Att söka jobb och fila på cv:n och personliga brev
Vilken lång dag det varit. Klockan ringde på tok för tidigt och jag fick kila till bussen. Sedan ägnade jag en halvtimma åt att lyssna på en gråhårig tant som berättade hur man skrev cv:n och hur man lever som arbetslös. Rätt så intetsägande om ni frågar mig, men det måste ju göras om man ska få lite pengar nu i jobbristen.
Har sedan jag kom hem filat på mitt cv och mitt personliga brev. Till en början är det redigt tråkigt att skriva, man har ju inte vidare mycket att fylla på cv:t med. Men efter ett tag började det faktiskt rulla på. Nu har jag även fixat olika personliga brev beroende på vilka jobb jag söker. Det blir lite roligare när man låter kreativiteten visa sig. Förhoppningsvis tar ett par av arbetsgivarna sig tid till att läsa, sen får man se hur de blir med intervjuer osv.
Nu i kvällskvisten är jag hemma hos min man och slöar medans han, Oskar och Thobbe lanar. Kunde varit värre.
Blev förresten rödtått häromdan
Säsongsfest med de där Gekås:arna.
Fredag, tre dagar från löning, tre dagar från nästa Karlstadstripp - kan det bli bättre? Tveksamt. Ikväll ska jag på jobbfest med mina kära arbetskollegor. De som jag inte har längre, men som jag spenderat de sex senaste månaderna med. Än så länge är det rätt så skönt att vara arbetslös och jag har nog inte riktigt förstått att jag inte kommer tillbaka till Gekås igen. Eftersom ett dumt avtal bestämt att jag inte får komma dit förrens om minst fem år på nytt.
Så, ikväll har vi en fest för alla vi som varit där på säsong. För att säga hejdå kanske, eller för att fira att vi inte fastnade på Gekås som så många andra. Om jag ska vara ärlig går jag nog mest dit för att få krama om alla en extra gång. Eftersom vi jobbar tillsammans konstant, 9 timmar om dagen, så kommer man varandra så väldigt nära. Och de har mer eller mindre blivit som min lilla extra-familj. Det kommer kännas i hjärtat nu när allt det där är slut.
Men ej att förglömma, livet bjuder på mer resor och jag kommer träffa fler underbara människor. Kanske vissa av dessa igen, på andra platser och tidsepoker. Nu ska jag måla naglarna lite innan jag åker till Elin, vi tänkte fixa oss tillsammans innan festligheterna. Åh, henne kommer jag sakna väldigt mycket.
Men inte ska du, dricka ditt hjärta itu
Hej härliga lördag. Du är både efterlängtad och välkommen. Just ikväll, efter att ha jobbat sisådär varje helg det senaste halvåret, är jag ledig. Eller arbetslös om man ska vara petig, men det låter ju mer trevligt med ledig. Jag firar detta genom att åka på 20års-fest hos Jenny. Leka lite lekar, bada badtunna och häva i mig mängder med alkohol (har för en hel armé). Känner mig fortfarande lite ängslig över livet och alla vet ju att alkohol löser det mest svårlösta problemen. För en kväll eller så åtminstone.
Så jag ska måla ansiktet lite och hämta in tvätten från tvättstugan innan Lizette hämtar upp mig. Jag önskar alla mina läsare (käraste Veronika) en underbar kväll och helg.
Mitt öga är inte sådär stort, tror jag...
Give me love
Har nyss avnjutit en donut och sett klart på första säsongen av Friends. Som om den serien inte vore söndertittad redan? Jo. Men har fått för mig att jag måste mata igenom alla serier som finns så var tvungen att börja någonstans. Kanske för att jag inte har sådär jättemycket att göra på min fritid i övrigt.
Har tvättat och gjort lite andra måsten idag. Men det är mestadels sådant jag gör just för att ha något att göra. Enda sen jag började jobba igen i mars har jag slutat ha ett liv. Ni vet, slutat umgås med vänner, hitta på saker, komma ihåg vad jag tycker är kul att göra. Den sociala biten får man ju på jobbet då vi står tillsammans konstant i nio timmar. Men nu när jag snart slutar kommer jag inte få det på samma sätt. Även om Viktor och Oskar oftast involveras i mina kvällar.
