Det finns inte mycket man kan hålla särskilt länge

Smyger mig tillbaka, med allt det där som faktistk är lite bra ändå.
 
Sitter hemma hos Hurricane och dricker te. Lyckades dra mig upp redan vid tio idag faktiskt, första gången på flera veckor. Har lite måsten att avverka så lika bra att ta sig upp i tid. Har ett möte på försäkringskassan om ca två timmar, sen ska jag fika med den där fina tanten. Hon håller i, trots att jag inte förtjänar det egentligen, inte på långa vägar.
 
Det har hänt en del bra saker på sistone faktiskt:
- Jag har blivit med linser. Det är minst sagt ovant, det där med att stoppa in saker i ögona. Men när de väl är i trivs jag ofantligt bra i det. Tacka gudarna för att kelögdheten inte gör sig så märkvärdig. 
 
- Jag har äntligen fått en tid hos VPM (vuxenpsykiatrinsmottagning) och förhoppningsvis får jag någon bra samtalsperson där. Någon som är lite mer specificerad på depression och ångest osv.
 
- Jag har börjat gå på möten på Ungdomsrådgivningen. Där man pratar om droger, alkohol osv. Mest för att få lite mer information om det och för att jag ska kunna argumentera lite. Det är ju inte bra att ta sånt, det vet jag, men ibland slutar hjärnan liksom bry sig. Så kanske kan det här ge mig lite klarhet när jag fattar mindre bra beslut.
 
- Min sjukskrivning går ut på fredag. Har ett möte med läkaren inbokat nu i veckan, ärligt talat vet jag inte vad som beslutas då. Man blir lite smått galen att gå hemma, även om man mår dåligt. Men att kastas ut i arbetslivet nu på direkten tror jag inte att jag klarar av. Vi ska även lägga upp om lite nya mediciner (hoppas jag) då jag slutat ta mina antidepressiva och mina sömntabletter inte hjälper ett skvatt. 
 
Det är väl det som står för det bra och roliga i mitt liv just nu. Dagarna är ganska sysslolösa i övrigt. Jag har lite svårt för att se de små framstegen vi tar, det blir som en grå dimma över allt. Men om jag skriver upp det som faktiskt är bra, eller som gör skillnad, så kanske det blir lättare. 
 
Sen kan det vara skönt för er att se att jag någon gång, kanske, lyckas ta mig upp igen. Ingenting varar ju för evigt, då borde inte depressionen och ångesten heller göra det, kan man tycka..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback