Jag har fina människor i min omgivning, verkligen. Men i min närvaro? Hmm.... Vänner som skulle offra armar och ben för mig. Men dem där fina flickorna som jag nog egentligen klickar som mest med, vi har blivit så missförstådda och sårade av varandra. Och den där fina drömpojken jag har, han är nog egentligen bara just det, en drömpojke. För det finns ju alltid andra, som han med stort Hjärta, som är ouppnåelig. Sen det där med att älska sin fina familj, som jag gör med varenda lilla hjärterum. Men kanske vore det bättre om jag valde att bosätta mig vid någon annan familjemedlem, som gör mig lite gladare, lite helare.

 

Jag har allt jag kan tänkas vilja ha, men det är inte detsamma som det jag behöver. Kanske är jag otacksam, kanske är jag för krävande. Eller så är det helt enkelt så att jag ägnat hela mitt liv åt att glädjas åt det jag har, istället för åt det jag skulle kunna ha. För ibland är det fel att nöja sig, när man vet att man förtjänar mer.