Så, jag inser nog nu att jag inte riktigt har några vänner jag umgås med längre. För en gångs skull utan mening, för jag har ju inte hunnit med det helt enkelt. Inte jättesugen på att bli arbetslös om två veckor...
Det där med framtidsplaner
Soffhäng hemma hos mamma. Sitter och kollar lite bloggar, dricker cola och försöker komma på vad tusan jag ska göra i höst. Det är nämligen så att jag bara har 2 veckor (!) kvar på Gekås, sen slungas jag ut i arbetslösheten. Likt många andra har jag ingen vidare arbetslivserfarenhet och mina tre år på Barn-och Fritid är inte mycket att luta sig mot. Om man inte vill ägna dagarna på förskolor med snoriga barn och stressade fröknar, vilket jag verkligen inte är sugen på.
Hade budgetten tillåtit så hade jag rest runt i höst. För att uppleva något annat än Varbergs kullerstenar och havsvindar. Men det är ju så att jag har en lägenhet i Tvååker nu och då behövs det pengar till hyran under tiden, det går inte riktigt ihop. Jag längtar något så fruktansvärt efter en fast inkomst, så man kan spara och komma iväg. Resa omkring något år, mest för att längta hem till något fast igen. Jag tröttnar så lätt på rutiner och vardagssysslor.
Många börjar plugga igen, och jag får smått panik för att jag inte alls vet vad jag vill bli. Hur kan de veta det redan?!
Nej. Jag ska försöka hitta mig något jobb så jag kan spara massvis med pengar. Kanske skulle man bara släppa allt och ta en resväska under armen, sätta sig på tåget till söder eller norr. Vissa gör ju sådant....
På ett tåg mot landets mitt
Nu sitter jag på tåget upp mot värmlandsskogarna. Tar lite kvalitëtstid med min fina syster och hennes pojkar. Behöver en liten semester från vardagen med. Är framme om någon timma ugefär. Tycker faktiskt det är rätt mysigt att åka tåg. I synnerhet nu när jag har en dator att roa mig med. Har precis sett klart på en film, Trust, som var extremt känslosam och djup. Blev lite tårögd mellan varven, hoppas ingen la märke till det, haha.
Nu får jag försöka njuta av den sista timman bara genom att lyssna på ljuv musik. Dataladdaren ligger i väskan och batteriet är snart uttömt. Men vad gör väl det, det är fint väder och jag är glad.
Ett goddag glider in i ett adjö
Idag är en sån där dag. Vaknade upp varm som en kamin och huvudet är fullt av papp känns de som. Har känt mig krasslig i kroppen i snart tre veckor, så fick tummen ur att ringa vårdcentralen idag. Dock fick jag inte tid förrens vid tre. Så får strö ut tiden lite tills dess.
Ska på avslutningsmöte med soc. och min kontaktperson idag. Nästan ett och ett halv år sedan vi startade upp allt. Nu är det så gott som klart. Vilket är bra antar jag. Känns ändå lite tråkigt, träffat Eva (kontaktperson) ca 2 gånger i månaden i över ett års tid, man blir lite bundisar. Men vi har lovat att ta en sista fika tillsammans och hennes telefonnummer kommer ligga kvar, för att kunna ringa någon gång sådär. Det blir nog bra.
*Trumvirvel*
Äntligen! Nu har jag kostat på mig en alldeles egen dator. Lyckan är total. Så förhoppningsvis blir bloggandet 100 gånger bättre från och med nu. Inväntar fortfarande internet, men har en pojkvän fram tills det kommer vars internet är dugligt.
Tänkte försöka ta lite bilder igen också, så kanske det kan bli ordning på det här igen. Saknar att göra mina tusentals läsare sysselsatta. Eller, saknar att göra mig själv sysselsatt och påstå att jag har några läsare, ehe.
Hur som, Cassandra is back.
Alla fördelar med en söndag
Söndag och det innebär en rad roliga saker. Som att min syster och hennes pojkar kommer hem. Att det är en dag kvar tills jag får träffa min fina man igen, och andas in salta vindar. Det är också slutet på en ganska så mysig vecka.
För att fira detta ska jag snart gå och handla lite ingredienser så jag kan baka. Kanske unna mig en glass och lite cola. Har hunnit med att städa lägenheten lite också innan dessa bestyr. Mest för att Veronika ska kunna sitta och dega på balkongen med mig hela kvällen. Har varit i Karlstad i en hel vecka men hinner knappt träffa min älskade familj, det känns lite tråkigt. Däremot kommer jag upp vecka 27 igen, så endast en månad innan vi ses igen.
