Vad vet du om att inte vilja vakna längre?
Just nu: Nyss jobbat, äter glass och tvättar arbetskläder.
eller..
Just nu: ensam hemma, tom och väntar på att kaoset ska kliva in genom dörren.
Båda stämmer. Välj det som känns bra för dina ögon.
Igår träffade jag Hurricane. Vi promenerade och pratade. Hon är fortfarande den finaste människan på denna jord, tänk vad lite som ändrats på två år. Jag insåg att jag inte alls är störd i huvudet, utan bara helt jävla orätt i samhället vi lever i (hejdå Varberg osv). Vi gav varandra våra lifestorys, tänk va mycket som ändrats på två år. Timmarna gick fort och jag är nog en alien ändå. Fast ändå ganska rätt. Bara i lite fel umgängen är jag orätt (hejdå Varberg osv). Förhoppningsvis får jag chansen att träffa henne igen. Det känns som livet liksom fick ett svar igår, på varför allt är tomt, enkelt, fint och meningslöst. Tänk att allting finns kvar efter två år. -Jag älskar henne, fullständigt.
Snart ska jag sova igen. I mitt ostädade rum där min nyinköpta tröja ligger(som jag hade igår när vi träffades. Nyskapande osv.) och mina nyinköpta solglasögon (som var jättestora och fula, men men). Sen kommer jag nog gråta lite när jag hör sludder, känner stank och ser allt kaos som alla andra slipper.
Mitt liv är så jävla bra osv. (för osv. är en bra beskrivning)
Inget är magiskt, och det är så tragiskt.
Bort, bara någon. Vem som helst till och med. Dalarna, Norrland, på andra gatan, en främling. Kan inte bara någon säga att det är okej. Inget komplicerat, bara dricka mängder av te med mig och säga att det är okej. Sen tar vi tag i allt. Allt som är fel och som borde upphöra nu. För jag behöver det. Jag behöver ingen och alla. Nu. En förändring, den förändringen.
Och Cassandra är vilsen och dum och trött och orkar inte, alls. Alla är apatiska, och jag orkar ju inte själv. Förstår ni inte det? Jag kanske borde gått och dött i folkmassan. Ja. Du Håkan. Var är den där regnbågen?
Känn ingen sorg
Snart står Håkan Hellström nere på Societen, med ett publikhav på ca 5000 personer. Jag har varit taggad i flera veckor. Det har varit den stora händelsen under sommaren liksom. Men så gick jag på den där bion. Som bygger på hans låtar, Känn ingen sorg, och plötsligt blev jag avtrubbad. Den var fin, nog den finaste filmen jag någonsin sett. Men om en två timmars lång film, med Håkans fina röst och låtar, kunde rubba verkligheten så mycket så vågar jag nog inte se honom på riktigt. För jag tror inte att 5000 andra varbergare skulle se om jag gick sönder på riktigt. Nej, istället går mamma och Morgan dit, och jag är nöjd med det.
Själv äter jag kladdkaka och dricker RedBull. Har påbörjat två böcker idag och läst ut båda lika snabbt igen. Mådde inge bra så stannade hemma från jobbet. Om det var av fysisk nedsättning eller av ångest inför kvällen vet jag inte, hur som helst kommer jag sitta ensam hemma istället för att dö i ett folkhav av Håkan-fans. Och Hurricane, som förmodligen också gör att allting känns lite för stort. Hur skulle man kunna stå framför världens finaste person och höra honom sjunga om allt som var vi och som fortfarande kanske är? Hur klarar man av det. Jag tror hon är starkare än jag, det har hon nog alltid varit.
Allting känns tomt, fint, enkelt, meningslöst. Och jag bryr mig inte om något alls. Jag blev som kvar.
What about, breakfeast at Åksseon's?
Ögonen slockna vid 04.00 och klockan ringde 08.00. Jag älskar att vara ledig och sova osv. (Skyll sig själv, jag vet.) Efter en uppfriskande dusch gick jag med kaffe och macka i högsta hugg. Korsa vägen och svängde av ner mot det Gula Huset. Mötte upp Elinda redan innan, Amanda med för den delen. I det Gula Huset dukade Elinda fram frallor, jordgubbsfil, juice, melon, pålägg osv. som vi åt på deras altan. Halv tio, och solen stod högt på himlen. Och vi tog igen all tid vi missat. Min fina flicka är så bra, jag tror det knappt ibland.
