I hela mitt liv har jag väntat på livet (har ni hört, den tjejen är helt skev)
Psykbryt. En lång, vit, korridor med ett tiotal dörrar. (Herregud, hur kunde det gå så långt?) Ett kalt litet rum med en sjukhussäng och ett skrivbord. En trasig garderob och en fotölj. Fönsterutsickt mot andra fönster.
- Ja, ni får gärna visitera väskan. Jaha, kan man dö av en tygpåse? Och nässpray, jo det kan man ju överdosera kanske. Hörlurarna? Jaha, nej men ta dem så jag inte kväver mig. Jovisst förstår jag, det är för mitt eget bästa.
Inskriven på PIVA. Första natten var svår. Jag trodde att kroppen skulle vara helt uttömd efter att ha fått prata med alla läkare och sjuksköterskor. Men tankarna spann runt, runt, ändå. (Kommer de tro att jag är galen nu? Kommer de låtsas som om de inte känner mig sen? Kommer jag överhuvudtaget bli utsläppt härifrån?) Klockan två kikar någon in genom dörren. Som i 'Girl, Interrupted' när de har sina 'check'. Jag sa inget, låg bara knäpptyst och väntade på att han eller hon skulle gå. Vilket han/hon gjorde efter någon minut.
Dagarna gick in i varandra. Man gjorde samma sak. Åt, sov, läste, åt, såg på tv, läste, sov osv. Ett fåtal besök avbröt det där, men mest kändes det som att tiden stod stilla. Tabletterna gjorde så att huvudet kändes tomt och segt. Förutom när ångesten väl kom, för då kändes allting värre än vanligt. (Jag är ju här nu, ska det inte kännas bättre? Ska de inte förstå allt som jag inte förstår? Varför ringer hon inte? Varför kommer ingen hit och säger hej? Nej jag vet att jag inte spelar roll, men nu borde det väl ändå vara skillnad?)
Fyra dagar passerade. Tills jag fick prata med läkaren igen. Säga att jag mådde bättre. Att jag ville ut och leva. För visst ville jag det. Gud, allt som är vardag är bättre än här, eller hur? Choklad, höstlöv, filmer, cola. Jo, jag ville ju faktiskt ut. Och det räckte. Efter ett kort samtal, ett par utskriva recept och en snabb ihopplockning av mina saker var jag fri igen.
Utskriven. Frisk luft, pengar på kontot, bara ett timmar från att träffa min finaste Hurricane. Men ändå. (Varför i hela helvete ville jag ut? Här är jag ju ingen. Dumma lilla individ, tror du att något skulle ha ändrats? Livet stannar inte för någon. Oavsett om du sitter inne på psyket i fyra dagar eller om du gör det i fyra år.)
För såhär är det ju, konstant. Jag kan inte sluta tänka för ångsten gör sig hörd ändå. Jag är lika frisk som innan jag lades in. Eller lika sjuk kanske. Ingenting har ändrats. Mer än att jag om möjligt känner mig lite mindre motiverad på jobb, flytt och måsten. Men de ska vända säger de. När tabletterna börjar verka, när jag fått vila, när depressionen inte är lika påtaglig. Förstår sig omvärlden på mig mer nu? Nej. Nej inte det minsta.
Kommentarer
Trackback