Det är en vanlig söndag, i början av november. Som vilken annan söndag som helst, vilket annat år som helst. Och jag har tagit tillvara på höstvädret nu innan snön kommer(i min del av Sverige, vet att den redan fallit på andra orter). För mig är det som vilken dag som helst, även om hela Facebook svämmas över att bilder på fäder och söner/döttrar. Men det är ju så, jag har ju ingen pappa och därför har den dagen aldrig uppmärksammats i mitt liv. 

 

När jag var mindre fick jag ofta frågan om jag inte saknade min pappa. Vilket för mig är en rätt konstig fråga då jag är uppvuxen med att man inte kan sakna något man inte haft. Är man van vid att ha en mamma, en bror och en syster från dag ett, då är det ju de man känner till. För mig var det den naturliga uppbyggnaden av min familj. Så nej, jag har inte saknat det. Tvärtom. Jag har så många vänner vars pappor har varit frånvarande, behandlat de dåligt, övergett dem (även mödrar såklart, men just i min umgängeskrets är pappor majoriteten). Jag har även sett många kompisar hamna i kläm i skilsmässor, då de skickats som brev mellan mor och far, med baktalande och detta ständiga tjat om underhållsbidrag. För mig känns de därför som en stor lättnad att bara ha en förälder, även om vi många gånger brytit ihop av andra problem.

 

Såklart finns det ju fullt fungerande familjer med, där mamma och pappa älskar sina barn villkorslöst, precis lika mycket. Men jag har matats med så många dåliga exempel att jag känner att jag fått en vinstlott ändå. Och det är faktiskt först när människor frågar hur det känns som jag börjar tänka på att jag inte har någon pappa, det är inget jag ligger sömnlös över på nätterna. Inte heller skulle jag vilja träffa honom, som många också undrar. Vad skulle vitsen med det vara? So what om han är miljonär, eller hemlös, eller en vanlig svensson med familj. Vi är ju totala främlingar för varann. Det finns så många andra vuxna som fyllt upp den platsen,värnat om mig när jag behövt en extra hand. 

 

Så, om denna dagen ska uppmärksammas på något sätt kan jag väl säga att jag är tacksam för att ha sluppit den där pappan: som bedrar, som överger, som utnyttjar, som bortprioriterar, som avsäger sig sitt ansvar för sitt egos skull. Och till alla er pappor som INTE är så ruttna, grattis på Fars-dag.