Har precis sett Melissa Horn - Live på Cirkus på tvåan. Kan inte riktigt förstå att jag sett denna underbara människa live, två gånger redan i mitt liv, och ska se henne för tredje gången nu i höst. Det har varit, och kommer förmodligen också i år vara, helt magiskt. Ryste bara av att se genom tv:n.

 

Dagen idag har varit fin. Jag fick testa på att vara avlösare på jobbet, vilket var både nervöst och spännande. Men det gick bra och jag fick till och med skjuts hem från jobbet, lyxliv. Har läst ut Isabellas Hemligheter på två dagar, har kommit in i en jäkla bokmals-period, så får ta mig till biblioteket och låna lite fler böcker imorgon tänkte jag. (Bussresorna till jobbet slukar ungefär halva böckerna.) 

 

Dagen har varit fin i övrigt. Dock kan jag mellan varven känna den där bitande tomheten i magen. Har inte riktigt förstått vad det berott på innan men efter en hel del grubblande har jag hittat orsaken. De senaste veckorna(månaderna) har jag varit så uppe i varv att jag liksom inte hunnit sitta ned och känna efter, så som jag alltid gjort innan. Nu inser jag att jag, trots det faktum att jag är otroligt stolt över att blivit såpass självständig som jag är, saknar att ha någon att dela allt med. Någon riktigt nära som man kan dela alla känslor med, vare sig det är ledsamheter, glädje eller framsteg. Egentligen handlar det inte bara om någon vem som helst, utan mer specifikt en person. Saknaden har låtit sig komma till känna och jag vet att jag egentligen inte vill gå in i ett "nytt, lyckligt" liv utan henne. Förhoppningsvis går mitt öde mig till mötes så att jag kan få tillbaka den där saknade hälften. Om inte finns det väl någon mening med det också. 

 

Klockan slår strax midnatt och det blir nog ganska snart sängen för mig. Imorgon väntas en ny dag med nya planer. Livet lever, jag lever.