Sammanfattningsvis, haft en trevlig vecka med den ett-åriga hanhunden. Kommer bli tomt utan hans svansande kring mina fötter och hans väckningar på mornarna. Men en pojkvän är faktiskt ett ganska så bra plåster på det såret.
Min vackra Lilla Stora och jag <3
Ofrivillig badtur
Solen skiner i Karlstad och jag vaknade på rätt sida. Det vill säga, med en hundnos i ansiktet som slickade huden ren och fin. Då min svåger fyller 30år på fredag överraskas han just nu med en resa till London. Så hela familjen Kristiansson + Veronika är i England tills på lördag. Själv ska jag stanna i Karlstad och passa deras ett-åriga vovve. Därav skönhetsvakningen.
Våldgästades av Erixån för en stund sedan. Tjötade på balkongen över en PowerKing. Innan det var jag ute på en långpromenad med Morris. Fruktansvärt social hund, ska hälsa på allt och alla. Och om jag ger minsta vink till ett glatt humör ska det busas och bitas. Stackars mina beniga armar, de liknar uppenbarligen hundben, väldigt tilltalande för Morris lilla mun i alla fall. Han lyckades även få sig en liten badtur i älven. Cassandra va inte snabb nog i inhalandet av koppel och han tog sig ut på ett träd som låg i vattnet. Så med ett enkelt ryck gled hela röven ned i vattnet. Han var uppe på en millisekund dock och hoppade som en galning. Ingen badälskare där inte, haha.
Dagens övriga planer är rätt lugna. Ska passa på att sola lite på balkongen, städa upp lite och ta ett par rundor med Morris lite senare. Om någon känner för att våldgästa i veckan är ni mer än välkomna!
snuttisen
Jag har det bra, mitt liv rullar på
Hej mina fina människor. Det var ett antal månader sen jag skrev här. Dels för att jag inte använt den här bloggen alls, fastnade på min andra. Men också för att jag varit upptagen och saknat en egen dator.
Livet är fint. För ett halvår sedan trodde jag inte att jag skulle orka resa mig igen. Men någonstans bland alla tabletter och panikkvällar bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Ett litet steg i taget. Vilket ledde till att jag avslutade min sjukskrivning, skaffade mig ett jobb och började ta upp kontakten med mina människor igen. Det var minst sagt kämpigt, vardagen blev lite mer intensiv än innan. Men nu, tre månader senare, kan jag helt ärligt säga att livet är riktigt fint.
Jag jobbar för tillfället på Gekås (igen), på sortertingen/galg. Trivs dunderbra, har världens finaste arbetskollegor. Stannar där till slutet av augusti. Jag har även blivit med pojkvän, med en otroligt underbar man. Det skiljer ungefär 300m gångasvtånd, så allt som oftast håller jag till där. Men min lägenhet står så fint och väntar på mig när helst jag vill hem.
Ska försöka komma igång med bloggandet igen. Saknar att kunna titta tillbaka på alla positiva, glada, minnen. Det får bli när jag skaffat mig en dator. Som sker inom en väldigt snar framtid hoppas jag!
Say something (I'm giving up on you)
En halv vecka har gått här uppe i värmlandsskogarna. I vanliga fall brukar det vara full rulle här uppe, men nu har vi faktiskt tagit det ganska lugnt. Mest hängt hemma eller varit ute på långpromenader med Morris. Det är ganska skönt att slappa när man är med rätt sällskap, när jag är själv blir det inte lika avnjutbart.
Ska dra mig ned mot stan om en stund. Passa på att se om jag kan fynda något i alla de affärer vi inte har i Varberg. Ikväll ska jag träffa Emelie som jag inte sett på evigheter nu. Trivs med det mesta här uppe och vill egentligen inte åka tillbaka till Varberg igen, men det är ju ett nödvändigt ont om jag vill kunna flytta hit så småningom.
- Hoppas ni fina har en toppendag och att livet inte är allt för hårt mot er idag.
