Snart står Håkan Hellström nere på Societen, med ett publikhav på ca 5000 personer. Jag har varit taggad i flera veckor. Det har varit den stora händelsen under sommaren liksom. Men så gick jag på den där bion. Som bygger på hans låtar, Känn ingen sorg, och plötsligt blev jag avtrubbad. Den var fin, nog den finaste filmen jag någonsin sett. Men om en två timmars lång film, med Håkans fina röst och låtar, kunde rubba verkligheten så mycket så vågar jag nog inte se honom på riktigt. För jag tror inte att 5000 andra varbergare skulle se om jag gick sönder på riktigt. Nej, istället går mamma och Morgan dit, och jag är nöjd med det.

 

Själv äter jag kladdkaka och dricker RedBull. Har påbörjat två böcker idag och läst ut båda lika snabbt igen. Mådde inge bra så stannade hemma från jobbet. Om det var av fysisk nedsättning eller av ångest inför kvällen vet jag inte, hur som helst kommer jag sitta ensam hemma istället för att dö i ett folkhav av Håkan-fans. Och Hurricane, som förmodligen också gör att allting känns lite för stort. Hur skulle man kunna stå framför världens finaste person och höra honom sjunga om allt som var vi och som fortfarande kanske är? Hur klarar man av det. Jag tror hon är starkare än jag, det har hon nog alltid varit.