Vi la oss i gräset under den knallblåa himlen och pratade och skrattade. Jag har nog hittat mig en ny favoritplats! Efter någon timma så skulle dem packa för sin semester och jag gick hem, varm och lycklig. Om ett par timmar ska jag möta upp Jenny i stan. Sen ikväll ska jag på bio med henne, Elin och Magda. Vi ska se "Känn ingen sorg".
Jag är lycklig.
Let me take you there.
Kaffe, jobb, flummiga bilresor, fint prat in på sena timmarna. Så är livet just nu. När jag blivit Gekås-Casandra(felstavning på brickan där, ja) istället för den vanliga tedrickande Cassandra. Jag gillar det faktiskt. Att varje dag möta miljontals människor och göra deras dag lite extra bra genom att skämta och önska dem välkomna åter. Det är miljontals människor för mig, men jag är endast en för dem. Så som jag vill vara, speciell.
Jag har inte riktigt vaknat upp ur min vuxen-dvala än. Den där känslan av att vara fri och börja om på noll. Det är så skönt, så spännande, så obegränsat, så tomt, så läskigt. Fast jag vill nog inte vakna upp heller. Bli som dem som jobbat på samma ställe i 40 år, som blir koffeinberoende, som lägger sig klockan tio och som ramar in alla sekunder av sin lediga tid. Nej. Jag vill njuta av jobb och ledighet och arbetslöshet och frihet. Av livet.
(Han är fin och jag känner mig fin och jag tror att jag kan överleva utan att han får mig att känna så också. Men jag vet inte om jag kommer vara lika levande då, som jag är nu.)
Not afraid to close my eyes
Folkmassor, värmebölja, bruna ben(bränd rygg), dopp i havet, sår som svider. Sommaren är här på riktigt och jag har spenderat dagen på Läjets strand. Dagarna har passerat i ilande fart och imorgon åker min fina syster, med son, hem. Jag har till största del jobbat och suttit framför en platt skärm under deras vistelse här, sådär ögonblicksgripande som man ska vara liksom. Så nu gick allting plötsligt väldigt fort. Imorgon ska jag med jobba. Hade det inte varit för den feta lönen och de underbara kollegorna hade jag nog velat gråta lite för att jag knappt gör annat. Men istället är jag ganska glad över att få sitta i kassan och le mot alla dessa människor som åker tvärs över vårt avlånga land för att köpa en nageltång och några paket strumpor på det stora varuhuset jag jobbar på.
Tankarna har vandrat i flera dagar, på allting. Och jag fortsätter att fråga, berätta och diskutera livet med Han som har stort Hjärta. Jag vill inte att det ska ta slut, det här livstillståndet. Där dagarna inte tar slut utan bara pausar på natten, och sedan återupptas på morgonen igen. Som att allting är evigt och fint, som att jag är förevigt och fin. (Förevigt fin).
Kanske är det inte så farligt att släppa taget ibland. Jag ska sluta säga att jag flyr från verkligheten och måsten, för det här är min verklighet och jag omprioriterar bara mina måsten. Som så många gånger förr, så lever jag för mig och mig endast. Kanske ibland för dem där fina också, ytterst sällan för dem med allvarliga ansiktsuttryck och osäkra hjärtan. Men jag vänder inte längre kappan efter vinden. Jag gillar när allting blåser upp i ansiktet och jag kan besvara det genom att njuta av det.
Nej, ni förstår nog inte. Inte alls. Allting är precis som jag vill att det ska vara, sådär vilset och fint och förstört.
Heeeeeeeeeeeey Magdalena!
(mitt bland allt kaos finns fina människor och fina dagar)
Idag, måndag, är det en alldeles ovanlig dag. För det är världens bästa Magdalenas dag! Jag har känt denna människa i lite mindre än tre år, och ack så glad jag är för det. Jag känner ingen annan som är lika grym på att älska livet och tagga fest. Och sen får hon mig att känna mig sådär jättebra när jag bara är jag. Tror det är för att man blir som man umgås.
Denna Magdalena är en väldigt fin person, som inte bara är rolig, snelhestig, snygg och en bra kompis, utan som också kommer göra stordåd i framtiden. För det vet jag! Och just ikväll kommer jag få åka till denne Magdalenas superawesome:a födelsedagsfeest (för jag vet att det kommer bli det!) och vi kommer ha det sjukligt bra!
