G.E.R. U.P.P.
Jag är ingenting, jag känner mig som ingenting. Jag vet inte ens vad skillnaden på bra och dåliga dagar är längre, finns det ens någon skillnad?
Kanske är en bra dag när jag knappt känner av ångesten alls. När tankarna mest spinner runt i huvudet och talar om för mig hur meningslöst det är att jag stannar här. Förklarar att ingen annan kommer kunna förstå sig på mig. En bra dag kanske är när jag vill sluta leva, men tabletterna får mig att bli helt handlingsförlamad så att jag omöjligen kan ta mitt eget liv. Ja, det är nog de bra dagarna.
Vad är då de dåliga dagarna? Antagligen de dagarna när tabletterna inte hjälper alls. När hela kroppen värker, för att jag verkligen inte orkar mer. De dagarna då jag inte ser något annat än det här. Meningslösheten, ensamheten, ledsamheten. De dagarna då timmarna bara passerar och ingen skriver till mig, alls. De dagarna då jag faktiskt inte tror att någon någonsin kommer kunna älska mig. När ångesten tränger sig fram och får mig att gråta hysteriskt, för att det gör så jävla ont. Mer än något fysiskt slag någonsin gjort. Det är nog de dåliga dagarna, när livet inte känns som en möjlighet utan en tung börda.
"Du är den enda som kan ändra din syn på världen".
"Du är den som bryter alla band till dina vänner".
"Var inte så jävla negativ hela tiden".
Deprimerad. Nedstämd. Självmordsbenägen.
Det är min "diagnos" än så länge. För de, rent ut sagt, inkompetenta människorna som berättar för mig att jag "bara" ska börja tänka positivt - tror ni att det är så lätt? Har ni en jävla aning om hur jobbigt det är när tankarna pickar sönder huvudet, när tabletterna gör en konstant trött, när ens såkallade vänner inte hör av sig eller ens tar sig tid att hälsa på en (inte ens när man blir inlagd på psyket - för nej, det var inte för skojs skull jag låg där). Ingen normal människa skulle LÅTSAS må såhär. DÄRFÖR kallar jag er gråa, för att ni på fullaste allvar tror att jag överdriver hur fel allting känns.
Och jag har inga vänner som ringer mig längre, och jag har ingen mamma som frågar hur jag mår, och jag kan inte jobba för att mitt humör ändras på en sekund. Så kanske existerar varken bra eller dåliga dagar. Kanske handlar det mer om vilka dagar jag känner att jag lika gärna kan dö, eller dagar då jag känner att jag inte vill leva.
Kommentarer
Trackback