Livet, allt, inget, hon. ÅH! Detta satans livet som hela tiden bara går upp och ned. Jag vill bo i en fin lägenhet, alldeles själv, där jag kan stänga av och bara tycka att allt är fint. Där jag kan dricka te och bjuda över människor som skrattar med mig och pratar om allt och inget. En lägenhet där det luktar gott, är städat, är öppet och folktomt. Där jag, och endast jag, har rätt att kalla det hemma. Och jag vill ha det nu. Helst inom en jävligt jättesnar framtid.

 

För jobbet är fint och vänner är väl fina och allting är väl så jävla fint. Men den här lägenheten är som en gaskammare och jag fattar inte att jag fortsätter att gå tillbaka till den varenda gång jag lyckats ta mig utanför dörran. Allt är ju bättre än här, till och med ingenting alls är bättre än det här.