Ungefär en vecka har passerat här uppe i Karlstad. Har hunnit introduktionsjobba tre dagar, innan det var dags för mitt första riktiga pass igår. E L V A  timmar. Det var slitsamt, men samtidigt väldigt uppfriskande. Nu händer det liksom något igen. Jag får lära mig nya saker, prestera, bidra. Det är kittlande nervositet och hjärtskärande ångest. En kaotisk blandning. 

 

Idag åker Veronika o.co. till kusten. För att säga farväl till någon som aldrig mer kommer vakna. Och jag blir själv här uppe i storstaden. Själv i det där livet som jag vill ha. Som varje morgon, när jag öppnar ögonen, bara är här. Rakt framför mig. Det är liksom overkligt men skrattretande verkligt på samma gång. Och jag är rädd här, vilket kan tyckas vara något negativt. Men jag vet ju att det är precis raka motsatsen, för om jag är rädd, då har jag något att förlora. Vilket i sin tur betyder att jag faktiskt satsar, satsar på livet och på att försöka. Något jag slutade med för länge sen i Varberg. Där gör jag precis vad som helst, hur som helst, utan en tanke. För jag bryr mig inte där. 

 

Så de kommande dagarna ska jag; jobba halvdagar, läsa meningsfulla böcker, kolla på filmer som jag borde sett, andas in staden i långa promenader, och försöka komma fram till om det är nu jag ska göra det avgörande steget och flytta - på riktigt.