Så, grattis, bästaste Magdalena. Jag tycker om dig, jättemycket, kompis! <3
So wake me up when it's all over.
Fuck, fuck it, fuck off, fucka ur.
Livet, allt, inget, hon. ÅH! Detta satans livet som hela tiden bara går upp och ned. Jag vill bo i en fin lägenhet, alldeles själv, där jag kan stänga av och bara tycka att allt är fint. Där jag kan dricka te och bjuda över människor som skrattar med mig och pratar om allt och inget. En lägenhet där det luktar gott, är städat, är öppet och folktomt. Där jag, och endast jag, har rätt att kalla det hemma. Och jag vill ha det nu. Helst inom en jävligt jättesnar framtid.
För jobbet är fint och vänner är väl fina och allting är väl så jävla fint. Men den här lägenheten är som en gaskammare och jag fattar inte att jag fortsätter att gå tillbaka till den varenda gång jag lyckats ta mig utanför dörran. Allt är ju bättre än här, till och med ingenting alls är bättre än det här.
Och ser ni att jag inte fungerar alls i flera månader till, allt låter så bra och allting går så fort och vi tar oss så långt, men skulle inte ja kommit härifrån nu? Uew. Fuck it, fuck off, fucka ur!
Brundbrända ryggar och somriga låtar
Åt lite för god mat, såg på en lite för dålig film och somna lite för sent igår hos Jenny. Imorse var vi uppe lite för sent. Så Jenny fick laga en lite för snabb frukost och vi åt den lite för fort på bussen in till stan. Allting var helt enkelt lite för fint. Åh, lyckokram till mig själv där.
Har varit på Getterön och solat med Jenny och Michan i några timmar nu. Hittade oss en håla där solen sken perfekt, och där de var lä när man låg ned. Sedan lyssnade vi på underbar musik, åt mat och pratade om allt som man inte pratar om. Trots att jag inte solar med andra egentligen, och trots att min rygg blev lite sönderbränd, så var det faktiskt en ganska mysig stund. Allting var enkelt och fint. Så som Cassandra gillar det.
Ikväll blir det eventuellt häng med ovanstående på stan, eller hemma, eller något. Inte för mycket av något bara, för jag ska jobba imorgon, och på söndag. Och sjukligheten sitter i fortfarande som en efterhängsen lekkamrat. Men jag härdar!
Just don't ask me how I am.
Varför är alltid de närmsta kompisarna de som man trasslar till som mest med? Varför är det alltid de finaste killarna som bor hundra mil bort? Varför är det alltid den mest miserabla familjen man föds in i?
Jag har fina människor i min omgivning, verkligen. Men i min närvaro? Hmm.... Vänner som skulle offra armar och ben för mig. Men dem där fina flickorna som jag nog egentligen klickar som mest med, vi har blivit så missförstådda och sårade av varandra. Och den där fina drömpojken jag har, han är nog egentligen bara just det, en drömpojke. För det finns ju alltid andra, som han med stort Hjärta, som är ouppnåelig. Sen det där med att älska sin fina familj, som jag gör med varenda lilla hjärterum. Men kanske vore det bättre om jag valde att bosätta mig vid någon annan familjemedlem, som gör mig lite gladare, lite helare.
Jag har allt jag kan tänkas vilja ha, men det är inte detsamma som det jag behöver. Kanske är jag otacksam, kanske är jag för krävande. Eller så är det helt enkelt så att jag ägnat hela mitt liv åt att glädjas åt det jag har, istället för åt det jag skulle kunna ha. För ibland är det fel att nöja sig, när man vet att man förtjänar mer.
(och jag vet att jag sårar allt och alla som försöker vara mitt allt, och jag är nog en ganska otacksam människa egentligen. men hellre ärlig och hemsk än falsk och gudomlig.)
I know things will get better
Det har varit mycket vilsna texter här på sistone, precis som i livet just nu. Idag mår jag lite bättre. Inte bara för att febern har lagt sig och jag kan andas igen, utan också för att jag vet att jag kommit ganska långt rent psykiskt med. Jag kan inte förklara vad som rör sig i mitt huvud just nu, för jag förstår det inte själv. Men jag har förstått att det som krävs i mitt liv just nu är att rätta till de misstag jag gjort, att testa nya vägar och träffa nya människor, och att begå nya misstag - men att lära av dem istället för att ångra dem.
