Bort, bara någon. Vem som helst till och med. Dalarna, Norrland, på andra gatan, en främling. Kan inte bara någon säga att det är okej. Inget komplicerat, bara dricka mängder av te med mig och säga att det är okej. Sen tar vi tag i allt. Allt som är fel och som borde upphöra nu. För jag behöver det. Jag behöver ingen och alla. Nu. En förändring, den förändringen.

 

Och Cassandra är vilsen och dum och trött och orkar inte, alls. Alla är apatiska, och jag orkar ju inte själv. Förstår ni inte det? Jag kanske borde gått och dött i folkmassan. Ja. Du Håkan. Var är den där regnbågen?