Och det som är ingenting nu (varför sa du inget?)
Veronica Maggio, Melissa Horn, Håkan, Winnerbäck. De enda som förstår just nu. Jag har försökt att göra det jag med, men det vill liksom inte klarna. När sommaren slog över. När min bubbla sprack och blev till någon fantasi i mitt huvud istället. Och du vill inte vara en del av det längre. Mina tankar, mitt liv. Egentligen är det så förbannat enkelt, men i hjärtat känns det fruktansvärt svårt.
Vardagen är antingen svartvit eller grå. Och jag är inte bekväm i något utav det. Antingen känns allt för mycket eller så känns det inte alls. Och jag vill inte riktigt erkänna det, att jag inte passar in. För det gör ju bara ont då. Att alltid vara fel, till och med där jag borde vara rätt.
På ett par månader har allt kastats om. Det är inte som vanligt, men inte bättre heller. För nu vet jag ju hur det är att vara i färg. Att känna sig varken mer eller mindre. Att bara vara, och vara omtyckt för just det. Att vara nöjd med sig själv, utan ansträning.
Nej, jag kan inte hänga upp mig på honom. Men han fick mig ju att vara mig själv utan att han visste om det.
- Det känns obehagligt. Jag förstår om du behöver tid för att gå vidare, och det är okej, men lägg den energin på någon annan. (Jo men finaste du, de är ju inte du. När blev du så avtrubbad och kall? Och varför sa du inget?)
Kommentarer
Trackback