Som jag skrivit i de senaste inläggen, hösten är på gång. Och om man ska ge en helhet av hur hösten brukar se ut är det inte bara koftorna och tekopparna som kommer fram hemma hos mig. De senaste åren har även ångesten och depressionen åkt fram i september. Har man hängt med i mina inlägg det senaste året vet man att jag gått från en rätt så mörk värld till en nu, mycket ljusare, lättsam värld.

 

Det som jag fortfarande kan bli ledsen av är folks trångsynta inställning till mitt livsperspektiv. Jag kan helt förstå att många brinner för något, har ett intresse som de kan ägna år och dar år. Något man kan göra utöver jobb och plugg. Men då jag ägnat 19år av mitt liv åt att överleva i den miljö jag bott i har jag inte riktigt haft friheten att hitta det. Det var först när jag flyttade hemifrån i december förra året som jag helt kunde släppa alla krav och förväntningar mina medmänniskor haft på mig. Och eftersom jag då var så djupt nere i min depression så kunde jag inte riktigt se vilka möjligheter jag hade. Vilka förutsättningar jag hade utifrån min nya tillvaro.

 

Nu, det senaste halvåret, har jag börjat få upp ögonen på nytt. Lärt mig att andas, lugnt och sansat, och fokusera på vad JAG vill göra med MITT liv. Vilket inneburit att jobba och umgås med min älskade pojkvän. Det har räckt. Det där med intressen och hobbys har jag låtit ligga på hyllan för jag har fyllt min tid tillräckligt ändå. Det är först nu när jag är arbetslös som jag börjat grunna på det. Vad vill jag göra? Vad intresserar mig? Vad blir jag glad av?

 

Det är svårt. Det är jättesvårt. Jag har inte den blekaste aningen om vad som kan göra mig glad. Inte när det gäller bara mig. Jag har ägnat hela mitt liv åt att göra andra glada, för att jag blir glad av det. Nu ska jag helt plötsligt bara göra mig själv glad, utan alla andra. 19år gammal, och jag är lika ovetande som en femåring. Det gör mig ängslig, och ledsen. Det ger mig ångest och får mig att känna mig så fruktansvärt liten, för alla andra har ju redan kommit så mycket längre i sin tankeverksamhet. Testat och letat, slutat och börjat om. Jag har inte ens börjat.

 

Det är så otroligt svårt att förklara för någon som inte hängt med, som inte levt med mig, hur jag kan vara så frånvarande från allt som har med min egen glädje att göra. Och det gör ont i mig när folk får det att låta som att jag väljer att vara sån här. Men jag vet inte hur jag ska hitta mening i små, simpla saker. Hur jag ska bli lycklig av att träna, eller rita, eller spela spel, när jag ägnat hela mitt liv åt att bli lycklig av att göra andra lyckliga.