Så, för 9 dagar sen såg jag Håkan live, för andra gången i mitt liv. Och jag vågar nog påstå att det var tusen gånger bättre än Ullevi 2016. Inte för att Ullevi var dåligt, verkligen inte, men den gången hade vi sittplats och han var ungefär 300m bort. Vilket resulterade i att man fick kolla på skärmarna för att se någonting överhuvudtaget. Denna gången stod jag tio meter från scenen - och såg allt! Det var magiskt. Tänk att denna man har räddat mig så många gånger. När ångest och ensamhet har varit som mest påtaglig har hans musik varit det enda som nått in. Han har gett mig kraft att fortsätta, en dag till. När mina tonårsår var outhärdliga och jag tvivlade på att det ens skulle finnas ett liv efter dem, så satte han ord på alla tankar och känslor inom mig. Ingav hopp om att det finns någon för alla, att kärleken letar sig fram även till den mest trasiga själ, så länge man fortsätter andas. 

 

Jag har honom att tacka för så otroligt mycket. Det är för mig helt oförståeligt att en människa man aldrig egentligen träffat, kan komma att vara en av de mest avgörande personerna i ens liv. Hade jag inte haft Håkans texter, musik och visdomsord att luta mig mot så vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom de svåraste perioderna i livet. Att känna en samhörighet och trygghet, mitt i allt kaos, det är livsavgörande. 

 

Nu har han sagt att han ska lägga musiken åt sidan ett tag, ägna sig mer åt familjen. Det gör honom extra fin. Samtidigt som jag kommer sakna honom. Är så glad över den här upplevelsen, att ha sett dig i min vardag Håkan, i egen fysisk person. Så högt upp i det blå.