Idag ska jag vila så kroppen blir ännu mera frisk. Sen ikväll ska jag sitta på en fin buss och åka ut till Jenny i Tvååker. Där ska jag bara vara jag(som inte är) och glädjas åt att vissa människor alltid kommer kunna förlåta, glömma, gå vidare, förändras. Och kanske är livet inte så komplicerat som jag får det att verka, kanske är det rent ut sagt väldigt enkelt.
Bara lev Cassandra, det löser sig.
For someone like you to go mess with my mind.
Feber, kallsvettning, uppsvällda halskörtlar, orklöshet. Vilket resulterade i att jag fick sjukanmäla mig från jobbet idag. Och jag hatar det. För nu kommer de tro att jag är en sådan som missköter jobbet och stannar hemma för minsta lilla. Denna jävla, klena, kropp verkar inte tåla lite arbete.
Det fina i det ofina är att jag fått sova en massa, inte mycket till val, äta massa glass och prata med fina människor på Facebook. Sen är jag så illa tvungen till att ta det lugnt, vilket jag inte alls gillar i vanliga fall.
Uewh, fast att ryggen klibbar mot skinnsoffan och huvudet värker är ju inte så skönt, kanske är det inte bara kaos i min hjärna.
And the world spins madly on
Kanske var det meningen att det skulle vara lite folk idag. Att jag skulle sitta i en felvänd kassa och se allt från ett annat perspektiv. Att dem där fina personerna inväntade bussen med mig. Ja, kanske var det mitt undermedvetna som skrev blogginlägget i morse.
Idag fyller Hurricane år, jag firar det i mitt huvud. Och med att dricka en kopp te och se hennes fina foto som står på min tv. Hon vet inte om det, men jag ser henne där, dagligen.
Och varje kväll innan jag somnar skriver Han, han utan stort H men han med stort Hjärta, och det gör mig glad. För jag tror att det kan bli något hållbart av det, något riktigt. Kanske är livet inte så fel. Kanske är inte jag så fel. Nej, egentligen är jag nog ganska bra och fin ändå, det sägs ju det i alla fall.
Världen snurrar vidare.
You never really know when everything's about to change.
En brakfrukost med irritation i luften, bananpannkakssmet som till slut hamnade i papperskorgen, och så en osalig väntan på det där mötet som jag inte har en aning om vad jag ska säga på. Alla världens bekymmer och jag gömmer mig i boken och en kopp te. Må för guds skull inte förstöra det där fina Cassandra, det där som du tycker känns som du och som får dig att bli alldeles lugn inombords. Förstör det inte genom att använda det som en ursäkt, en flykt.
Jobb från 11.00-20.15. Det ska bli skönt att vila tankarna på blöta varor och steckkodslösa leksaksbilar. Kanske skratta lite när någon Göteborgare säger att jag såg så ensam ut eller att jag behövde lite sällskap. Du skulle bara veta. Sen ska jag få chansen till att vara den jag vill vara bland nya människor, vilket slutar med att jag sitter tyst vid bordet, rädd för att säga något som ger en felaktig bild av den där någon. Kanske är det just idag som allting faller på plats för mig, ger mig en klarare bild. För man vet ju aldrig det, när allting förändras.
Dessa eviga tänkanden tankar som tankar sönder mig...
Jag vet vem jag är, när jag är hos dig.
Jag dricker te och läser varenda ledig minut. För att det är så ofantligt fint. Känslan, när man går in i den där fantasivärlden och ser allt framför sig. Hur miljön formas och hur människorna ser ut, rör sig, agerar. Känner känslorna som dem känner. Tolkar allt i sitt eget lilla huvud.
Och just i dem stunderna vet jag att han är den perfekta illusionen på hur jag vill att HAN ska vara. Han med stort H. För jag känner honom inte ens, och ändå får han mig att känna det som jag längtar allra mest efter att få känna. Jag vet vem jag är, (när han ser på mig/talar med mig/håller om mig/inte känner mig)
Jag tror jag älskar dem där jag kommer ifrån
Igår var det klassfest ute i Espevik vid Linns underbara hem, som låg precis vid havet och som hade både pool och jacussi. Trots att jag är trött som ett as idag, har ätit ungefär tre ton fett för mycket och dött av värmeslag är jag ganska lycklig. På riktigt.
