Vi traskar in i juni och helt plötsligt har halva året gått. Förstår inte riktigt hur tiden har kunnat gå så fort när vardagen varit så stillastående. Veckorna flyger liksom förbi även fast dagarna knappt är halvfyllda. Nej, jag begriper det inte. Har hur som helst kickat igång med jobbcoachning nu, via arbetsförmedlingen. Två dagar i veckan ska jag sitta och söka jobb på Kasernhöjden. Det känns skönt att ha tider att passa och att va tvungen att lämna lägenheten. Jag behöver det. Själva jobbsökandet går bra men det är trögt med svar, sämsta tiden att försöka hitta jobb då alla redan fixat sommarjobbare. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Huvudsaken är att jag anstränger mig, resten är upp till dem. 

 

Har börjat som ledsagare nu i alla fall. Träffar en funktionsnedsatt kvinna några timmar i månaden. Vi umgås och går iväg på diverse aktiviteter, vilket känns väldigt givande och roligt faktiskt. Även om det inte genererar särskilt mycket pengar så känner jag ändå att det jag gör är viktigt. Det blir mer och mer tydligt för mig att det är sånt här jag vill jobba med. I direktkontakt med människor, i vardagen, mitt i allt det svåra och jobbiga. Där det gör skillnad och där det betyder någonting. Såväl för mig som för henne. Det känns skönt att vara såpass säker på det, för då kanske jag kan överväga att hoppa på studierna tidigare än jag planerat. Om jag kommer in så att säga. Vi får se vad ansökninsbeskedet säger i juli.

 

Även om det är några timmar i veckan som nu är uppstyrda och fasta, så känner jag ändå av rastlösheten mer påtagligt. Det händer för lite för att jag ska vara tillfreds med vardagen. Grundbehoven är tillgodosedda och jag trivs med boende, partner och vänner. Men jag behöver ha något att lägga energin på. Det blir så lätt att man pillar i det som redan fungerar när tiden blir överflödig. Letar efter små fel bara för att kunna få laga det, som ett utlopp för kreativiteten. Jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt annars. Förstår inte vad människor gör som inte jobbar 110%, hur lyckas de sysselsätta sig varje dag? Hade jag haft pengar hade förutsättningarna såklart varit bättre, men i grund och botten måste man ju fortfarande ha ett intresse att investera i. Jag har inte hittat det än. Det är nog därför som jag blir så sorgsen när halva året redan passerat, jag kan inte se att jag lagt tiden på något som är nämnvärt. Inte för min egna utvecklings skull i alla fall. Det är svårt att leva ut när man har all tid i världen men inga idéer eller drömmar att fokusera på.