane och jobba det sista.
Hmm...sen måste jag bort. För på den sidan av jorden vill jag inte ha tid till ingenting, där kvävs jag av ingenting.
Inte. Gjord. Av. Sten.
Ingenting.
Dem vet ingenting. Ni vet ingenting. Och det svider till när alla säger att man bara ska "ändra inställning". För oavsett, så händer ju ingenting.
Någon gång måste det bli bättre. Någon gång måste hon bli bättre. Jag dör annars.