Allt som var på riktigt, känns på låtsas nu.
Precis innan lampan släcks så drar jag ett djupt andetag och övertygar mig själv om att det kommer gå över. Att det kommer bli lite lättare för var dag som passerar(det måste bli lättare). Men sängen är lika tom som den var igår, och kroppen fylls av samma ångest som legat och skavt under hela dagen. För han, och allt som var, finns inte längre. Glädjen och hoppet tynar ut, samtidigt som hjärnspökena tar plats. Sen kommer de. Tankarna. Äter upp mig. Tänk om det aldrig fanns något. Om allt det fina bara var en illusion, något som jag hittade på i mitt sjuka huvud.
Löven börjar bli gula ute och faller ner på marken. Vindarna svalkar inte längre utan sveper sig om mig och kyler ned varenda ådra som värmer kroppen. Garderoben omöbleras, sommarkläder begravs längst in och ögonen möts istället av stora, stickade, koftor. Lediga dagar består av fina samtal på caféernas uteserving med en kopp varm choklad, även om det nästan är för kallt för att sitta ute på kvällarna. Livet formar sig efter hösten och jag känner hur allt är på väg att rasa igen. Några veckor till, sen är vi där.
Och jag är ett oktober-barn men jag vänjer mig aldrig vid mörkret, ensamheten.
Klockan hinner aldrig ringa. Kroppen säger alltid ifrån före. Även om ögonen är ömma och röda, och även om huvudet skriker av sömnbrist, så väcks jag. Av paniken att ha missat något. Ett samtal, ett meddelande. Ett tecken på att han ångrat sig. Att jag inte bara inbillat mig. För det kan inte ha varit en illusion. Och känslorna kan inte ha upphört att existera på ett par veckor. Förutsatt att det överhuvudtaget funnits känslor där från början.
Precis innan lampan tänds så drar jag ett djupt andetag och lovar mig själv att aldrig, aldrig, mer falla för någon.
För även om han är den finaste människan i världen, och även om han såg på mig på ett sätt som fick både tankarna och ångesten att upphöra, och även om det var det mest magiska i hela mitt liv, så har det aldrig förr gjort så ont att släppa taget om någon. Att något så nära, plötsligt kan vara så långt borta.....
Kommentarer
Trackback