Gör om, gör rätt
Blev lite ändring i planerigen. Istället för att åka till Göteborg och festa begav jag mig upp till Karlstad för att hälsa på Veronika m.familj. Det var inte så länge sen jag var här förvisso, men jag kände att jag behövde ett avbrott i allt grått och trist. Får se hur många dagar jag stannar, ska upp om ett par veckor igen så blir nog bara ett par dagar nu.
Vi ska se över möjligheten att flytta hit. Jag känner mig ju mer hemma här uppe än jag någonsin gjort i Varberg. Och eftersom inget direkt binder mig där nere så kan jag lika gärna ta itu med mitt liv här uppe. Där jag dessutom har en familj jag kan stötta mig mot. Dock är det ju en del, rent praktiska saker, som måste fixas inför en sådan flytt. Bara att ta mig från Varberg till Tvååker tog sin lilla tid och planering, så detta kräver ytterligare överflyttningar och justeringar. Men vi ska som sagt se över det.
I övrigt är jag ganska glad idag. Har avnjutit ett bubbelbad och lite egentid medans de är på besök hos Tottes släkting. Bara jag och Morris som myser här hemma. Blir nog en långpromenad med honom lite senare, luft är välbehövligt!
Ramlar dåliga gatan fram
Fredag och helg. Jag vaknade lite för sent idag, men de få planer jag har kan jag skjuta fram lite. Ska till banken en snabbsväng och sen ska jag hämta ut min Håkan-biljett! Var ju tänkt att jag skulle gått förra året, men det var så mycket känslomässigt kaos att jag inte klarade av det. Nu tänkte jag ge det en andra chans. Så i juni får jag äntligen se denna gudomliga man, han som räddat mig så många gånger. Med min allra finaste Hurricane och den lika fina Felicia.
Imorgon ska vi upp till Jazzhuset i Göteborg och fira att Shoreline fyller 10år. Slår vad om att det kommer bli superkul. Massa fint BD-folk, bra musik och lite omgivningsbyte. Sen får jag ju träffa mina saknade vänner också så det gör väl hela kvällen!
Utöver det har jag inte särskilda planer för helgen. Lite tvättning och handling bara, sånt där som samlar vuxenpoäng.
Det finns inte mycket man kan hålla särskilt länge
Smyger mig tillbaka, med allt det där som faktistk är lite bra ändå.
Sitter hemma hos Hurricane och dricker te. Lyckades dra mig upp redan vid tio idag faktiskt, första gången på flera veckor. Har lite måsten att avverka så lika bra att ta sig upp i tid. Har ett möte på försäkringskassan om ca två timmar, sen ska jag fika med den där fina tanten. Hon håller i, trots att jag inte förtjänar det egentligen, inte på långa vägar.
Det har hänt en del bra saker på sistone faktiskt:
- Jag har blivit med linser. Det är minst sagt ovant, det där med att stoppa in saker i ögona. Men när de väl är i trivs jag ofantligt bra i det. Tacka gudarna för att kelögdheten inte gör sig så märkvärdig.
- Jag har äntligen fått en tid hos VPM (vuxenpsykiatrinsmottagning) och förhoppningsvis får jag någon bra samtalsperson där. Någon som är lite mer specificerad på depression och ångest osv.
- Jag har börjat gå på möten på Ungdomsrådgivningen. Där man pratar om droger, alkohol osv. Mest för att få lite mer information om det och för att jag ska kunna argumentera lite. Det är ju inte bra att ta sånt, det vet jag, men ibland slutar hjärnan liksom bry sig. Så kanske kan det här ge mig lite klarhet när jag fattar mindre bra beslut.
- Min sjukskrivning går ut på fredag. Har ett möte med läkaren inbokat nu i veckan, ärligt talat vet jag inte vad som beslutas då. Man blir lite smått galen att gå hemma, även om man mår dåligt. Men att kastas ut i arbetslivet nu på direkten tror jag inte att jag klarar av. Vi ska även lägga upp om lite nya mediciner (hoppas jag) då jag slutat ta mina antidepressiva och mina sömntabletter inte hjälper ett skvatt.
Det är väl det som står för det bra och roliga i mitt liv just nu. Dagarna är ganska sysslolösa i övrigt. Jag har lite svårt för att se de små framstegen vi tar, det blir som en grå dimma över allt. Men om jag skriver upp det som faktiskt är bra, eller som gör skillnad, så kanske det blir lättare.