Jag har den finaste utav klasser, eller hade kanske? Efter ett eller två glas för mycket börjar Cassandra(jag föredrar tredje form när min personlighet är vilsen) ofta ta två steg bakåt i sin kompetens och två steg framåt i sina känslor. Vilket innebär att hon, i sisådär två timmar, sitter och berättar för alla hon känner(och inte känner) vilken totalt ointressant och transparent person hon är. Det är i dessa stunder jag förväntar mig att alla ska vända sig om och fortsätta med sina lekar. Men eftersom jag har så otroligt fina klasskamrater gör dem raka motsatsen. Jag fick höra så många fina ord och komplimanger igår, och förvånansvärt nog börjar dem sjunka in. Ni är så kloka, mina vackra människor! När jag gottat mig i mitt deprimerande mående badade jag i en lite för kall pool och hoppade från guldkorn till guldkorn. Efter sena timmen, när de flesta dragit sig, var vi några som badade jacussi och gottade oss åt hur bra livet är ändå. Slutade med att jag, Jenny och Elin skedade i Linns sköna soffa.
Jag är väldigt bortskämd med att ha fina människor omkring mig. Det är bara det att jag väljer att fästa mig vid dem som är minst energigivande. Men igår fick jag upp ögonen på nytt för många fina människor. Så nu vill jag, såhär på min jättekända blogg med 13 läsare, tacka dem som gjorde kvällen lite extra fin; Jenny - för att du skapade drömmar som jag vet att vi kommer förverkliga, Felicia - för att du är så klok och sätter ord på allt jag tänker i mitt virriga huvud, Therese - för att du är så förbannat envis och får såna som mig(osäkra jävlar som inte vet ut eller in) att våga tro på att man kan komma någonstans i livet, Michaela - för att du, gång på gång, tittar på mig med din idiot-förklarande-blick och får mig att känna att jag är någon(snälla förbli du, du är så jävla bra!), och till sist Linn - för att du ordnade en sådan grym klassfest och la grunden till en minnesvärd kväll!!
(Alla andra var givetvis bidragande med, så tack till er. Men ni lös med eran frånvarande närvaro.)
Livstillstånd; för allt känns och ingen förstår.
Read my mind and feel my feelings
weheartit
Regnet faller och livet är sådär löjligt tomt.
Har läst ut ännu en bok, druckit te ensam på ett fint café och kikat lite på sommarkläder. Allt är fint och bra och jag känner mig löjligt tom. För vad är väl ett fullspäckat liv, med lyckliga händelser, om man inte har någon att dela det med?
(hela världens ångest samlad i mig)
Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.
Har precis sett Melissa Horn - Live på Cirkus på tvåan. Kan inte riktigt förstå att jag sett denna underbara människa live, två gånger redan i mitt liv, och ska se henne för tredje gången nu i höst. Det har varit, och kommer förmodligen också i år vara, helt magiskt. Ryste bara av att se genom tv:n.
Dagen idag har varit fin. Jag fick testa på att vara avlösare på jobbet, vilket var både nervöst och spännande. Men det gick bra och jag fick till och med skjuts hem från jobbet, lyxliv. Har läst ut Isabellas Hemligheter på två dagar, har kommit in i en jäkla bokmals-period, så får ta mig till biblioteket och låna lite fler böcker imorgon tänkte jag. (Bussresorna till jobbet slukar ungefär halva böckerna.)
Dagen har varit fin i övrigt. Dock kan jag mellan varven känna den där bitande tomheten i magen. Har inte riktigt förstått vad det berott på innan men efter en hel del grubblande har jag hittat orsaken. De senaste veckorna(månaderna) har jag varit så uppe i varv att jag liksom inte hunnit sitta ned och känna efter, så som jag alltid gjort innan. Nu inser jag att jag, trots det faktum att jag är otroligt stolt över att blivit såpass självständig som jag är, saknar att ha någon att dela allt med. Någon riktigt nära som man kan dela alla känslor med, vare sig det är ledsamheter, glädje eller framsteg. Egentligen handlar det inte bara om någon vem som helst, utan mer specifikt en person. Saknaden har låtit sig komma till känna och jag vet att jag egentligen inte vill gå in i ett "nytt, lyckligt" liv utan henne. Förhoppningsvis går mitt öde mig till mötes så att jag kan få tillbaka den där saknade hälften. Om inte finns det väl någon mening med det också.
Klockan slår strax midnatt och det blir nog ganska snart sängen för mig. Imorgon väntas en ny dag med nya planer. Livet lever, jag lever.