Jag har varit på uppföljning med min soc.handläggare idag. Det var kämpigt, att orka sig upp ur sängen imorse. Ångesten har kommit tillbaka mer påtagligt igen. Jag vet att jag inte borde slarva med tabletterna, men jag tappar liksom bort rutinerna sen flytten. Jag tog mig i vilket fall som helst dit, till mötet. Det var fint. Hon är en fin människa, får mig att inse att livet inte alls var bra innan. Att det inte alls är värre nu. Jag behöver höra det från någon mer än mig själv, någon utomstående.

 

Jag har även läst igenom min blogg den senaste timmen. Läst mellan raderna. För om man bara stirrar blint på orden så förstår jag att mitt nuvarande mående kommer som en chock. Men om man istället kollar på helheten förstår man att det inte är konstigt. Att det brast. Att jag blev inlagd på PIVA. Att jag sa ifrån till alla som berättade att jag överreagerar. Jag mådde inte bra i våras. Jag la massvis av energi på att FÖRSÖKA må bra, men jag mådde inte bra. Så många kvällar som jag grät hemma i mitt rum. För att jag kände mig så otillräcklig och fel. Alla människor krävde så himla mycket från mig hela tiden. Tid, energi, uppmärksamhet. Jag kvävdes av det.

 

Det är lite mer än en månad sen jag låg inne på PIVA. Och för alla som undrar vad som hände, varför jag tynade bort - vem tynade bort först? På alla de dagar jag låg inne var det endast TVÅ personer som hälsade på. Min fina ängel och min syster. Och hur många hörde av sig? INGEN. INTE EN JÄVLA MÄNNISKA!! Det gjorde ont för mig. För när man har så lite ork att man blir inlagd på psyket så behöver man stöd. Man ska inte behöva be människor komma. Man ska inte behöva be folk att bry sig. Och det faktum att jag ÄNDÅ visade för omvärlden att jag låg där borde väl ha visat att jag ropade på hjälp? Hur inkompetenta ni än må vara kan jag inte ursäkta det, för jag gick sönder av det. Att ingen ens försökte.

 

Jag är arg och ledsen och sårad. Och jag ångrar inte för en sekund att jag rensat ut de människor jag gjort i mitt liv. För jag har så extremt många ångesttankar redan, det skulle svämma över om de fanns kvar. Om jag skulle behöva fortsätta anstränga mig så överjävligt för alla de människorna som var mina "vänner", men som aldrig agerade som det. Det skulle slita ut mig helt. Och det är redan svårt nog att ta sig upp ur sängen på morgonen.

 

Så nej. Jag saknar er inte. Ni kan sitta och intala er själva om att jag är deppig och vrång, men jag står för att jag har vissa krav på mina vänner. Och det var inte jag som tynade bort - det fanns inget att hålla kvar i.