Sen kan det vara skönt för er att se att jag någon gång, kanske, lyckas ta mig upp igen. Ingenting varar ju för evigt, då borde inte depressionen och ångesten heller göra det, kan man tycka..
Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven
Fredag.
Imorgon har jag haft min lägenhet i en vecka. Det känns fortfarande lite overkligt. Att det är på riktigt.
Ikväll ska jag dränka själen i tacos och alkohol. Med mina fina vänner. De som är som jag.
Det kommer bli bra. Det vet jag, för de ser det jag ser. Känner det jag känner.
Imorgon ska vi till jazzhuset. Jag tror att det kommer bli bra det med.
Egentligen hade jag velat stå där bland alla hundratals människor och se Håkan.
Men jag hade nog ändå inte riktigt varit redo för det än.
Istället får jag vara med alla hundratals människor som sett Håkan.
Och lyssna på fin musik. Kanske se en skymt av "Johnny". Om jag klarar det.
Helgen kommer vara bra. Och jag vet att alkohol inte löser några problem men jag orkar inte riktigt tänka idag. Orkar inte riktigt känna ångesten just nu. Det får bli så.
- Saknar du dem? - Nej, det finns inget att sakna...
- Minns du hur dåligt det var i våras? Hemma, med studenten och allt. Att du knappt orkade en dag till?
- Nej, jag har nog förfinat allt... I huvudet var allting bra då.
- Som jag ser det är du inte där nere längre. Känslomässigt har det varit en omtumlande tid på senaste, men du verkar ändå må bättre nu.
- Jo, det är ju åtminstone mer stabilt nu. Jag har rensat bort massa människor som höll mig tillbaka. Och Hurricane förstår sig på mig och ger mig inte dem blickarna som alla andra gav mig. Att jag är konstig.
Jag har varit på uppföljning med min soc.handläggare idag. Det var kämpigt, att orka sig upp ur sängen imorse. Ångesten har kommit tillbaka mer påtagligt igen. Jag vet att jag inte borde slarva med tabletterna, men jag tappar liksom bort rutinerna sen flytten. Jag tog mig i vilket fall som helst dit, till mötet. Det var fint. Hon är en fin människa, får mig att inse att livet inte alls var bra innan. Att det inte alls är värre nu. Jag behöver höra det från någon mer än mig själv, någon utomstående.
Jag har även läst igenom min blogg den senaste timmen. Läst mellan raderna. För om man bara stirrar blint på orden så förstår jag att mitt nuvarande mående kommer som en chock. Men om man istället kollar på helheten förstår man att det inte är konstigt. Att det brast. Att jag blev inlagd på PIVA. Att jag sa ifrån till alla som berättade att jag överreagerar. Jag mådde inte bra i våras. Jag la massvis av energi på att FÖRSÖKA må bra, men jag mådde inte bra. Så många kvällar som jag grät hemma i mitt rum. För att jag kände mig så otillräcklig och fel. Alla människor krävde så himla mycket från mig hela tiden. Tid, energi, uppmärksamhet. Jag kvävdes av det.
Det är lite mer än en månad sen jag låg inne på PIVA. Och för alla som undrar vad som hände, varför jag tynade bort - vem tynade bort först? På alla de dagar jag låg inne var det endast TVÅ personer som hälsade på. Min fina ängel och min syster. Och hur många hörde av sig? INGEN. INTE EN JÄVLA MÄNNISKA!! Det gjorde ont för mig. För när man har så lite ork att man blir inlagd på psyket så behöver man stöd. Man ska inte behöva be människor komma. Man ska inte behöva be folk att bry sig. Och det faktum att jag ÄNDÅ visade för omvärlden att jag låg där borde väl ha visat att jag ropade på hjälp? Hur inkompetenta ni än må vara kan jag inte ursäkta det, för jag gick sönder av det. Att ingen ens försökte.
Jag är arg och ledsen och sårad. Och jag ångrar inte för en sekund att jag rensat ut de människor jag gjort i mitt liv. För jag har så extremt många ångesttankar redan, det skulle svämma över om de fanns kvar. Om jag skulle behöva fortsätta anstränga mig så överjävligt för alla de människorna som var mina "vänner", men som aldrig agerade som det. Det skulle slita ut mig helt. Och det är redan svårt nog att ta sig upp ur sängen på morgonen.
