Ångesten knackade på dörren imorse, eller, de senaste dagarna. Men jag har inte orkat öppna. Dock störs jag av det där bankandet, så jag gav efter idag. Nu ligger vi och diskuterar hur meningslöst allt är. Och hur värdelös jag är. Ångesten gillar mig, för jag håller oftast med, är likgiltig i alla tankar. Och jag följer blint alla uppmaningar jag får: "säg att du inte kan. Ställ in. Visa dem hur lite du bryr dig." Men ångesten skiter i att jag får dåligt samvete, att hela kroppen vrider sig av allt självförakt. För ångesten gillar det, att all min tid och kraft går åt till att må dåligt. Och ångesten gör mig trött, konstant. Vi lämnar nästan aldrig sängen. Förutom när jag försöker trotsa ångesten och äta. Det går inte. Det bara växer i munnen och ångesten säger att jag ska sluta. Helst vill ångesten att jag spyr upp det igen, men jag låter bli att äta istället. Sen lägger vi oss igen, orklösa. När ångesten försökt få mig att ta alla tabletter, men jag kämpar emot, så brukar det oftast plana ut. Jag lurar ut ångesten genom dörren och sen tar det en stund innan bankandet kommer tillbaka igen. Allting börjar om, hela tiden.

 

och till alla som säger att JAG styr över det här, dra åt helvete. För när någon står med pistolen mot ens huvud är det svårt att "ta sig ur det" Även om man vill.