Jobbar i ett stort Gult Hus med miljontals människor lite för ofta. Är jag den enda som ser allt? Som förstår allt? Fikar på Mignon tills plånboken töms. Borde jag inte tycka att det är kul med flytten? Borde det inte kännas lite mer? Lyssnar på Håkan och BD och alla fina svenskar som är som mig. Varför gör ingen något? Varför väljer de att inte se, eller ser de helt enkelt inte utanför sina tunnlar? Träffar Hurricane som är den enda på detta jordklot(vad jag vet) som inte är grå och som känner lika mycket, lika lite, som jag gör. Kollar de snett på oss av avund? Eller tycker de helt enkelt inte att vi är friska i huvudet? Köper kläder, skivor, muggar för att det fyller upp tiden. Hur fan kan man leva på materiell lycka? Finns det ens någon lycka? Gråter lungorna ur mig på kvällarna och överväger gång på gång att åka in till psykhuset för att känna mig hemma. Men är jag verkligen inte tillräckligt ledsen? Räcker inte allt det meningslösa till? 

 

För frisk för att få hjälp. För sjuk för att kunna sluta bry mig. Och kanske är det så. Att vi väntar på ingenting. Att ingenting väntar på oss. Kanske spelar jag inte någon som helst jävla roll.