Så nej. Jag saknar er inte. Ni kan sitta och intala er själva om att jag är deppig och vrång, men jag står för att jag har vissa krav på mina vänner. Och det var inte jag som tynade bort - det fanns inget att hålla kvar i.
"Ryck upp dig. Du är den som styr ditt liv". - Ni fattar ju ingenting...
Ångesten knackade på dörren imorse, eller, de senaste dagarna. Men jag har inte orkat öppna. Dock störs jag av det där bankandet, så jag gav efter idag. Nu ligger vi och diskuterar hur meningslöst allt är. Och hur värdelös jag är. Ångesten gillar mig, för jag håller oftast med, är likgiltig i alla tankar. Och jag följer blint alla uppmaningar jag får: "säg att du inte kan. Ställ in. Visa dem hur lite du bryr dig." Men ångesten skiter i att jag får dåligt samvete, att hela kroppen vrider sig av allt självförakt. För ångesten gillar det, att all min tid och kraft går åt till att må dåligt. Och ångesten gör mig trött, konstant. Vi lämnar nästan aldrig sängen. Förutom när jag försöker trotsa ångesten och äta. Det går inte. Det bara växer i munnen och ångesten säger att jag ska sluta. Helst vill ångesten att jag spyr upp det igen, men jag låter bli att äta istället. Sen lägger vi oss igen, orklösa. När ångesten försökt få mig att ta alla tabletter, men jag kämpar emot, så brukar det oftast plana ut. Jag lurar ut ångesten genom dörren och sen tar det en stund innan bankandet kommer tillbaka igen. Allting börjar om, hela tiden.
och till alla som säger att JAG styr över det här, dra åt helvete. För när någon står med pistolen mot ens huvud är det svårt att "ta sig ur det" Även om man vill.
Sekunder blir minuter, blir timmar, en morgon, en dag.
Klockan är över tre och jag kan verkligen inte somna. Om fem timmar ringer alarmet. Jag flyttar idag. Jag F L Y T T A R idag. Förstår inte riktigt innerbörden i den meningen. Att det faktiskt är på riktigt nu. Att den där förändringen, som jag tjatat om i evigheter, händer nu. Om bara några timmar har jag tagit mig därifrån. På riktigt! Det går inte in.
Hurricane ligger vaken bredvid mig. Jag vet att vi båda känner inatt. Att det som är nu faktiskt finns. Och det skaver att jag ska flytta ifrån henne, dem. För det har blivit hemma här, jag har fått en vardag här, jag syns här. Det är stort. Ja, det är faktiskt allt jag önskat mig egentligen. Och hon förstår inte heller hur viktig hon är, hur avgörande hon är, för mig. Mitt liv, min existens.
Klockan är nästan halv fyra. Jag kommer somna i min egna stuga inatt. Och jag kommer sakna den här stugan. Men nu vet jag i alla fall vart hemma är, och även om stugan byts ut så kommer dem bestå. Hemma är där hjärtat är, i mitten av en Hurricane.<3
Som nu som då är jag kluven (de hade mycket att säga)
Igår var jag på Gekås med Hurricane. Nu har jag det absolut sista fixat inför flytten. De lilla som fattas får jag önska mig i inflyttningspresent, men det är bara onödiga saker. På torsdag ska jag på kontroll av flyttstädet. Och på lördag, då blir jag officielt Tvååkersbo. Det känns bra, det känns jävligt bra.
Det tar emot att flytta från stugan. Från Hurricane och Annika. För de har varit ett så enormt stort stöd för mig den senaste månaden. Men det kommer gå bra. Eftersom jag köpt ett One Direction-påslakan och en tandborste så måste ju Hurricane sova hos mig.
Och efter en underbar helg kan jag konstatera att jag fått en rad nya, fina, människor som får stå för min umgängeskrets. De är bra, det är väldigt bra. Det får mig att gå med rak rygg när jag ser de andra på bussen. De som hade så himla mycket att säga, men bara bleknade bort när jag tappade fotfästet. Jag kunde inte bry mig mindre. För jag har min Hurricane, jag har hennes fina vänner som är mina fina vänner, jag har min vackra flicka i det gula huset, och jag har min älskade syster i skogarna. Det R Ä C K E R.