Kanske var det meningen att det skulle vara lite folk idag. Att jag skulle sitta i en felvänd kassa och se allt från ett annat perspektiv. Att dem där fina personerna inväntade bussen med mig. Ja, kanske var det mitt undermedvetna som skrev blogginlägget i morse.

 

Idag fyller Hurricane år, jag firar det i mitt huvud. Och med att dricka en kopp te och se hennes fina foto som står på min tv. Hon vet inte om det, men jag ser henne där, dagligen. 

 

Och varje kväll innan jag somnar skriver Han, han utan stort H men han med stort Hjärta, och det gör mig glad. För jag tror att det kan bli något hållbart av det, något riktigt. Kanske är livet inte så fel. Kanske är inte jag så fel. Nej, egentligen är jag nog ganska bra och fin ändå, det sägs ju det i alla fall. 

 

Världen snurrar vidare.