Jag är, som jag säkert nämnt ett antal gånger redan, utan jobb igen. Ingår i den härliga arbetslöshetens folkgrupp. Förgyller dagarna med att skicka papper till olika myndigheter för att någon gång få lite pengar. Vilket får vara klart snart för även sparare som Cassandra har en limited gräns efter att ha jobbat endast ett halvår. Det GÅR inte att spara allt när man har en hyra och andra livsnödvändiga saker att betala varje månad. 

 

Men vad gör man för att hålla sig uppe då? Man kan t.ex. spontanansöka jobb i Karlstad. Eller leta bostäder där för att kunna sitta arbetslös i en annan stad istället för här. För jag har ju bestämt mig nu. Som jag sa att jag skulle ha gjort när jag fyllt 20år. Alltså, när jag hittar en bostad som inte är allt för dyr uppe i Värmlandsskogarna så flyttar jag dit. Punkt.

 

Man kan även gå på PW med BigBrother-podcast i örona. Det otroliga hände, Cassandra började röra på sig. Still going. Min klena kropp kan behöva lite motion tänkte jag. Så försöker komma ut på min runda ca fyra dagar i veckan åtminstone. 

 

Sen kan man dricka te, läsa böcker på biblioteket eller städa lägenheten regelbundet. Mest för att tiden ska gå. Försöka fylla ut med sådant som inte kostar pengar, men som ändå känns roliga och/eller nödvändiga. 

Men det är svårt. Särskilt nu när mörkret inkräktar varje vaken timme. Jag är ju inge bra på det där med mörker och kyla. Inte i verkligheten. I teorin är det fint, man kan bära koftor och halsdukar osv.

 

Men till slut biter sig kylan igenom. Lamporna inne får kämpa för att lägenheten ska uppnå något slags dagsljus. Det är svårt. Man orkar inte riktigt upprätthålla alla rutiner när dagarna inte består av annat än just det. Det blir svårt att umgås med vänner för att det nästan alltid är någonting som kostar. Och jag avskyr ju att vara fattig, been there done that, vill inte tillbaka. Det blir ångest på det. När saker krånglar, när a-kassan inte kan be om alla papper samtidigt, eller när arbetsförmedlingen inte hjälper alls egentligen. Utan allt ligger på ens egna axlar. Och du ska kunna bortse från att hyrorna framöver är i riskzonen, att din trygghetszon kan ryckas ifrån dig när som helst, för att hitta jobb. Jobb hos arbetsgivare som inte vill ta emot dig, för du saknar utbildningar, som det kostar miljontals kronor att gå osv osv. 

 

Så.. jag är tillbaka igen. I det meningslösa, arbetslösa, mörka livet. Kämpar för att se det positiva i den mörka vardagen. Men drömmarna, ja de där ihållande drömmarna, om att ta sig härifrån. De får mig att orka överleva i alla fall. Det är okej att inte leva hela tiden, bara man orkar överleva.