Folkmassor, värmebölja, bruna ben(bränd rygg), dopp i havet, sår som svider. Sommaren är här på riktigt och jag har spenderat dagen på Läjets strand. Dagarna har passerat i ilande fart och imorgon åker min fina syster, med son, hem. Jag har till största del jobbat och suttit framför en platt skärm under deras vistelse här, sådär ögonblicksgripande som man ska vara liksom. Så nu gick allting plötsligt väldigt fort. Imorgon ska jag med jobba. Hade det inte varit för den feta lönen och de underbara kollegorna hade jag nog velat gråta lite för att jag knappt gör annat. Men istället är jag ganska glad över att få sitta i kassan och le mot alla dessa människor som åker tvärs över vårt avlånga land för att köpa en nageltång och några paket strumpor på det stora varuhuset jag jobbar på. 

 

Tankarna har vandrat i flera dagar, på allting. Och jag fortsätter att fråga, berätta och diskutera livet med Han som har stort Hjärta. Jag vill inte att det ska ta slut, det här livstillståndet. Där dagarna inte tar slut utan bara pausar på natten, och sedan återupptas på morgonen igen. Som att allting är evigt och fint, som att jag är förevigt och fin. (Förevigt fin). 

 

Kanske är det inte så farligt att släppa taget ibland. Jag ska sluta säga att jag flyr från verkligheten och måsten, för det här är min verklighet och jag omprioriterar bara mina måsten. Som så många gånger förr, så lever jag för mig och mig endast. Kanske ibland för dem där fina också, ytterst sällan för dem med allvarliga ansiktsuttryck och osäkra hjärtan. Men jag vänder inte längre kappan efter vinden. Jag gillar när allting blåser upp i ansiktet och jag kan besvara det genom att njuta av det.